Lyxig utgåva av originell skräckklassiker
FILMENBrittiska kvalitetsbolaget Arrow fortsätter att pytsa ut finfina utgåvor, och det här är så vitt jag kan se deras andra nyutgåva av en Clive Barker-klassiker. Häromåret kom de tre första "Hellraiser"-filmerna i en lyxig box, och nu har "Candyman" fått en liknande behandling, dock utan de efterföljande uppföljarna.
"Candyman" är baserad på en tidig novell av den brittiska skräckförfattaren, konstnären och filmskaparen Clive Barker. Novellen heter "The Forbidden" och publicerades ursprungligen i Barkers femte volym i serien "Books of Blood". Det är faktiskt en av få av hans böcker som finns översatta till svenska. 1990 kom "Det förbjudna" som alltså är både namnet på översättningen och boken. Här stiftar vi bekantskap med Godismannen i en novell satt i Liverpool.
Filmen kom 1992 och förflyttade handlingen till Chicago och temat med brittiska klasskillnader omvandlades till amerikansk segregation. Det är ett av de inslag som fick mig att uppleva "Candyman" som en annorlunda skräckfilm när jag såg den första gången, och även när jag nu ser om den 26 år senare. Det är en monsterfilm som har en märklig koppling till en verklig värld.
Virginia Madsen spelar Helen som tillsammans med sin kompis Bernadette (Kasi Lemmons) jobbar på en avhandling om vandringssägner. De får höra olika versioner av historien om Candyman - mannen som dyker upp när man säger hans namn fem gånger i en spegel och som mördar hänsynslöst med sin krok. Via några svarta städerskor på universitetet får de ett tips om att Candyman bor i höghusområdet Cabrini-Green i Chicago där uteslutande fattiga svarta bor, ett komplex med hög kriminalitet och en allmänt otrevlig stämning. Där, menar städerskorna, mördades en kvinna i sin lägenhet.
De åker dit för att studera och dokumentera och Helen hittar graffiti med syftningar på Candyman och så småningom möter hon en otäck man med en krok som menar att han är Candyman. Men det är en grovt kriminell gängmedlem som använt legenden för att sprida skräck i området. Fast snart, efter att ha sagt hans namn fem gånger i spegeln, träffar hon vad som till synes är en omänsklig varelse (Tony Todd) med en hypnotisk effekt. Innan Helen vet ordet av har hon hamnat i otroligt blodiga situationer där hon anklagas för att ha utfört vidriga dåd, och hennes liv förvandlas till en mardröm där den verkliga skräcken bara är en viskning bort.
Skalar man ned historien landar vi i en sorts märklig kärlekshistoria som har referenser till klassiska verk. Det är lätt att tänka på både "Dracula" och "Frankensteins monster". Historien fungerar även som "andra sidan av myntet" till klassiska slasherhistorier med dess övernaturliga touch. Hur ska en vanlig människa kunna förklara det som händer i en slasher för andra vanliga människor? Här hamnar Helen i mardrömslik situation där hon till och med spärras in. Men det är också leken med vandringssägner och de som drar nytta av legender och när de faktiskt visar sig vara sanna. Allt det gör "Candyman" till något udda.
Sen går det inte att blunda för några ytterligare utstickande saker. Regissören Bernard Rose lyckades på något vis engagera kompositören Philip Glass till att göra filmens musik, och Glass speciella melodier med rytmiska figurer och sakrala orglar och körer blir en extremt kontrast mot höghusområdenas dekadens. Mixen är så udda att den blir naturlig.
Vidare är Tony Todds röst helt fantastisk. Den är i brist på bättre ord omänsklig och hjälper till att göra Candyman till en minnesvärd figur som med sin ganska högtravande dialog gör karaktären till en sorts kusin till Pinhead i "Hellraiser"-franchisen. Det finns definitivt ett släktdrag.
"Candyman" är skräckklassiker. Den har givetvis sina brister som en del ologiska bitar och en del poänger som kunde berättats på ett bättre vis, men det slår mig varje gång hur udda den faktiskt är, och det gör det kul att återse den.
"Candyman" är baserad på en tidig novell av den brittiska skräckförfattaren, konstnären och filmskaparen Clive Barker. Novellen heter "The Forbidden" och publicerades ursprungligen i Barkers femte volym i serien "Books of Blood". Det är faktiskt en av få av hans böcker som finns översatta till svenska. 1990 kom "Det förbjudna" som alltså är både namnet på översättningen och boken. Här stiftar vi bekantskap med Godismannen i en novell satt i Liverpool.
