Vemodigt i efterkrigstidens Sverige
FILMENMitt i ett samtal med patienten Gertrud Johansson stannar doktor Berg upp och säger "Lyssna! Det här verkligen Sverige," och så sluter han ögonen till tonerna av Hugo Alfvéns "Dalarapsodi" som spelas på grammofonen. Utanför fönstret är det en gråskimrande årstid med ett vidsträckt landskap av knöliga ängar och luriga vattendrag.
Det efterkrigs-Sverige som visas upp i "Den nya människan" är dock allt annat än så poetiskt som jag nyss beskrev det. Han är doktor på ett arbetshem för flickor från samhällets baksidor, bortplockade för att inte "föra misären vidare", vissa med mentala störningar, andra utan. Doktor Berg (Tobias Aspelin) lägger dock sitt fokus på medicinsk behandling snarare än social och förespråkar tubarocklusion - sterilisering - som enda lösning på samhällsproblemet. Först efter sterilisering kan flickorna anses vara friska och redo för verkligheten igen.
Gertrud (Julia Högberg) är nyligen anländ våren 1951, skild från sina sex yngre syskon och arbetarpappan som nyligen blivit änkling. Hon inser snabbt att hon inte hör hemma bland "idioterna" på arbetshemmet Odenslund och beslutar sig för att komma därifrån till vilket pris som helst. Hon går med på att sterilisera sig, men innan det är dags förändras saker och ting. Dels har hon sett hur det gått för de som redan steriliserat sig, och dels har hon fått ihop det med Odenslunds vaktmästare som hon nu väntar barn med, men framför allt har hon insett vilka "idioterna" hon hamnat bland är.
Över allt vakar förståndarinnan Solbritt (Maria Lundqvist) - en bestämd kvinna som inte delar doktor Bergs åsikter.
Sett i backspegeln är det förstås ganska kusligt att sådan här behandling av människor pågick i Sverige. Bara några år efter Nazismens utrotningar förekom något liknande, om än i betydligt mindre skala, i välfärds-Sverige. Nu kan man i och för sig se doktor Berg som lite karikatyrisk då han är geniunt ond från topp till tå, men ändå.
Filmen är fylld av för mig nya ansikten. Julia Högberg är i princip debutant med bara en "Van Veeteren"-film i bagaget sedan tidigare, men lyckas bra med att bära upp filmen på sin bleka men färgstarka karaktär.
Det bleka vemodet är ett tema som går igen i allting i filmen, från fotot till Michael Galassos folkmusikklingande soundtrack. Det bidrar till att göra "Den nya människan" till en film som är både fin och hemsk samt kall och varm, dock möjligen stundtals lite långsamt berättad, på samma gång.
Det efterkrigs-Sverige som visas upp i "Den nya människan" är dock allt annat än så poetiskt som jag nyss beskrev det. Han är doktor på ett arbetshem för flickor från samhällets baksidor, bortplockade för att inte "föra misären vidare", vissa med mentala störningar, andra utan. Doktor Berg (Tobias Aspelin) lägger dock sitt fokus på medicinsk behandling snarare än social och förespråkar tubarocklusion - sterilisering - som enda lösning på samhällsproblemet. Först efter sterilisering kan flickorna anses vara friska och redo för verkligheten igen.
Gertrud (Julia Högberg) är nyligen anländ våren 1951, skild från sina sex yngre syskon och arbetarpappan som nyligen blivit änkling. Hon inser snabbt att hon inte hör hemma bland "idioterna" på arbetshemmet Odenslund och beslutar sig för att komma därifrån till vilket pris som helst. Hon går med på att sterilisera sig, men innan det är dags förändras saker och ting. Dels har hon sett hur det gått för de som redan steriliserat sig, och dels har hon fått ihop det med Odenslunds vaktmästare som hon nu väntar barn med, men framför allt har hon insett vilka "idioterna" hon hamnat bland är.
Över allt vakar förståndarinnan Solbritt (Maria Lundqvist) - en bestämd kvinna som inte delar doktor Bergs åsikter.
Sett i backspegeln är det förstås ganska kusligt att sådan här behandling av människor pågick i Sverige. Bara några år efter Nazismens utrotningar förekom något liknande, om än i betydligt mindre skala, i välfärds-Sverige. Nu kan man i och för sig se doktor Berg som lite karikatyrisk då han är geniunt ond från topp till tå, men ändå.
