Slarvigt genomförd svensk ungdomsfilm

FILMEN

Något ljushuvud har dumpat en pistol i en skogsglänta i en anonym förort i Sverige. Historien förtäljer inte hur detta ett av tiotusentals illegala vapen kommit dit. Kanske fanns det ingen sjö i närheten? Pistolen blir i alla fall central i en film om sju ungdomar och deras problematiska liv. Här finns till synes föräldralösa Morgan (Tom Ljungman), mobbade Edvin (Fredrik Johansson), Mi (Rojda Sekersöz) som har problem hemma … med flera. Gemensamt för dem är att livet känns svårt och hopplöst. De bär alla offerrollen på olika sätt.

Här finns alla elementen i ungdomsfilmen hoprört i en mustig brevfilms-gryta: föräldrafria festen, mamma och pappa som bråkar, tjuvrökeri, moppar, oskuld, mobbning, pedofil, alkohollangning, våldtäkt – och en oförstående och blind vuxenvärld. Alla dessa element som ska signalera "ungdomsfilm" och "utanförskap", men i "7X – Lika barn leka bäst" väljer debutregissören Emil Jonsvik aldrig att fokusera, aldrig att gå djupare. Han är långt ifrån lika kompetent som Lukas Moodyson och hans barn- och ungdomsskildringar i "Fucking Åmål", "Tillsammans" och "Lilja 4-ever", eller Roy Andersson i "En kärlekshistoria", eller Thomas Alfredsons "Låt den rätte komma in". Och så vidare: svenska regissörer är generellt bra på barn- och ungdomsfilm och tar karaktärerna och deras frågeställningar på stort allvar.

I "7X" finns absolut lust i filmhantverket och en vilja att berätta - och förvisso duktiga unga skådespelare (där jag hade hoppats att unge Tom Ljungman, "Patrik 1,5" och "De halvt dolda", skulle bränna till lite extra, men det gör han tyvärr inte) – men slutresultatet är för rörigt, för svepande, för slarvigt och för grunt.

Dessutom är det en pompös musik som bryter in och stör så fort man försöker få en chans att komma nära karaktärerna och lyssna på den lösryckta dialogen. Och därtill några jävla störningar i ljudspåret som filmmakarna säkert tänkt ska förmedla både en konstnärlig och häftigt ung och fräsch känsla. (Jag är nästan helt övertygad om att man tänkt att det är pistolen som "talar" till karaktärerna, lite som när ringen talar till Frodo i "Sagan om ringen".) Och åter, därtill, naturligtvis filmat med daterad handkamera och klippt med "fart".

Jag tror att filmen hade vunnit mycket på att lugna ner sig lite i tempot och låta karaktärerna få tala till punkt. Dessutom är inte allt elände och misär i förorten och i ungdomars liv – några stråk av glädje och äkta skratt hade jag gärna sett, liksom lite hopp.

Nej, alla som gör film i Sverige ska ha all respekt, men jag kommer inte ifrån känslan av att detta är en informationsfilm beställd från någon myndighet, som är dramatiserad för att lättare kunna relatera till en ung målgrupp. Som gjord att visa i skolan och sedan prata om i klassrummet efteråt, där en lärare kan lotsa samtalet genom filmens element och frågeställningar.

EXTRAMATERIALET

Här finns produktionsfoton, bortklippta scener, ett alternativt slut med mera. Också en drygt kvartslång bakomfilm med en rätt fnissig inspelning.

TRE SAKER

1. Filmen har fått mycket svalt mottagande av recensenterna, trots att roliga komikern Zinat Pirzadeh, på filmens omslag kallar denna för "en av de bästa filmerna i svensk filmhistoria". Kanske skojade hon.

2. Jag hajjar inte riktigt titeln "7X – Lika barn leka bäst". I ett grafiskt element i filmen minskar kryssen för varje gång pistolen avlossas. Men jag fattar inte i alla fall.

3. Vill man se ungdomsfilm från förorter med hopplöshet och pistoler ska man givetvis gå och hyra "Guds stad" i stället.

Arkiv

TOBIAS JOHANSSON (2010-12-17)