En blek kopia som vill för mycket
FILMENNär en film beskrivs vara i "samma anda som 'Seven', 'Copycat' och 'Saw'" så tänker jag först "åh, hur bra är inte den mixen", i och med att jag gillar alla tre filmerna. Men sen kommer nästa, mer realistiska tanke där jag inser att beskrivningen högst sannolikt är totalt falsk.
Och mycket riktigt är det så. "2:13" är inte närheten av att vara lika bra som de nämnda filmerna, helt tvärt emot faktiskt: det är en tämligen dålig film, som dock kan jämföras en smula med "Seven": Det är en "intelligent" mördare som bedriver någon sorts personlig häxjakt på den polis som utreder honom.
Ett år tidigare har mördaren stympat en kvinna och bara lämnat hennes arm och läppar (!) kvar. Polisen och profilspecialisten Russel Spivey (Mark Thompson) kommer mördaren på spåren och lyckas skrämma iväg honom precis innan han ska ha ihjäl Russels kollega och fästmö Amanda Richardson (Teri Polo). Efter denna situation ballar Russel ur och tas ur sin tjänst, förhållandet med Amanda tar slut och han börjar supa rätt rejält.
Ett år senare sker ett likadant mord där man precis som på den förra brottsplatsen hittar en specialgjord mask och en liknande stympning har skett. Samtidigt får John Tyler (Mark Pellegrino) epostmeddelanden från sin fru - det vill säga den kvinna som dog för ett år sedan. Russel kallas tillbaka i tjänst och får finna sig i att jobba tillsammans med sitt ex för att försöka lösa det hela. Mördaren lämnar citat från Shakespeare efter sig och Russel går allt djupare in i utredningen tills han inser att allting är personligt, att det finns en koppling mellan mördarens alla offer - för de blir snabbt fler och fler.
Man är så trött på den här urbilden av en tragisk polis. När Russel sitter och trycker i sig kvällsmackan och sköljer ned den med stora klunkar whiskey funderar jag på vem som skrivit skräpet. Inte helt förvånande är det samma Mark Thompson som spelar huvudrollen. Ibland är det så himla tydligt att man som manusförfattare anstränger sig för mycket för att få till en karaktär med djup och många lager, utan att lyckas alls. Självklart går Russel i terapi och självklart har han en traumatisk episod från sin barndom där hans vackra mamma deformerades i en bilolycka och sedan fick bära en mask tills hon inte orkade längre och tog sitt liv. En mamma med en mask och en mördare som lämnar masker efter sig - kan det finnas en koppling?
Fem-tio minuter in i filmen vet jag vem mördaren är. Det är väldigt tydligt bara när personen kommer in i bild. Det är inte så att vi får några ledtrådar, utan man bara vet det. Så var det med den spänningen.
Nu blir det i och för sig lite spännande mot slutet av filmen när jakten på mördaren trissas upp, men i det stora hela är "2:13" en film som vill för mycket och presterar alldeles för lite. En blek kopia på betydligt bättre filmer inom samma genre.
Och mycket riktigt är det så. "2:13" är inte närheten av att vara lika bra som de nämnda filmerna, helt tvärt emot faktiskt: det är en tämligen dålig film, som dock kan jämföras en smula med "Seven": Det är en "intelligent" mördare som bedriver någon sorts personlig häxjakt på den polis som utreder honom.
Ett år tidigare har mördaren stympat en kvinna och bara lämnat hennes arm och läppar (!) kvar. Polisen och profilspecialisten Russel Spivey (Mark Thompson) kommer mördaren på spåren och lyckas skrämma iväg honom precis innan han ska ha ihjäl Russels kollega och fästmö Amanda Richardson (Teri Polo). Efter denna situation ballar Russel ur och tas ur sin tjänst, förhållandet med Amanda tar slut och han börjar supa rätt rejält.
