Hög klass på ensemblen i pjäsadaptionen
FILMEN"The Seagull" är det engelska namnet på den pjäs av Anton Tjechov som vi i Sverige känner som "Måsen". Det är en av den ryska dramatikerns mest kända verk som givetvis satts upp på scener runt om i världen oräkneliga gånger. Inte minst i Sverige där till exempel Ingmar Bergman regisserade en version på Dramaten 1961. 40 år senare gjorde Lars Norén en annan version, och fler har det varit och fler lär det bli. En klassiker, alltså.
Denna amerikanska film, där karaktärerna medvetet pratar amerikanska trots att de är ryssar runt förra sekelskiftet, kryllar av tunga och bra namn. Saoirse Ronan har blivit något slags affischnamn trots att historien inte har någon specifik huvudperson, men hennes Nina är en av fyra karaktärer som står i fokus. De andra är Irina (Annette Bening), Boris (Corey Stoll) och Konstantin (Billy Howle). I andra betydande roller hittar vi Elisabeth Moss, Michael Zegen, Mare Winningham, Brian Dennehy, Glenn Fleshler och Jon Tenney.
Filmen börjar med en liten bit av akt fyra innan vi går bakåt några år i tiden. Irina är en stor skådespelare som nu lever ihop med den otroligt kända författaren Boris. Konstantin är Irinas son och en aspirerande författare som vill skapa en ny sorts teater. Därför har han satt ihop en pjäs som ska spelas ute i det fria på landsbygden där familj, vänner och grannar samlas sommartid. Nina gör huvudrollen och är nervös för att spela inför Irina och framför allt Boris, men det gör hon. Gesterna är stora och skådespelet är inte speciellt delikat. Konstatins skapelse är fylld av symbolik, men helt obegriplig, och mamma Irina skrattar bara åt eländet. Konstantin blir förnärmad och ska så småningom till och med försöka ta sitt liv, men först ska vi hamna i en komplicerad kärlekstriangel.
Eller, triangel, är kanske fel ord. Person A är kär i person B som är intresserad av person C som vill ha person D och så vidare. Mest brinnande är intresset mellan Boris och beundrarinnan Nina som utvecklar sig till en riktig relation. I akt fyra är vi ett par år framåt i tiden där mycket har hänt för alla karaktärer, samtidigt som det finns en hel del kvar att reda ut.
I ärlighetens namn är jag ganska obekväm med filmad teater av det här slaget. Visst, det är inte en scenuppsättning som dokumenterats, utan det är en riktig film, men det är ändå en pjäs i grunden och trots ett imponerande skådespelarstall blir jag aldrig något vidare värst engagerad av historien. Emellanåt kommer det partier där mitt fokus inte svävar iväg, men till syvende och sist är det här inte en film som faller mig i smaken alls.
Denna amerikanska film, där karaktärerna medvetet pratar amerikanska trots att de är ryssar runt förra sekelskiftet, kryllar av tunga och bra namn. Saoirse Ronan har blivit något slags affischnamn trots att historien inte har någon specifik huvudperson, men hennes Nina är en av fyra karaktärer som står i fokus. De andra är Irina (Annette Bening), Boris (Corey Stoll) och Konstantin (Billy Howle). I andra betydande roller hittar vi Elisabeth Moss, Michael Zegen, Mare Winningham, Brian Dennehy, Glenn Fleshler och Jon Tenney.
Filmen börjar med en liten bit av akt fyra innan vi går bakåt några år i tiden. Irina är en stor skådespelare som nu lever ihop med den otroligt kända författaren Boris. Konstantin är Irinas son och en aspirerande författare som vill skapa en ny sorts teater. Därför har han satt ihop en pjäs som ska spelas ute i det fria på landsbygden där familj, vänner och grannar samlas sommartid. Nina gör huvudrollen och är nervös för att spela inför Irina och framför allt Boris, men det gör hon. Gesterna är stora och skådespelet är inte speciellt delikat. Konstatins skapelse är fylld av symbolik, men helt obegriplig, och mamma Irina skrattar bara åt eländet. Konstantin blir förnärmad och ska så småningom till och med försöka ta sitt liv, men först ska vi hamna i en komplicerad kärlekstriangel.
Eller, triangel, är kanske fel ord. Person A är kär i person B som är intresserad av person C som vill ha person D och så vidare. Mest brinnande är intresset mellan Boris och beundrarinnan Nina som utvecklar sig till en riktig relation. I akt fyra är vi ett par år framåt i tiden där mycket har hänt för alla karaktärer, samtidigt som det finns en hel del kvar att reda ut.
I ärlighetens namn är jag ganska obekväm med filmad teater av det här slaget. Visst, det är inte en scenuppsättning som dokumenterats, utan det är en riktig film, men det är ändå en pjäs i grunden och trots ett imponerande skådespelarstall blir jag aldrig något vidare värst engagerad av historien. Emellanåt kommer det partier där mitt fokus inte svävar iväg, men till syvende och sist är det här inte en film som faller mig i smaken alls.
EXTRAMATERIALET
En kvart från Tribeca Film Festival 2018 fångar till att börja med lite röda mattan-intervjuer med högt bakgrundssorl (se till att slå på undertexten med andra ord), och landar sedan via en introduktion till premiärvisningen i en frågestund med stora delar av rollbesättningen och filmskaparna. Det här ger visst mervärde till filmupplevelsen och är en intressant stund.
Vill man ha ännu mer av ungefär samma vara bjuds en drygt 20-minuter lång frågestund med Annette Bening och regissören Michael Mayer från en annan visning. Idiotiskt nog tvingas Bening och Mayer upp på scenen framför filmduken medan eftertexterna rullar. Otroligt irriterande och det får mig att knäppa av inslaget ganska omedelbart, speciellt efter att ha noterat att Bening svarar på exakt samma frågor. Inte lika mycket mervärde.
Vill man ha ännu mer av ungefär samma vara bjuds en drygt 20-minuter lång frågestund med Annette Bening och regissören Michael Mayer från en annan visning. Idiotiskt nog tvingas Bening och Mayer upp på scenen framför filmduken medan eftertexterna rullar. Otroligt irriterande och det får mig att knäppa av inslaget ganska omedelbart, speciellt efter att ha noterat att Bening svarar på exakt samma frågor. Inte lika mycket mervärde.
TRE SAKER
1. Pjäsen beskrivs som en komedi och det vet jag inte riktigt hur man ska få den att vara. Det finns visserligen några roliga replikskiften, som till exempel det här mellan Boris (Corey Stoll) och Masha (Elizabeth Moss):
Boris: Masha.
Masha: Du känner igen mig.
Boris: Är du gift nu?
Masha: Ja.
Boris: Är du lycklig?
Masha: Jag är gift.
2. Jag har inte tagit del av "Måsen" i något format tidigare och när jag läser en sammanfattning av Tjechovs original finner jag att filmen följer förlagan väl. Med ett gigantiskt undantag: Själva slutknorren.
3. I och med att pjäsen är närmare 120 år gammal har den givetvis satts upp hur många gånger som helst, och filmats flera gånger. Kritiken den här filmatiseringen fått är bland annat att den inte sticker ut på något vis trots en stabil ensemble och en bra grund att jobba med. Så kan det gå, och det förklarar kanske varför jag inte känner mig engagerad i filmen.
Boris: Masha.
Masha: Du känner igen mig.
Boris: Är du gift nu?
Masha: Ja.
Boris: Är du lycklig?
Masha: Jag är gift.
2. Jag har inte tagit del av "Måsen" i något format tidigare och när jag läser en sammanfattning av Tjechovs original finner jag att filmen följer förlagan väl. Med ett gigantiskt undantag: Själva slutknorren.
3. I och med att pjäsen är närmare 120 år gammal har den givetvis satts upp hur många gånger som helst, och filmats flera gånger. Kritiken den här filmatiseringen fått är bland annat att den inte sticker ut på något vis trots en stabil ensemble och en bra grund att jobba med. Så kan det gå, och det förklarar kanske varför jag inte känner mig engagerad i filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Annette Bening (8)
Annette Bening (8)
