Hade varit bättre som dokumentär
FILMEN"Eichmann: Dödens underskrift" berättar historien om tillfångatagandet och förhören av Adolf Eichmann, en naziofficer ansvarig för forslandet av hundratusentals människor till de tyska koncentrationslägren. Trots att hans historia är fascinerande lyckas filmen inte ge några djupare insikter i vad som drev honom, och ägnar sig stundtals åt onödiga överdrifter och spekulationer.
1960 tillfångatogs Eichmann av Mossad i Argentina, och fraktades till Israel för förhör och rättegång. Filmen är baserad på det erkännande som han gjorde innan han avrättades i maj 1962, och historien berättas ur ögonen på Avner Less (Troy Garity), den judiske polisman som fått uppdraget att leda förhören med krigsförbrytaren.
Less har en svår uppgift framför sig, då Eichmann, spelad av Thomas Kretschmann, inte är speciellt sugen på att lägga korten på bordet. Redan här finns ett hinder för filmen att kunna bli riktigt bra, då förhören handlar mer om att Less måste trötta ut Eichmann genom ändlösa frågor, snarare än att överlista honom. Inte så dramaturgiskt spännande.
Genom tillbakablickar får vi se delar av Eichmanns liv under andra världskriget, och här brister upphovsmännen i trovärdighet. En subplot handlar om officerens förhållande med en ungersk överklassdam, och det hela luktar billigt effektsökeri. I en scen kidnappar älskarinnan ett judiskt spädbarn och manipulerar Eichmann till att skjuta ihjäl det på sitt kontor. Jag skulle gärna vilja se de historiska källorna på att en liknande episod någonsin inträffat. Det är svårt att se varför en person som Eichmann, som onekligen haft många liv på sitt samvete, måste demoniseras ytterligare genom påhittade historier.
Ett antal scener med Less familj används för att bryta upp förhörssegmenten. Den israeliska allmänheten vill se Eichmann summariskt avrättad och stämplar polisen och rättsväsendet som förrädare för att de vill ge den åldrande nazisten en rättvis rättegång. Detta resulterar i förföljelse av Less och hans familj, där hakkors klottras på deras ytterdörr och glåpord skriks när han är på väg till jobbet. Dessa scener fungerar mer än något annat som uttfyllnad, och blir aldrig riktigt laddade.
Trots goda insatser i huvudrollerna lyfter berättelsen aldrig. Filmen är ett krasst historiskt konstaterande med inslag av rena fabrikationer, snarare än ett engagerande drama. Historien om Eichmanns sista tid berättas nog bättre i en dokumentär än i en spelfilm.
1960 tillfångatogs Eichmann av Mossad i Argentina, och fraktades till Israel för förhör och rättegång. Filmen är baserad på det erkännande som han gjorde innan han avrättades i maj 1962, och historien berättas ur ögonen på Avner Less (Troy Garity), den judiske polisman som fått uppdraget att leda förhören med krigsförbrytaren.
Less har en svår uppgift framför sig, då Eichmann, spelad av Thomas Kretschmann, inte är speciellt sugen på att lägga korten på bordet. Redan här finns ett hinder för filmen att kunna bli riktigt bra, då förhören handlar mer om att Less måste trötta ut Eichmann genom ändlösa frågor, snarare än att överlista honom. Inte så dramaturgiskt spännande.
Genom tillbakablickar får vi se delar av Eichmanns liv under andra världskriget, och här brister upphovsmännen i trovärdighet. En subplot handlar om officerens förhållande med en ungersk överklassdam, och det hela luktar billigt effektsökeri. I en scen kidnappar älskarinnan ett judiskt spädbarn och manipulerar Eichmann till att skjuta ihjäl det på sitt kontor. Jag skulle gärna vilja se de historiska källorna på att en liknande episod någonsin inträffat. Det är svårt att se varför en person som Eichmann, som onekligen haft många liv på sitt samvete, måste demoniseras ytterligare genom påhittade historier.
Ett antal scener med Less familj används för att bryta upp förhörssegmenten. Den israeliska allmänheten vill se Eichmann summariskt avrättad och stämplar polisen och rättsväsendet som förrädare för att de vill ge den åldrande nazisten en rättvis rättegång. Detta resulterar i förföljelse av Less och hans familj, där hakkors klottras på deras ytterdörr och glåpord skriks när han är på väg till jobbet. Dessa scener fungerar mer än något annat som uttfyllnad, och blir aldrig riktigt laddade.
Trots goda insatser i huvudrollerna lyfter berättelsen aldrig. Filmen är ett krasst historiskt konstaterande med inslag av rena fabrikationer, snarare än ett engagerande drama. Historien om Eichmanns sista tid berättas nog bättre i en dokumentär än i en spelfilm.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Om filmen har en behållning är det Kretschmanns gestaltning av Eichmann. Men jag hade velat se mer fokus på hur Eichmann, som egentligen inte var mer än en administratör, kände inför att döma mängder av människor till död och lidande genom att skriva under ett dokument. Men då han i stort sett ljuger om sin roll filmen igenom inträffar aldrig detta.
2. Garity är helt ok som Avner Less, men kanske lite för återhållssam i sin tolkning. Han framstår som rättvis och sympatisk, men hur intressant är det egentligen att se en karaktär som bara gör sitt jobb och sällan något mer?
3. I "The Man Who Captured Eichmann", en tv-film från 1996, skildras själva tillfångatagandet av den gamle nazisten, där spelad av Robert Duvall.
2. Garity är helt ok som Avner Less, men kanske lite för återhållssam i sin tolkning. Han framstår som rättvis och sympatisk, men hur intressant är det egentligen att se en karaktär som bara gör sitt jobb och sällan något mer?
3. I "The Man Who Captured Eichmann", en tv-film från 1996, skildras själva tillfångatagandet av den gamle nazisten, där spelad av Robert Duvall.
JOEL FORNBRANT (2008-11-12)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Thomas Kretschmann (17)
Thomas Kretschmann (17)