Filmen är fylld av för mig nya ansikten. Julia Högberg är i princip debutant med bara en "Van Veeteren"-film i bagaget sedan tidigare, men lyckas bra med att bära upp filmen på sin bleka men färgstarka karaktär.
Det bleka vemodet är ett tema som går igen i allting i filmen, från fotot till Michael Galassos folkmusikklingande soundtrack. Det bidrar till att göra "Den nya människan" till en film som är både fin och hemsk samt kall och varm, dock möjligen stundtals lite långsamt berättad, på samma gång.
EXTRAMATERIALET
Bland extramaterialet hittar man lustigt nog en långfilmslång bakomfilm som heter "39 dagar". Bakomfilmer brukar i svenska fall ofta vara något skevt DV-filmat som klaras av på 10-15 minuter för att få med något extra på DVD:n. Därför är det både förbluffande och roligt att man tagit sig tid och gjort en mycket snygg och välgjord bakomfilm som i mycket ger en alldeles ypperlig bild av hur det går till att göra film, i alla fall ur den tekniska synvinkeln.
Filmen berättas på ett mycket smidigt sätt och visar upp det mesta, både när det går bra och när det inte gör det (elproblem och krånglande bilar). I filmen får vi också veta att manusförfattaren Kjell Sundstedt baserat den på historier från hans egen familj. Hans moster placerades på ett hem liknande det i filmen (under 37 år!) och berättade via brev hem till Kjells mamma om vad som föregick. Här finns i och för sig min enda negativa synpunkt på filmen då Kjell i princip bryter ihop när någon läser högt ur breven. Man förstår att det är känsligt och jag tycker faktiskt att kameran kunde ha låtit bli att filma just det.
Men som balans får vi ett lustigt avslöjande, nämligen att dildos (!) användes i en scen för att föreställa kattungar...
Den andra huvudsakliga delen av extramaterialet kallas "Gertruds brev" och är utdrag ur brev och annan korrespondens Kjells mamma Gertrud tog emot från sina syskon och olika läkare etc. Det börjar lite gulligt men blir snart allt mer tragiskt. Man förstår att Kjell Sundstedt velat få ur den här historien ur sitt system.
Det finns också ett kommentarspår, en trailer och syntolk till filmen att klicka igång.
Filmen berättas på ett mycket smidigt sätt och visar upp det mesta, både när det går bra och när det inte gör det (elproblem och krånglande bilar). I filmen får vi också veta att manusförfattaren Kjell Sundstedt baserat den på historier från hans egen familj. Hans moster placerades på ett hem liknande det i filmen (under 37 år!) och berättade via brev hem till Kjells mamma om vad som föregick. Här finns i och för sig min enda negativa synpunkt på filmen då Kjell i princip bryter ihop när någon läser högt ur breven. Man förstår att det är känsligt och jag tycker faktiskt att kameran kunde ha låtit bli att filma just det.
Men som balans får vi ett lustigt avslöjande, nämligen att dildos (!) användes i en scen för att föreställa kattungar...
Den andra huvudsakliga delen av extramaterialet kallas "Gertruds brev" och är utdrag ur brev och annan korrespondens Kjells mamma Gertrud tog emot från sina syskon och olika läkare etc. Det börjar lite gulligt men blir snart allt mer tragiskt. Man förstår att Kjell Sundstedt velat få ur den här historien ur sitt system.
Det finns också ett kommentarspår, en trailer och syntolk till filmen att klicka igång.
TRE SAKER
1. Tobias Aspelin har lite mer i bagaget än Julia Högberg men gör verkligen bra ifrån sig som den onda och principfasta doktor Berg. Ser fram emot att få stöta på Aspelin igen i kommande filmer.
2. En sak jag verkligen gillar med Maria Lundqvist är hennes förmåga att få repliker att låta så naturliga. Hennes trick är att prata som folk gör, lite fragmentariskt och spontant. Det passar hennes smått nervösa karaktär väldigt bra i den här filmen.
3. I alla dramer finns det humor. I en scen ska Gertrud spela sinnessjuk för att bli tvångsförflyttad. Det går så där, och spricker när hon börjar äta spik!
2. En sak jag verkligen gillar med Maria Lundqvist är hennes förmåga att få repliker att låta så naturliga. Hennes trick är att prata som folk gör, lite fragmentariskt och spontant. Det passar hennes smått nervösa karaktär väldigt bra i den här filmen.
3. I alla dramer finns det humor. I en scen ska Gertrud spela sinnessjuk för att bli tvångsförflyttad. Det går så där, och spricker när hon börjar äta spik!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA