Alldeles, alldeles underbar
FILMENDet finns filmer jag ser när jag är deppig, när jag är glad, när jag är uttråkad, när jag är sjuk, vilsen, sömnlös, pigg, och hungrig. Mitt förhållande till film kan ses som symbiotiskt och därför är den hylla jag har hemma till största delen ifrågasatt. Det händer att jag står vid hyllan och ifrågasätter varför jag äger vissa filmer: "Vad står du här och tar upp plats för? Var det jag som betalade för dig? Skäms du inte för dig?" Jag kan inte motivera mig själv att äga saker om jag inte använder dem, jag kan inte samla för samlandets skull för det känns så meningslöst. Så mycket har jag tänkt kring detta att det mynnat ut i en struktur om att jag bara ska äga filmer jag verkligen älskar och att alla andra filmer som jag råkar äga får stanna i sex månader innan de måste omplaceras till ett bättre hem. Min filmhylla (och min bokhylla) är som ett hem för bortsprungna djur.
För ett år sedan vågade jag för första gången berätta vilken film jag älskar allra mest. Det var på en sådan där tvådagars konferens någonstans i Sverige där man både möter gamla och nya ansikten. Jag satt rakt upp och ner på en stol och bara sa det: "Notting Hill." Det har varit den filmen sedan 1999. Och på ett sätt har det alltid varit den form av berättelse som jag alltid gillat mest, för det är ju ingalunda första gången en sådan berättelse berättats. Det kändes som en befrielse att berätta det och den natten fick jag ligga. Inte bara för att många kvinnor också älskar filmen och vill prata om den utan för att alla som älskar filmen på riktigt lever i ett symbiotiskt samförstånd. Vi som gillar den vill tro att vi är goda och genuina människor. (Och därför kan vi ha bra sex ihop, haha.)
I "Notting Hill" möter den mycket vanlige William Thacker (Hugh Grant), som har en butik som säljer reselitteratur i just Notting Hill, London, den mycket kända filmstjärnan Anna Scott (Julia Roberts). Under en filminspelning i London är hon privat som Fantomen utan kläder och råkar bokstavligen både ramla in i Thackers butik och in i hans lilla radhus med himmelsblå dörr. Det är begynnelsen till en fantastisk kärlekshistoria där det enkla möter det hollywoodska komplicerade och alla spelregler välts över ända. Är det överhuvudtaget möjligt att en vanlig människa kan ha ett förhållande med en superstjärna? Filmen bjuder på många absurda, roliga och tankeväckande scener kring denna fråga.
Det är i stort sätt samma gäng glada gamänger som ligger bakom "Notting Hill", "Fyra bröllop och en begravning", "Bridget Jones"-filmerna och "Love Actually", allting centrerat kring geniala manusförfattaren Richard Curtis. Om Curtis kan man säga två saker: han borde för det första verkligen skämmas för sin inblandning i de båda usla "Bean"-filmerna och för det andra aldrig sluta att skriva vackra kärlekskomedier - för det är något han verkligen kan. Den femtioårige nya zeeländaren vet verkligen hur man skriver vackert och sorgligt och jävligt roligt utan att bli pretentiös. Han är en förädlare av de gamla sagorna, de vi alla bär med oss djupt i själen, och en sådan ska behandlas med respekt.
I den här filmen trivs vi med det sköna plus-trettio-gänget som fungerar som en ställföreträdande familj till ett singelliv och som vi känner igen från "Fyra bröllop och en begravning" och oräkneliga andra filmer efter den. Den ställföreträdande familjen utgör filmens alla sidohistorier, med både ledsamheter och glädjepunkter. Vi möter den tokiga rumskompisen Spike som är helt sjukt bra gestaltad av walesaren Rhys Ifans, som dock aldrig mer riktigt nått upp till samma standard. Vi pendlar mellan förtjusning och förvirring, glädje och sorg. Och ingenstans finns det något i produktionen att anmärka på, allting är helgjutet.
Det här är en film som med största sannolikhet kommer att leva kvar så länge vi fortfarande minns varför vi älskar. För mig är det inte svårt att försvara att jag äger den här dvd:n. Jag skäller aldrig på den och hotar aldrig med att lämna bort den. Det är den film jag kommit att tycka om allra mest, för att den är den klassiska mänskliga historia jag älskar allra mest: "Tristan och Isolde", "Romeo och Julia", och "William och Anna".
För ett år sedan vågade jag för första gången berätta vilken film jag älskar allra mest. Det var på en sådan där tvådagars konferens någonstans i Sverige där man både möter gamla och nya ansikten. Jag satt rakt upp och ner på en stol och bara sa det: "Notting Hill." Det har varit den filmen sedan 1999. Och på ett sätt har det alltid varit den form av berättelse som jag alltid gillat mest, för det är ju ingalunda första gången en sådan berättelse berättats. Det kändes som en befrielse att berätta det och den natten fick jag ligga. Inte bara för att många kvinnor också älskar filmen och vill prata om den utan för att alla som älskar filmen på riktigt lever i ett symbiotiskt samförstånd. Vi som gillar den vill tro att vi är goda och genuina människor. (Och därför kan vi ha bra sex ihop, haha.)
I "Notting Hill" möter den mycket vanlige William Thacker (Hugh Grant), som har en butik som säljer reselitteratur i just Notting Hill, London, den mycket kända filmstjärnan Anna Scott (Julia Roberts). Under en filminspelning i London är hon privat som Fantomen utan kläder och råkar bokstavligen både ramla in i Thackers butik och in i hans lilla radhus med himmelsblå dörr. Det är begynnelsen till en fantastisk kärlekshistoria där det enkla möter det hollywoodska komplicerade och alla spelregler välts över ända. Är det överhuvudtaget möjligt att en vanlig människa kan ha ett förhållande med en superstjärna? Filmen bjuder på många absurda, roliga och tankeväckande scener kring denna fråga.
Det är i stort sätt samma gäng glada gamänger som ligger bakom "Notting Hill", "Fyra bröllop och en begravning", "Bridget Jones"-filmerna och "Love Actually", allting centrerat kring geniala manusförfattaren Richard Curtis. Om Curtis kan man säga två saker: han borde för det första verkligen skämmas för sin inblandning i de båda usla "Bean"-filmerna och för det andra aldrig sluta att skriva vackra kärlekskomedier - för det är något han verkligen kan. Den femtioårige nya zeeländaren vet verkligen hur man skriver vackert och sorgligt och jävligt roligt utan att bli pretentiös. Han är en förädlare av de gamla sagorna, de vi alla bär med oss djupt i själen, och en sådan ska behandlas med respekt.
I den här filmen trivs vi med det sköna plus-trettio-gänget som fungerar som en ställföreträdande familj till ett singelliv och som vi känner igen från "Fyra bröllop och en begravning" och oräkneliga andra filmer efter den. Den ställföreträdande familjen utgör filmens alla sidohistorier, med både ledsamheter och glädjepunkter. Vi möter den tokiga rumskompisen Spike som är helt sjukt bra gestaltad av walesaren Rhys Ifans, som dock aldrig mer riktigt nått upp till samma standard. Vi pendlar mellan förtjusning och förvirring, glädje och sorg. Och ingenstans finns det något i produktionen att anmärka på, allting är helgjutet.
Det här är en film som med största sannolikhet kommer att leva kvar så länge vi fortfarande minns varför vi älskar. För mig är det inte svårt att försvara att jag äger den här dvd:n. Jag skäller aldrig på den och hotar aldrig med att lämna bort den. Det är den film jag kommit att tycka om allra mest, för att den är den klassiska mänskliga historia jag älskar allra mest: "Tristan och Isolde", "Romeo och Julia", och "William och Anna".
EXTRAMATERIALET
Här finns en kortfilm om hur man gjorde "The seasonal walk", som är en av filmens riktigt snygga scener, i en enda tagning. Ett filmiskt mysterium som benas ut på ett tillfredsställande och lite häpnadsväckande sätt. I en annan film är Hugh Grant också extra generös och larvar sig lite framför en kamera. Jag saknar dock verkligen en gedigen bakomfilm. Men den version av filmen som vanligtvis ligger i lågprishyllorna ska åtminstone innehålla ovanstående extramaterial.
TRE SAKER
1. Jag tycker så mycket om Hugh Grant och erkänner gärna att jag har nästan alla filmer han någonsin varit med i. Den senaste "Music and lyrics" är en mycket bra film där han spelar en överlevare från 1980-talets glassiga popmusikrevolution. Både Grant och Drew Barrymore är mycket bra i en klassisk boy/girl meets boy/girl-film.
2. "Notting Hill" är en av de sista filmerna där mycket ansträngning lades på att lägga Hugh Grants frisyr rätt. Han hade, likt Jennifer Anistons rollfigur Rachel Grant i "Vänner, en avancerad och mycket kännetecknande frisyr. I "Om en pojke" är Hugh Grant trivsamt kortklippt och befriat från sitt page.
3. Kännetecknande för en bra bok eller film är att man kan läsa boken eller se filmen om igen i flera år utan att någonsin tröttna. Hur definieras egentligen ett sådant verk? Jag har ingen aning men jag önskar att jag visste. Jag tror faktiskt inte att ens Richard Curtis vet det. Det är nog en en livsstil och sedan råkar man någon gång träffa rätt med det man skriver.
2. "Notting Hill" är en av de sista filmerna där mycket ansträngning lades på att lägga Hugh Grants frisyr rätt. Han hade, likt Jennifer Anistons rollfigur Rachel Grant i "Vänner, en avancerad och mycket kännetecknande frisyr. I "Om en pojke" är Hugh Grant trivsamt kortklippt och befriat från sitt page.
3. Kännetecknande för en bra bok eller film är att man kan läsa boken eller se filmen om igen i flera år utan att någonsin tröttna. Hur definieras egentligen ett sådant verk? Jag har ingen aning men jag önskar att jag visste. Jag tror faktiskt inte att ens Richard Curtis vet det. Det är nog en en livsstil och sedan råkar man någon gång träffa rätt med det man skriver.
TOBIAS JOHANSSON (2007-06-02)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Julia Roberts (15)
Julia Roberts (15)