Ett år senare sker ett likadant mord där man precis som på den förra brottsplatsen hittar en specialgjord mask och en liknande stympning har skett. Samtidigt får John Tyler (Mark Pellegrino) epostmeddelanden från sin fru - det vill säga den kvinna som dog för ett år sedan. Russel kallas tillbaka i tjänst och får finna sig i att jobba tillsammans med sitt ex för att försöka lösa det hela. Mördaren lämnar citat från Shakespeare efter sig och Russel går allt djupare in i utredningen tills han inser att allting är personligt, att det finns en koppling mellan mördarens alla offer - för de blir snabbt fler och fler.
Man är så trött på den här urbilden av en tragisk polis. När Russel sitter och trycker i sig kvällsmackan och sköljer ned den med stora klunkar whiskey funderar jag på vem som skrivit skräpet. Inte helt förvånande är det samma Mark Thompson som spelar huvudrollen. Ibland är det så himla tydligt att man som manusförfattare anstränger sig för mycket för att få till en karaktär med djup och många lager, utan att lyckas alls. Självklart går Russel i terapi och självklart har han en traumatisk episod från sin barndom där hans vackra mamma deformerades i en bilolycka och sedan fick bära en mask tills hon inte orkade längre och tog sitt liv. En mamma med en mask och en mördare som lämnar masker efter sig - kan det finnas en koppling?
Fem-tio minuter in i filmen vet jag vem mördaren är. Det är väldigt tydligt bara när personen kommer in i bild. Det är inte så att vi får några ledtrådar, utan man bara vet det. Så var det med den spänningen.
Nu blir det i och för sig lite spännande mot slutet av filmen när jakten på mördaren trissas upp, men i det stora hela är "2:13" en film som vill för mycket och presterar alldeles för lite. En blek kopia på betydligt bättre filmer inom samma genre.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Under filmens gång får vi flashbackscener från mördarens barndom som ger vissa förklaringar till varför han blivit som han är, men filmen blandar för mycket mellan nutid, flashbacks, drömsekvenser och vem vet vad så det bara blir rörigt, och inte alls så där smart och finessrikt som man förmodligen eftersträvat.
2. Jag vet inte hur Mark Thompson i efterhand kan förklara den ENORMA miss han gjort gällande karaktärernas åldrar, men det är helt åt skogen. Vi får veta att 13 februari 1958 är ett viktigt år för mördaren. Då var han runt 12 år. Förutsätter vi att filmen utspelar sig i modern tid (användadet av mobiltelefoner och epost, samt att årtalet 2004 figurerar bekräftar detta) ska mördaren vara i 60-årsåldern. Dessutom får vi veta att huvudpersonen Russel är ungefär 10 år yngre, men när han och mördaren möts är det väldigt tydligt att han är betydligt äldre och att mördaren definitivt inte är 60. En del andra personer som figurerar både på 60-talet och idag verkar inte ha åldrats ett år. Bra jobbat!
3. Countrystjärnan Dwight Yoakam gör en liten, men färgstark roll som en porrklubbsägare och bidrar med lite humor i eländet.
2. Jag vet inte hur Mark Thompson i efterhand kan förklara den ENORMA miss han gjort gällande karaktärernas åldrar, men det är helt åt skogen. Vi får veta att 13 februari 1958 är ett viktigt år för mördaren. Då var han runt 12 år. Förutsätter vi att filmen utspelar sig i modern tid (användadet av mobiltelefoner och epost, samt att årtalet 2004 figurerar bekräftar detta) ska mördaren vara i 60-årsåldern. Dessutom får vi veta att huvudpersonen Russel är ungefär 10 år yngre, men när han och mördaren möts är det väldigt tydligt att han är betydligt äldre och att mördaren definitivt inte är 60. En del andra personer som figurerar både på 60-talet och idag verkar inte ha åldrats ett år. Bra jobbat!
3. Countrystjärnan Dwight Yoakam gör en liten, men färgstark roll som en porrklubbsägare och bidrar med lite humor i eländet.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Mark Pellegrino (9)
Mark Pellegrino (9)
