Politiskt tidsdokument för nostalgiker
FILMENJag är en 70-talist och min generation och den ovanför vet mycket väl vem Teskedsgumman är. Under 70- och 80-talen gick flera framgångrika barnprogram i repris vid ett flertal tillfällen och "Teskedsgumman" var en av dem. Jag är dock osäker på vad senare generationer egentligen vet om Alf Pröysens böcker och karaktärer. Dock tror jag dagens barn skulle motta en nyinspelning bättre än den här föråldrade TV-serien.
Det är bäst att poängtera på en gång att det här inte är den klassiska julkalendern från 1967 utan den uppföljare som visades knappa sex år senare. Till skillnad från föregångaren får Gubben (Carl-Gustaf Lindstedt) desto större plats här och samspelet med Teskedsgumman (Birgitta Andersson) är en av få ljusglimtar. Avsnitten är till största del uppbyggda efter samma dramaturgiska mall. Teskedsgumman (eller ibland Gubben) påbörjar något som ska utföras men blir liten som en tesked vilket skapar lite besvär med att slutföra vad det nu var som skulle göras. Hon finner dock alltid på råd och använder många gånger sin litenhet som en styrka innan hon blir stor igen.
Under de sista avsnitten blir det mer experimenterande bort från den ursprungliga formeln och då minskar också mitt intresse för serien. Bland annat får man en övergripande story-arc där en semesterresa till Malta dras ut över två avsnitt. Den tydliga dramaturgiska ramen man tidigare använt luckras upp och kvar blir något som känns ömsom oinspirerat, ömsom tråkigare än att se på torkande färg. Regissören själv, Ernst Günther, tar till sist plats som skådespelare i Malta-avsnitten och springer runt med magen i vädret och leker någon slags städlek med Carl-Gustafs Gubbe. Det är ingen vidare avslutning på serien även om säcken knyts ihop med ett avslutande avsnitt med jultema.
"Teskedsgumman" är en kul återblick för nostalgiker samt som ett tidsdokument. För här kryllar det av politiska referenser med ekon från både jämställdhetsdebatter och husockupationer. Väldigt många replikskiften misstänker jag går skyhögt över barns huvuden och enda gången det känns trovärdigt ur ett barns perspektiv är när Gumman får hjälpa en kille som blir mobbad. I mina ögon är det tveksamt om jag kan stämpla detta som bra barnprogram i dag. Det känns som att det hänt en hel del med både politik och barnpedagogik de senaste 40 åren. Jag undrar hur kommande generationer kommer se på flumpellen Björne?
Det är bäst att poängtera på en gång att det här inte är den klassiska julkalendern från 1967 utan den uppföljare som visades knappa sex år senare. Till skillnad från föregångaren får Gubben (Carl-Gustaf Lindstedt) desto större plats här och samspelet med Teskedsgumman (Birgitta Andersson) är en av få ljusglimtar. Avsnitten är till största del uppbyggda efter samma dramaturgiska mall. Teskedsgumman (eller ibland Gubben) påbörjar något som ska utföras men blir liten som en tesked vilket skapar lite besvär med att slutföra vad det nu var som skulle göras. Hon finner dock alltid på råd och använder många gånger sin litenhet som en styrka innan hon blir stor igen.
Under de sista avsnitten blir det mer experimenterande bort från den ursprungliga formeln och då minskar också mitt intresse för serien. Bland annat får man en övergripande story-arc där en semesterresa till Malta dras ut över två avsnitt. Den tydliga dramaturgiska ramen man tidigare använt luckras upp och kvar blir något som känns ömsom oinspirerat, ömsom tråkigare än att se på torkande färg. Regissören själv, Ernst Günther, tar till sist plats som skådespelare i Malta-avsnitten och springer runt med magen i vädret och leker någon slags städlek med Carl-Gustafs Gubbe. Det är ingen vidare avslutning på serien även om säcken knyts ihop med ett avslutande avsnitt med jultema.
"Teskedsgumman" är en kul återblick för nostalgiker samt som ett tidsdokument. För här kryllar det av politiska referenser med ekon från både jämställdhetsdebatter och husockupationer. Väldigt många replikskiften misstänker jag går skyhögt över barns huvuden och enda gången det känns trovärdigt ur ett barns perspektiv är när Gumman får hjälpa en kille som blir mobbad. I mina ögon är det tveksamt om jag kan stämpla detta som bra barnprogram i dag. Det känns som att det hänt en hel del med både politik och barnpedagogik de senaste 40 åren. Jag undrar hur kommande generationer kommer se på flumpellen Björne?
EXTRAMATERIALET
Inget, vilket är lite trist nu när det är jubileum och allt.
TRE SAKER
1. Lindstedt och Andersson känns verkligen som ett sådant där strävsamt gammalt par som ömsom gullar, ömsom gnabbas med varandra vilket ofta ger ganska vassa replikskiften. Som detta:
3. Jag blev lite överraskad över hur väl specialeffekterna fortfarande stod sig. Inte alls illa för att vara en liten svensk TV-produktion i början av 70-talet.
Gubben: Var har du varit?
Gumman: Ute.
Gubben: Vad gör man ute så sent?
Gumman: Går in!
3. Jag blev lite överraskad över hur väl specialeffekterna fortfarande stod sig. Inte alls illa för att vara en liten svensk TV-produktion i början av 70-talet.
THOMAS HELSING (2013-08-22)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Birgitta Andersson (3)
Birgitta Andersson (3)
