Kultserien håller sådär efter 23 år
FILMEN"Goda grannar" sändes mellan 1987-1989, exakt samma år som "Varuhuset" gick på tv. Dessvärre är det stor kvalitetsskillnad mellan de båda serierna och "Goda grannar" står sig tyvärr inte så här 23 år senare.
Serien handlar om ett hyreshus någonstans i centrala Stockholm. I huset bor flera olika familjekonstellationer och förutom dessa är Iris (Helena Brodin) café i husets bottenvåning, Axels (Per Eggers) tobaksaffär intill och Helges (Anders Nyström) tapetserarverkstad inne på gården centrala miljöer. Iris är gift med Helge och de har två barn, Torsten (Anders Näslund) och Annelie (Åsa Göransson). En son som vid 28-års ålder fortfarande bor hemma och en obstinat tonåring som har ett förhållande med sin lärare. I huset bor också överste Claes Rylander (Jan-Olof Strandberg) med sin fru Charlotte (Meg Westergren). Pierre (Peter Dalle) och hans fru Mia (Susanne Barklund) och Kent (Lennart Jähkel) och Birgitta (Lousie Raeder) bor också i huset och alla dras de med sina problem. En riktig såpa alltså.
Det är många karaktärer att hålla reda på, men samtidigt är det faktiskt inga problem att komma in i serien och ha koll på vem som är vem, vem som har en otrohetsaffär, vem som är olyckligt kär, vem som är kriminell och vem som är en olycklig hemmafru. Egentligen är det inget fel på manus och story över huvud taget, det är skådespelarna som inte lyckas hålla fanan uppe. Per Eggers är faktiskt ganska rolig och Meg Westergren är skön i rollen som Charlotte som alltid söker efter nya och spännande äventyr. Lennart Jähkel som kriminelle Kent är alltid Jähkel. Resterande kan man vara utan och den som är allra värst är Helena Brodin som spelar Iris. Hon spelar över i stort sett hela tiden, är galet hysterisk och fruktansvärt jobbig. Usch och fy vilken jobbig karaktär.
Visst är det stor nostalgi att se den gamla serien, men besvikelsen infinner sig ganska snabbt. Trist när man minns något som väldigt bra och så lyckas det inte leva upp till ens förväntningar. Det är faktiskt ganska skönt att det bara är 25-minutersavsnitt, men det känns samtidigt lite märkligt. Jag trodde nog att såporna från slutet av 80-talet alltid var 45 minuter, tänk vad fel man kan ha.
Trots att serien känns lite B och att många av skådespelarna spelar över så har jag efter 24 avsnitt ändå på något vis fastnat. Jag ser fram emot nästa säsong och eftersom första säsongen slutade med en stor cliffhanger kan man ju inte bli annat än supernyfiken på fortsättningen.
Serien handlar om ett hyreshus någonstans i centrala Stockholm. I huset bor flera olika familjekonstellationer och förutom dessa är Iris (Helena Brodin) café i husets bottenvåning, Axels (Per Eggers) tobaksaffär intill och Helges (Anders Nyström) tapetserarverkstad inne på gården centrala miljöer. Iris är gift med Helge och de har två barn, Torsten (Anders Näslund) och Annelie (Åsa Göransson). En son som vid 28-års ålder fortfarande bor hemma och en obstinat tonåring som har ett förhållande med sin lärare. I huset bor också överste Claes Rylander (Jan-Olof Strandberg) med sin fru Charlotte (Meg Westergren). Pierre (Peter Dalle) och hans fru Mia (Susanne Barklund) och Kent (Lennart Jähkel) och Birgitta (Lousie Raeder) bor också i huset och alla dras de med sina problem. En riktig såpa alltså.
Det är många karaktärer att hålla reda på, men samtidigt är det faktiskt inga problem att komma in i serien och ha koll på vem som är vem, vem som har en otrohetsaffär, vem som är olyckligt kär, vem som är kriminell och vem som är en olycklig hemmafru. Egentligen är det inget fel på manus och story över huvud taget, det är skådespelarna som inte lyckas hålla fanan uppe. Per Eggers är faktiskt ganska rolig och Meg Westergren är skön i rollen som Charlotte som alltid söker efter nya och spännande äventyr. Lennart Jähkel som kriminelle Kent är alltid Jähkel. Resterande kan man vara utan och den som är allra värst är Helena Brodin som spelar Iris. Hon spelar över i stort sett hela tiden, är galet hysterisk och fruktansvärt jobbig. Usch och fy vilken jobbig karaktär.
Visst är det stor nostalgi att se den gamla serien, men besvikelsen infinner sig ganska snabbt. Trist när man minns något som väldigt bra och så lyckas det inte leva upp till ens förväntningar. Det är faktiskt ganska skönt att det bara är 25-minutersavsnitt, men det känns samtidigt lite märkligt. Jag trodde nog att såporna från slutet av 80-talet alltid var 45 minuter, tänk vad fel man kan ha.
Trots att serien känns lite B och att många av skådespelarna spelar över så har jag efter 24 avsnitt ändå på något vis fastnat. Jag ser fram emot nästa säsong och eftersom första säsongen slutade med en stor cliffhanger kan man ju inte bli annat än supernyfiken på fortsättningen.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I en scen talar faktiskt Meg Westergren direkt till oss tittare. Är inte det otroligt konstigt?
2. I "Sällskapsresan" får vi se Göstas fru och parets lilla hund på flygplatsen. Den där lilla vita ulltussen som är som ett litet barn för frun. Samma kvinna (Lena-Pia Bernhardsson) gör en roll i "Goda grannar". Samma typ av kläder och samma hund. Dålig fantasi eller lite roligt?
3. På baksidan av omslaget är det en bild på Per Morberg. Han är dock inte med i första säsongen, det bör ju alltså vara så att han gör entré i säsong två.
2. I "Sällskapsresan" får vi se Göstas fru och parets lilla hund på flygplatsen. Den där lilla vita ulltussen som är som ett litet barn för frun. Samma kvinna (Lena-Pia Bernhardsson) gör en roll i "Goda grannar". Samma typ av kläder och samma hund. Dålig fantasi eller lite roligt?
3. På baksidan av omslaget är det en bild på Per Morberg. Han är dock inte med i första säsongen, det bör ju alltså vara så att han gör entré i säsong två.
MARIA EREMO (2010-02-03)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Lena-Pia Bernhardsson (8)
Lena-Pia Bernhardsson (8)
