I Satans farstu
FILMENI en tid när skräckfilmer i allmänhet strävar efter att vara så visuellt chockerande som möjligt känns det uppfriskande med en rulle som tar fasta på forna dagars tempo och stil. Detta gör "The House of the Devil", som inte bara utspelar sig på det tidiga 80-talet, utan även ser ut att vara gjord då, och inte i någon negativ bemärkelse.
Den sävligt berättade historien är regissören Ti Wests andra långfilm (han har även skrivit manus och redigerat), och hans känsla för detaljer och gammaldags rysarknep lovar onekligen gott inför framtiden. Filmen kan närmast lilknas vid något som Roman Polanski hade kunnat göra ungefär mellan "Vampyrernas natt" och "Rosemary's Baby". Särskilt påtagliga är influenserna från den senare filmen, varifrån både story och stilgrepp känns igen.
Berättelsen, om unga collegestudentskan Samantha (Jocelin Donahue) som tar ett extraknäck som barnvakt hos det läskiga gamla paret Ulman (Tom Noonan och Mary Woronov) ute på vischan, byggs upp långsamt med ett ständigt ökande inslag av fasa. Små händelser, som det äldre parets märkliga beteende, det faktum att "barnet" visar sig vara fru Ulmans gamla mamma, och förekomsten av en månförmörkelse läggs ihop och bildar en olycksbådande helhet. Och varför föreställer fotona Samantha hittar i huset en helt annan familj?
Barnvakten kan naturligtvis inte låta bli att utforska det stora och kusliga huset när makarna Ulman försvunnit därifrån, och under en stor del av filmen vandrar hon runt i olika rum eller sitter bara och fördriver tiden. Vissa kommer anse detta vara skittråkigt, men med vetskapen om något ont i görningen blir detta en lektion i spänning för den fantasifulle.
Bäst är filmen när vi framför teven fortfarande inte vet vad som pågår, utan bara känner faran lura bakom nästa mörka hörn. Man kunde önska att West valt att behålla denna ovisshet lite längre, för filmen avslöjar sina hemligheter för tittaren ganska snart, och hintar om ungefär var den ska landa redan innan förtexterna (vi upplyses som hastigast om den reella rädsla för satanskulter som fanns bland vissa människor på 80-talet). Regissören använder sig flitigt av Hitchcocks beprövade teori om suspens, men kan tyvärr inte förhindra den narrativa informationen från att flyta alltför fritt. Upplösningen kan heller inte matcha uppbyggnaden i intensitet, vilket drar ned helhetsintrycket något.
Skådespeleriet är naturalistiskt och kameran ofta statisk, vilket passar den här sortens rysare perfekt. Musiken är också värd att nämna, och blandar effektivt mörka pianotoner med dåtida populärmusik. "The House of the Devil" säller sig till en typ av skräckfilmer som jag personligen är väldigt förtjust i, och jag kan inte nog rekommendera den till dem som gillar vad genren hade att erbjuda innan Michael Myers och Jason Voorhees ritade om kartan. Jag anser att den har en del skönhetsfläckar, men att en film som denna ens görs idag är i sig otroligt positivt.
Den sävligt berättade historien är regissören Ti Wests andra långfilm (han har även skrivit manus och redigerat), och hans känsla för detaljer och gammaldags rysarknep lovar onekligen gott inför framtiden. Filmen kan närmast lilknas vid något som Roman Polanski hade kunnat göra ungefär mellan "Vampyrernas natt" och "Rosemary's Baby". Särskilt påtagliga är influenserna från den senare filmen, varifrån både story och stilgrepp känns igen.
Berättelsen, om unga collegestudentskan Samantha (Jocelin Donahue) som tar ett extraknäck som barnvakt hos det läskiga gamla paret Ulman (Tom Noonan och Mary Woronov) ute på vischan, byggs upp långsamt med ett ständigt ökande inslag av fasa. Små händelser, som det äldre parets märkliga beteende, det faktum att "barnet" visar sig vara fru Ulmans gamla mamma, och förekomsten av en månförmörkelse läggs ihop och bildar en olycksbådande helhet. Och varför föreställer fotona Samantha hittar i huset en helt annan familj?
Barnvakten kan naturligtvis inte låta bli att utforska det stora och kusliga huset när makarna Ulman försvunnit därifrån, och under en stor del av filmen vandrar hon runt i olika rum eller sitter bara och fördriver tiden. Vissa kommer anse detta vara skittråkigt, men med vetskapen om något ont i görningen blir detta en lektion i spänning för den fantasifulle.
Bäst är filmen när vi framför teven fortfarande inte vet vad som pågår, utan bara känner faran lura bakom nästa mörka hörn. Man kunde önska att West valt att behålla denna ovisshet lite längre, för filmen avslöjar sina hemligheter för tittaren ganska snart, och hintar om ungefär var den ska landa redan innan förtexterna (vi upplyses som hastigast om den reella rädsla för satanskulter som fanns bland vissa människor på 80-talet). Regissören använder sig flitigt av Hitchcocks beprövade teori om suspens, men kan tyvärr inte förhindra den narrativa informationen från att flyta alltför fritt. Upplösningen kan heller inte matcha uppbyggnaden i intensitet, vilket drar ned helhetsintrycket något.
Skådespeleriet är naturalistiskt och kameran ofta statisk, vilket passar den här sortens rysare perfekt. Musiken är också värd att nämna, och blandar effektivt mörka pianotoner med dåtida populärmusik. "The House of the Devil" säller sig till en typ av skräckfilmer som jag personligen är väldigt förtjust i, och jag kan inte nog rekommendera den till dem som gillar vad genren hade att erbjuda innan Michael Myers och Jason Voorhees ritade om kartan. Jag anser att den har en del skönhetsfläckar, men att en film som denna ens görs idag är i sig otroligt positivt.
EXTRAMATERIALET
Förutom två hela kommentarspår levereras skivan med ett kortare behind the scenes-inslag, några bortklippta scener, en trailer och ett bildgalleri. En trevlig bonus för en så pass smal film.
TRE SAKER
1. För den autentiska 80-talskänslans skull spelades filmen i på 16 mm och bland stilgreppen märks en förkärlek till att använda kamerans zoomfunktion, populär på den tid som "The House of the Devil" försöker emulera.
2. Filmen påstås vara baserad på "verkliga händelser", något jag inte kunnat hitta några som helst belägg för.
3. Trots det långsamma tempot och den antikverade stilen innehåller filmen några riktigt blodiga scener.
2. Filmen påstås vara baserad på "verkliga händelser", något jag inte kunnat hitta några som helst belägg för.
3. Trots det långsamma tempot och den antikverade stilen innehåller filmen några riktigt blodiga scener.
JOEL FORNBRANT (2010-12-06)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Jocelin Donahue (3)
Jocelin Donahue (3)
