Krigshelvetet genom kameralinsen
FILMENYrket krigfotograf uppstod i mitten av 1800-talet då Roger Fenton dokumenterade Krimkriget. Yrket i sig är ingen dans på rosor, då man jobbar i extremt farliga områden, ibland med livet som insats, och trots internationellt skydd så kan man ofta bli en måltavla eller kidnappade och avrättade.
Ett annat resultat av jobbet är den psykiska pressen. Hur hanterar det man ser genom kameralinsen, krigshelvetet med all död?
Den här filmen utspelar sig i slutet av 80-talet. Mark (Colin Farrell) och David (Jamie Sives) är irländska krigsfotografer i Kurdistan. Mark är den drivna, som gärna tar ett steg längre in på farlig mark för att knäppa sina bilder, medan David är redo att åka hem till sin gravida fru (Kelly Reilly) som snart ska föda deras första barn. Det kommer till en punkt då David helt enkelt inte orkar mer och de båda skiljs åt. Strax därpå vaknar Mark upp, skadad efter att - enligt egen utsago - ramlat i en flod och rumlat omkring bland klipporna.
Han hamnar i ett sjukläger som de tidigare dokumenterat och behandlas av den luttrade läkaren Talzani (Branko Djuric) som bedömmer att Mark kommer att repa sig. Talzani har varit i skiten länge och får dagligen avgöra sina patienters framtid. Har de riktig otur tar han dem ur sitt lidande med ett pistolskott. Mark slipper denna behandling och kan slutligen åka tillbaka till Irland och återförenas med sin flickvän Elena (Paz Vega).
Skadorna läker dock dåligt och efter att Mark kollapsat diagnostiseras han med post-traumatisk stress, och Elena ringer in sin farfar Joaquín (Christopher Lee) som har viss erfarenhet av att behandla de som sett krig. Han hjälpte nämligen till att rena krigsförbrytare i det spanska inbördeskriget, något som Elena har svårt att acceptera. Joaquín tar sig an Mark och hjälper honom genom terapin tills sanningen kommer fram, för David har nämligen inte kommit hem ännu.
Krigsskildringar är per automatik deprimerande, men samtidigt kan det finns något vackert i hur de filmas och det är mycket möjligt att "Vittne till ett krig" är lite extra fotomässigt i sitt bildspråk. Trots blod, ansikten som skriker smärta och förtvivlan, smuts och elände så är det ändå lite vackert. Det är kanske den oförfalskade realismen som är det vackra.
Realismen fortsätter i den dialogtunga terapidelen av filmen som i sig blir ett isolerat skådespel mellan Colin Farrell och Christopher Lee. Jag har lyckligtvis ingen egen erfarenhet av post-traumatisk stress, speciellt inte triggad av krig, men det känns som skildringen i filmen är realistisk och sann. När Joaquín ber Mark återge minnen skildras dessa som flashbacksekvenser där andra sidor av yrket kommer fram, som när han får hjälpa en afrikansk kvinna att samla ihop sina döda familjemedlemmar genom att identifiera dem i en hög med kranium. En otrevlig sekvens som sannolikt är baserad på någon verklig händelse. Filmen bygger nämligen på en roman av Scott Anderson som jobbat som krigskorrespondent och säkert plockat stoff från sig själv till sin roman.
Det känns som "stark" är det adjektiv man oftast använder för att beskriva en dramafilm i en recension, och jag har svårt att komma ifrån det även denna gång. Det är en stark film, och väldigt tragisk.
Ett annat resultat av jobbet är den psykiska pressen. Hur hanterar det man ser genom kameralinsen, krigshelvetet med all död?
Den här filmen utspelar sig i slutet av 80-talet. Mark (Colin Farrell) och David (Jamie Sives) är irländska krigsfotografer i Kurdistan. Mark är den drivna, som gärna tar ett steg längre in på farlig mark för att knäppa sina bilder, medan David är redo att åka hem till sin gravida fru (Kelly Reilly) som snart ska föda deras första barn. Det kommer till en punkt då David helt enkelt inte orkar mer och de båda skiljs åt. Strax därpå vaknar Mark upp, skadad efter att - enligt egen utsago - ramlat i en flod och rumlat omkring bland klipporna.
Han hamnar i ett sjukläger som de tidigare dokumenterat och behandlas av den luttrade läkaren Talzani (Branko Djuric) som bedömmer att Mark kommer att repa sig. Talzani har varit i skiten länge och får dagligen avgöra sina patienters framtid. Har de riktig otur tar han dem ur sitt lidande med ett pistolskott. Mark slipper denna behandling och kan slutligen åka tillbaka till Irland och återförenas med sin flickvän Elena (Paz Vega).
Skadorna läker dock dåligt och efter att Mark kollapsat diagnostiseras han med post-traumatisk stress, och Elena ringer in sin farfar Joaquín (Christopher Lee) som har viss erfarenhet av att behandla de som sett krig. Han hjälpte nämligen till att rena krigsförbrytare i det spanska inbördeskriget, något som Elena har svårt att acceptera. Joaquín tar sig an Mark och hjälper honom genom terapin tills sanningen kommer fram, för David har nämligen inte kommit hem ännu.
Krigsskildringar är per automatik deprimerande, men samtidigt kan det finns något vackert i hur de filmas och det är mycket möjligt att "Vittne till ett krig" är lite extra fotomässigt i sitt bildspråk. Trots blod, ansikten som skriker smärta och förtvivlan, smuts och elände så är det ändå lite vackert. Det är kanske den oförfalskade realismen som är det vackra.
Realismen fortsätter i den dialogtunga terapidelen av filmen som i sig blir ett isolerat skådespel mellan Colin Farrell och Christopher Lee. Jag har lyckligtvis ingen egen erfarenhet av post-traumatisk stress, speciellt inte triggad av krig, men det känns som skildringen i filmen är realistisk och sann. När Joaquín ber Mark återge minnen skildras dessa som flashbacksekvenser där andra sidor av yrket kommer fram, som när han får hjälpa en afrikansk kvinna att samla ihop sina döda familjemedlemmar genom att identifiera dem i en hög med kranium. En otrevlig sekvens som sannolikt är baserad på någon verklig händelse. Filmen bygger nämligen på en roman av Scott Anderson som jobbat som krigskorrespondent och säkert plockat stoff från sig själv till sin roman.
Det känns som "stark" är det adjektiv man oftast använder för att beskriva en dramafilm i en recension, och jag har svårt att komma ifrån det även denna gång. Det är en stark film, och väldigt tragisk.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Efter en karriär på 60 år fick Christopher Lee lära sig fler repliker än i någon tidigare film till "Vittne till ett krig".
2. Originaltiteln är "Triage" vilket är den bedömning läkare gör av allvarlighetsgraden på en patients skador. Färgkoder används, i den här filmen gul och blå, där gul motsvarar "allvarlig skada" och blå "liten, eller ingen chans till överlevnad".
3. Med en diet bestående av kaffe, lightläsk och tonfisk skalade Colin Farrell bort ca 20 kilo för att få ett mer "skelettlikt" utseende till filmen.
2. Originaltiteln är "Triage" vilket är den bedömning läkare gör av allvarlighetsgraden på en patients skador. Färgkoder används, i den här filmen gul och blå, där gul motsvarar "allvarlig skada" och blå "liten, eller ingen chans till överlevnad".
3. Med en diet bestående av kaffe, lightläsk och tonfisk skalade Colin Farrell bort ca 20 kilo för att få ett mer "skelettlikt" utseende till filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Colin Farrell (21)
Colin Farrell (21)