Filmen kom 1992 och förflyttade handlingen till Chicago och temat med brittiska klasskillnader omvandlades till amerikansk segregation. Det är ett av de inslag som fick mig att uppleva "Candyman" som en annorlunda skräckfilm när jag såg den första gången, och även när jag nu ser om den 26 år senare. Det är en monsterfilm som har en märklig koppling till en verklig värld.
Virginia Madsen spelar Helen som tillsammans med sin kompis Bernadette (Kasi Lemmons) jobbar på en avhandling om vandringssägner. De får höra olika versioner av historien om Candyman - mannen som dyker upp när man säger hans namn fem gånger i en spegel och som mördar hänsynslöst med sin krok. Via några svarta städerskor på universitetet får de ett tips om att Candyman bor i höghusområdet Cabrini-Green i Chicago där uteslutande fattiga svarta bor, ett komplex med hög kriminalitet och en allmänt otrevlig stämning. Där, menar städerskorna, mördades en kvinna i sin lägenhet.
De åker dit för att studera och dokumentera och Helen hittar graffiti med syftningar på Candyman och så småningom möter hon en otäck man med en krok som menar att han är Candyman. Men det är en grovt kriminell gängmedlem som använt legenden för att sprida skräck i området. Fast snart, efter att ha sagt hans namn fem gånger i spegeln, träffar hon vad som till synes är en omänsklig varelse (Tony Todd) med en hypnotisk effekt. Innan Helen vet ordet av har hon hamnat i otroligt blodiga situationer där hon anklagas för att ha utfört vidriga dåd, och hennes liv förvandlas till en mardröm där den verkliga skräcken bara är en viskning bort.
Skalar man ned historien landar vi i en sorts märklig kärlekshistoria som har referenser till klassiska verk. Det är lätt att tänka på både "Dracula" och "Frankensteins monster". Historien fungerar även som "andra sidan av myntet" till klassiska slasherhistorier med dess övernaturliga touch. Hur ska en vanlig människa kunna förklara det som händer i en slasher för andra vanliga människor? Här hamnar Helen i mardrömslik situation där hon till och med spärras in. Men det är också leken med vandringssägner och de som drar nytta av legender och när de faktiskt visar sig vara sanna. Allt det gör "Candyman" till något udda.
Sen går det inte att blunda för några ytterligare utstickande saker. Regissören Bernard Rose lyckades på något vis engagera kompositören Philip Glass till att göra filmens musik, och Glass speciella melodier med rytmiska figurer och sakrala orglar och körer blir en extremt kontrast mot höghusområdenas dekadens. Mixen är så udda att den blir naturlig.
Vidare är Tony Todds röst helt fantastisk. Den är i brist på bättre ord omänsklig och hjälper till att göra Candyman till en minnesvärd figur som med sin ganska högtravande dialog gör karaktären till en sorts kusin till Pinhead i "Hellraiser"-franchisen. Det finns definitivt ett släktdrag.
"Candyman" är skräckklassiker. Den har givetvis sina brister som en del ologiska bitar och en del poänger som kunde berättats på ett bättre vis, men det slår mig varje gång hur udda den faktiskt är, och det gör det kul att återse den.
EXTRAMATERIALET
De Arrow-produkter som hamnat i mina händer har samtliga varit otroligt genomarbetade produkter med något mer än bara en film. Frikostigt med extramaterial, både digitalt och fysiskt. I det fysiska fallet handlar det här om en hel del grafiska komplement.
Insticket är vändbart och på andra sidan finns originalomslaget/-postern. Båda bilderna finns även som en poster på stadigt papper. I fodralet ligger sex lobbykort och en booklet med en lång essä och lite info om utgåvans produktion.
Separat finns även en trevlig liten bok med Bernard Roses fullfärgsmålade storyboards till nästan hela filmen. En liten text förklarar att Rose satt hos de kreativa Propaganda Films och jobbade med bilderna medan de väntade på finansiering till filmen. Han beskriver det som ett jobb han verkligen ville gå till och därför jobbade extra noggrant med bilderna, och de är väldigt intressanta att titta på. Det är inga mästerverk men nog syns det att Rose lagt ned sin själ i dem och jämfört med det färdiga resultatet känns det som han lyckades filma det han visualiserade.
Allt detta - film, poster och bok ligger i ett rejält fodral som gör produkten lyxig och härlig. Och då har vi inte kommit in på det digitala än!
Till att börja med finns det två versioner av filmen. Dels den "barnförbjudna" amerikanska versionen och dels den engelska originalbioversionen som faktiskt är lite råare och brutalare, i alla fall i en specifik scen. Det är bara att välja, men den amerikanska verkar vara huvudfilmen som genomgått en 4K-skanning och restaurerats enligt konstens alla regler. Det är även den versionen som har två valbara kommentarspår.
En rad nya intervjuer har gjorts till utgåvan. Till att börja med separata intervjuer med Tony Todd och Virginia Madsen. Vidare får vi även höra från produktionsdesignern Jane Ann Stewart och tre glada herrar som jobbade med specialeffekterna.
I ett lite tyngre segment ger författarna Tananarvie Due och Steven Barnes en kritisk analys av filmen med utgång från skildringen av svarta amerikaner. De två inslag som tilltalar mig främst innefattar Clive Barker. Det ena är med författaren Douglas E. Winter som skrivit om skräcklitteratur i många intressanta intervju- och faktaböcker. Han ger en redogörelse om filmens förhållande till originalnovellen. Det andra inslaget är med Barker själv som pratar om film och framför allt filmatiseringarna av hans egna storys. Halvtimmesinslaget är mycket givande även om jag chockas lite av hur gammal 60+-Barker ser ut nu för tiden. För mig är han fastfrusen som den där 30-åringen som ser ung och fräsch ut på mina bokomslag...
Insticket är vändbart och på andra sidan finns originalomslaget/-postern. Båda bilderna finns även som en poster på stadigt papper. I fodralet ligger sex lobbykort och en booklet med en lång essä och lite info om utgåvans produktion.
Separat finns även en trevlig liten bok med Bernard Roses fullfärgsmålade storyboards till nästan hela filmen. En liten text förklarar att Rose satt hos de kreativa Propaganda Films och jobbade med bilderna medan de väntade på finansiering till filmen. Han beskriver det som ett jobb han verkligen ville gå till och därför jobbade extra noggrant med bilderna, och de är väldigt intressanta att titta på. Det är inga mästerverk men nog syns det att Rose lagt ned sin själ i dem och jämfört med det färdiga resultatet känns det som han lyckades filma det han visualiserade.
Allt detta - film, poster och bok ligger i ett rejält fodral som gör produkten lyxig och härlig. Och då har vi inte kommit in på det digitala än!
Till att börja med finns det två versioner av filmen. Dels den "barnförbjudna" amerikanska versionen och dels den engelska originalbioversionen som faktiskt är lite råare och brutalare, i alla fall i en specifik scen. Det är bara att välja, men den amerikanska verkar vara huvudfilmen som genomgått en 4K-skanning och restaurerats enligt konstens alla regler. Det är även den versionen som har två valbara kommentarspår.
En rad nya intervjuer har gjorts till utgåvan. Till att börja med separata intervjuer med Tony Todd och Virginia Madsen. Vidare får vi även höra från produktionsdesignern Jane Ann Stewart och tre glada herrar som jobbade med specialeffekterna.
I ett lite tyngre segment ger författarna Tananarvie Due och Steven Barnes en kritisk analys av filmen med utgång från skildringen av svarta amerikaner. De två inslag som tilltalar mig främst innefattar Clive Barker. Det ena är med författaren Douglas E. Winter som skrivit om skräcklitteratur i många intressanta intervju- och faktaböcker. Han ger en redogörelse om filmens förhållande till originalnovellen. Det andra inslaget är med Barker själv som pratar om film och framför allt filmatiseringarna av hans egna storys. Halvtimmesinslaget är mycket givande även om jag chockas lite av hur gammal 60+-Barker ser ut nu för tiden. För mig är han fastfrusen som den där 30-åringen som ser ung och fräsch ut på mina bokomslag...
TRE SAKER
1. Filmen fick två uppföljare, "Candyman: Farewell to the Flesh" (1995) och "Candyman: Day of the Dead" (1999), där Tony Todd upprepade rollen. Jag tror inte att jag sett någon av dem och min känsla är att jag nog inte har förlorat något på det.
2. Tony Todd berättar i sin intervju att filmbolaget ursprungligen ville ha en "rolig" Candyman. Eddie Murphy tillfrågades men ansågs vara för kort för rollen. Vilken katastrof det hade blivit!
3. Virginia Madsen skulle från början ha spelat Bernadette, men tog över rollen som Helen när Bernard Roses fru Alexandra Pigg blev gravid och inte kunde göra den. Hade Madsen inte tagit rollen hade den sannolikt hamnat hos den då helt okända Sandra Bullock...
2. Tony Todd berättar i sin intervju att filmbolaget ursprungligen ville ha en "rolig" Candyman. Eddie Murphy tillfrågades men ansågs vara för kort för rollen. Vilken katastrof det hade blivit!
3. Virginia Madsen skulle från början ha spelat Bernadette, men tog över rollen som Helen när Bernard Roses fru Alexandra Pigg blev gravid och inte kunde göra den. Hade Madsen inte tagit rollen hade den sannolikt hamnat hos den då helt okända Sandra Bullock...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Virginia Madsen (10)
Virginia Madsen (10)
