Loa Falkman i politiskt trubbel
FILMENTheo Rosén (Loa Falkman) har det inte lätt. Han är gift med Demokraternas legendariska grundare Gunnar Mosanders (Sven Ljunggren) dotter Sonja (Sissela Kyle) och ordförande för partiets Västeråskansli. Partiets status är låg då den tidigare partiledaren tvingats avgå på grund av en incident med svart städhjälp, och väljarstödet är rekordlågt. I Västerås finns det knappt några väljare kvar. Och inte blir saken bättre av att Theo aldrig riktigt accepterats av Gunnar.
Till saken hör att Theo har en tendens att hamna i klistret och sätta sig i omöjliga situationer - dagligen. Så när han åker upp till partiets kansli i Stockholm för att medverka när den kommande partiledaren Jan-Erik Thoor (Per Svensson) ska tillträda inför pressen händer det omöjliga. Theo lyckas trassla till det så att det blir han som Gunnar presenterar som ny partiledare och Theo får finna sig i att flytta med Sonja och tonårsdottern Frida (Carla Abrahamsen) till Stockholm och bo i övernattningslägenheten ovanför kansliet.
Med hjälp av höggravida pressekreteraren Paula (Christine Meltzer), driftiga informatören Linn (Sofia Ledarp) och den motsträviga Jan-Erik lyckas Theo ändå att på något märkligt sätt framstå som en partiledare, men hans klumpighet sätter ständigt käppar i hjulen. Lustigt nog är detta något som väljarna uppskattar och partiets popularitet ökar lavinartat. Men Theo blir knappast en bättre partiledare för det, och tur är väl det för annars skulle "Ett gott parti" blivit kortlivad som serie.
Serien är i allra högsta grad en fars med allt vad det innebär av förväxlingar och spring i dörrar, eller trapphus ska man kanske säga i det här fallet. Att den där övernattningslägenheten ligger en trappa upp är ingen tillfällighet.
En del magsura tv-recensenter tycker att serien kammar hem billiga poäng på det rådande politikerföraktet, men jag tycker mest det är kul. Visserligen är serien väldigt osannolik eftersom Theo och hans parti råkar ut för all tänkbar jävlighet ett parti kan råka ut för, representationskortstjafs och dataintrång till exempel, men det är ju hela poängen med serien - att vad som Theo än tar sig an så sätter han sig själv och sitt parti i klistret.
Med det höga farstempot som grund så blir det aningens påfrestade att klämma alla de 12 avsnitten i ett svep som jag råkade göra, så mindre doser är kanske att rekommendera även om det är väldigt lätt att fastna i serien och bara fortsätta att titta.
Loa Falkman springer sig svettig i huvudrollen, men han gör den bra, och det är lite kul att se honom i den här rollen då man ju för något år sedan kunde se honom spela självaste statsministern i "Kommissionen".
Sammanfattningsvis en lyckad svensk humorserie i politisk miljö. Det hör inte till vanligheterna.
Till saken hör att Theo har en tendens att hamna i klistret och sätta sig i omöjliga situationer - dagligen. Så när han åker upp till partiets kansli i Stockholm för att medverka när den kommande partiledaren Jan-Erik Thoor (Per Svensson) ska tillträda inför pressen händer det omöjliga. Theo lyckas trassla till det så att det blir han som Gunnar presenterar som ny partiledare och Theo får finna sig i att flytta med Sonja och tonårsdottern Frida (Carla Abrahamsen) till Stockholm och bo i övernattningslägenheten ovanför kansliet.
Med hjälp av höggravida pressekreteraren Paula (Christine Meltzer), driftiga informatören Linn (Sofia Ledarp) och den motsträviga Jan-Erik lyckas Theo ändå att på något märkligt sätt framstå som en partiledare, men hans klumpighet sätter ständigt käppar i hjulen. Lustigt nog är detta något som väljarna uppskattar och partiets popularitet ökar lavinartat. Men Theo blir knappast en bättre partiledare för det, och tur är väl det för annars skulle "Ett gott parti" blivit kortlivad som serie.
Serien är i allra högsta grad en fars med allt vad det innebär av förväxlingar och spring i dörrar, eller trapphus ska man kanske säga i det här fallet. Att den där övernattningslägenheten ligger en trappa upp är ingen tillfällighet.
En del magsura tv-recensenter tycker att serien kammar hem billiga poäng på det rådande politikerföraktet, men jag tycker mest det är kul. Visserligen är serien väldigt osannolik eftersom Theo och hans parti råkar ut för all tänkbar jävlighet ett parti kan råka ut för, representationskortstjafs och dataintrång till exempel, men det är ju hela poängen med serien - att vad som Theo än tar sig an så sätter han sig själv och sitt parti i klistret.
Med det höga farstempot som grund så blir det aningens påfrestade att klämma alla de 12 avsnitten i ett svep som jag råkade göra, så mindre doser är kanske att rekommendera även om det är väldigt lätt att fastna i serien och bara fortsätta att titta.
Loa Falkman springer sig svettig i huvudrollen, men han gör den bra, och det är lite kul att se honom i den här rollen då man ju för något år sedan kunde se honom spela självaste statsministern i "Kommissionen".
Sammanfattningsvis en lyckad svensk humorserie i politisk miljö. Det hör inte till vanligheterna.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Serien är skapad av författarkonstellationen 3 vänner som bland annat ligger bakom serien "Cleo" där Loa Falkman spelade en av huvudrollerna. De har också den mycket misslyckade politiska komediserien "Rosenbaddarna" på samvetet, så "Ett gott parti" är en liten revansch i genren.
2. En hel del gästskådespelare figurerar i avsnitten, där man bland annat kan notera en del ansikten från svenska klassiker som "Rederiet" och "Tre kronor".
3. I avsnittet om dataintrång ska en hackande prao från it-gymnasiet ställa saker och ting till rätta genom att radera ett konto han skapat, detta genom att peta i lite HTML-kod... Vilken hacker!
2. En hel del gästskådespelare figurerar i avsnitten, där man bland annat kan notera en del ansikten från svenska klassiker som "Rederiet" och "Tre kronor".
3. I avsnittet om dataintrång ska en hackande prao från it-gymnasiet ställa saker och ting till rätta genom att radera ett konto han skapat, detta genom att peta i lite HTML-kod... Vilken hacker!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA