Brutal medeltidsskildring
FILMENEfter en framgångsrik regikarriär i Nederländerna var det 1985 dags för Paul Verhoeven att för första gången pröva lyckan med en engelskspråkig film. Den kontroversielle holländaren valde ett projekt han velat göra i tio års tid, och skrev manus ihop med landsmannen Gerard Soeteman. Rutger Hauer, som Verhoeven flera gånger tidigare arbetat med, anlitades för en av huvudrollerna, och resultatet blev det nihilistiska och våldsamma medeltidsäventyret "Kött och blod", en helt klart minnesvärd film som överkommer vissa brister tack vare sitt unikt svarta porträtt av en ofta romantiserad tid.
Handlingen utspelar sig i 1500-talets Europa, svårt plågat av krig, fattigdom och inte minst böldpesten. I denna konfliktfyllda värld drar Martin (Hauer) och hans band av legosoldater runt och hyr ut sina svärd till den som för tillfället behöver dem. En dag blir de förrådda och förvisade av girige adelsmannen Arnolfini (Fernando Hilbeck), och genast börjar Martin och hans gäng fundera på en gruvlig hämnd. De uppnår denna genom att kidnappa den fagra Agnes (Jennifer Jason Leigh, som visar väldigt mycket hud filmen igenom), som är bortlovad till Arnolfinis vetenskapligt lagda son Steven (Tom Berlinson), och föra henne till välbarrikaderat slott vars tidigare ägare de just slagit ihjäl.
Varken Arnolfini eller Steven har dock några planer på att låta detta passera ostraffat, och belägrar fästningen för att återfå jungfrun. Det utvecklas till en kamp på liv och död mellan Martins skrupellösa styrka och Stevens upplysta intellekt. I mitten finns Agnes som har känslor för båda männen, men först och främst måste försöka överleva i legosoldaternas våld.
Kännetecknande får många karaktärer i Verhoevens filmer är att de allihop har mörka sidor, men frågan är om inte Martin och hans samling legoknektar tar priset. De våldtar kvinnor till höger och vänster, mördar oskyldiga, och saknar till och med medlidande för döende barn. Ändå är de under filmens första hälft något av dess protagonister. En udda kombination som annars brukar vara ett stort no-no i Hollywood.
Deras motpol är släktet Arnolfini, vilka inte är några helgon, men sonen Steven är åtminstone en rättskaffens man. Länge tycks det dock oklart om han vill återfå Agnes för att han älskar henne eller bara för att han betraktar henne som en stulen ägodel. Genom att ständigt låta linjen mellan gott och ont vara flytande, lyckas Verhoeven i sitt uppsåt att främställa 1500-talet i ett totalt oromantiskt skimmer. Han skildrar människor som han anser att de troligen betedde sig, inte som bärare av några moraliska ideal. Och som i de flesta av hans filmer finns det inga som helst pekpinnar och lektioner om rätt och fel.
Att åskådaren på detta vis är helt fri att utifrån sin egen moral bilda sig en uppfattning om karaktärerna och deras handlingar, är filmens både största styrka och svaghet. Skildringen är unik och uppfriskande, men det finns en risk att man som tittare förlorar intresset i berättelsen när det saknas tydliga hjältar och antagonister. Mest intressant blir det när dramat kokar ner till rivaliteten mellan Martin och Steven, och Agnes splittrade lojalitet till dem båda.
Tekniskt sett lyckas "Kött och blod" på ett tillfredsställande vis måla sin bild av en kaosartad medeltid, även om scenerna visuellt aldrig når en särskilt spektakulär nivå. Filmen innehåller några statiststinna krigsscener som inte riktigt lyckas förmedla storskaligheten i de förmodat massiva slagen och belägrningarna. Känslan av att se kostymaction light infinner sig därför stundtals. Fokus ligger dock på karaktärerna, med goda insatser från samtliga aktörer, och den smutsiga realismen, komplett med skitiga ansikten, variga bölder och dåliga tänder.
"Kött och blod" är en unik och vildsint film från en omtvistad regissör som vid tidpunkten fortfarande inte hade fått sitt stora internationella genombrott. Verhoeven har onekligen gjort bättre filmer än denna, men ingen som är i närheten av att likna den.
Handlingen utspelar sig i 1500-talets Europa, svårt plågat av krig, fattigdom och inte minst böldpesten. I denna konfliktfyllda värld drar Martin (Hauer) och hans band av legosoldater runt och hyr ut sina svärd till den som för tillfället behöver dem. En dag blir de förrådda och förvisade av girige adelsmannen Arnolfini (Fernando Hilbeck), och genast börjar Martin och hans gäng fundera på en gruvlig hämnd. De uppnår denna genom att kidnappa den fagra Agnes (Jennifer Jason Leigh, som visar väldigt mycket hud filmen igenom), som är bortlovad till Arnolfinis vetenskapligt lagda son Steven (Tom Berlinson), och föra henne till välbarrikaderat slott vars tidigare ägare de just slagit ihjäl.
Varken Arnolfini eller Steven har dock några planer på att låta detta passera ostraffat, och belägrar fästningen för att återfå jungfrun. Det utvecklas till en kamp på liv och död mellan Martins skrupellösa styrka och Stevens upplysta intellekt. I mitten finns Agnes som har känslor för båda männen, men först och främst måste försöka överleva i legosoldaternas våld.
Kännetecknande får många karaktärer i Verhoevens filmer är att de allihop har mörka sidor, men frågan är om inte Martin och hans samling legoknektar tar priset. De våldtar kvinnor till höger och vänster, mördar oskyldiga, och saknar till och med medlidande för döende barn. Ändå är de under filmens första hälft något av dess protagonister. En udda kombination som annars brukar vara ett stort no-no i Hollywood.
Deras motpol är släktet Arnolfini, vilka inte är några helgon, men sonen Steven är åtminstone en rättskaffens man. Länge tycks det dock oklart om han vill återfå Agnes för att han älskar henne eller bara för att han betraktar henne som en stulen ägodel. Genom att ständigt låta linjen mellan gott och ont vara flytande, lyckas Verhoeven i sitt uppsåt att främställa 1500-talet i ett totalt oromantiskt skimmer. Han skildrar människor som han anser att de troligen betedde sig, inte som bärare av några moraliska ideal. Och som i de flesta av hans filmer finns det inga som helst pekpinnar och lektioner om rätt och fel.
Att åskådaren på detta vis är helt fri att utifrån sin egen moral bilda sig en uppfattning om karaktärerna och deras handlingar, är filmens både största styrka och svaghet. Skildringen är unik och uppfriskande, men det finns en risk att man som tittare förlorar intresset i berättelsen när det saknas tydliga hjältar och antagonister. Mest intressant blir det när dramat kokar ner till rivaliteten mellan Martin och Steven, och Agnes splittrade lojalitet till dem båda.
Tekniskt sett lyckas "Kött och blod" på ett tillfredsställande vis måla sin bild av en kaosartad medeltid, även om scenerna visuellt aldrig når en särskilt spektakulär nivå. Filmen innehåller några statiststinna krigsscener som inte riktigt lyckas förmedla storskaligheten i de förmodat massiva slagen och belägrningarna. Känslan av att se kostymaction light infinner sig därför stundtals. Fokus ligger dock på karaktärerna, med goda insatser från samtliga aktörer, och den smutsiga realismen, komplett med skitiga ansikten, variga bölder och dåliga tänder.
"Kött och blod" är en unik och vildsint film från en omtvistad regissör som vid tidpunkten fortfarande inte hade fått sitt stora internationella genombrott. Verhoeven har onekligen gjort bättre filmer än denna, men ingen som är i närheten av att likna den.
EXTRAMATERIALET
En del intressant information i läsbar form är vad som erbjuds, liksom en originaltrailer som är intressant därför att den varken innehåller speakerröst eller dialog.
TRE SAKER
1. Ursprungstitel är "Flesh+Blood". På svenska biografer var titeln underbart nog "Den vilde krigaren".
2. Filmen innehåller väldigt mycket religiös symbolik, vilket är typiskt för Paul Verhoeven. Här finns till och med en karaktär som uttryckligen tolkar dessa, varför de blir ännu lättare att upptäcka.
3. Något säger mig att man av dramaturgiska skäl snabbat på digerdödens sjukdomsförlopp i filmen. För i verkligheten gick folk kanske inte från smittade till döende på ett par minuter.
2. Filmen innehåller väldigt mycket religiös symbolik, vilket är typiskt för Paul Verhoeven. Här finns till och med en karaktär som uttryckligen tolkar dessa, varför de blir ännu lättare att upptäcka.
3. Något säger mig att man av dramaturgiska skäl snabbat på digerdödens sjukdomsförlopp i filmen. För i verkligheten gick folk kanske inte från smittade till döende på ett par minuter.
JOEL FORNBRANT (2010-10-21)
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Rutger Hauer (13)
Rutger Hauer (13)
