Masken och fotot imponerarar mest
FILMENTrots att jag är ett fan av John Ajvide Lindqvist och har samlingen "Pappersväggar" i hyllan har jag inte läst novellen "Gräns" som finns i just den boken. Det kan jag ju vara både glad och ledsen för, men mest glad då jag går in i filmupplevelsen som ett blankt papper. Det är ju en film som uppmärksammats på flera olika sätt. Den var den stora vinnaren under Guldbaggegalan och har även blivit uppmärksammad utomlands. Dels genom fina recensioner och dels genom att kamma hem en Oscarsnominering för bästa mask. Det är inte illa.
Och det går ju inte att blunda för masken. Eva Melander är oigenkännlig som tulltjänstekvinnan Tina som har en näsa för att spåra smugglare och andra mysko människor som försöker ta in olagligheter i Sverige. Bokstavligt talat - hon kan lukta sig till dem. Det gör henne till en effektiv men samtidigt lite udda kollega, speciellt när hon luktar sig till ett minneskort med barnpornografi. Hur gick det till?
I det privata lever hon ett ganska spartanskt liv ute i skogen där hon har en stuga och en inneboende hunduppfödare (Jörgen Thorsson). Hundarna tycker inte om Tina men i princip alla andra djur hon stöter på under sina ensamma vandringar i skogen söker sig till henne med fredliga avsikter.
Men så en dag kommer Vore (Eero Milonoff) gående genom tullen. Tinas luktsinne går på högvarv, men inte för att han smugglar något, utan för att Vore är... något annat. De ser lika ut, har liknande ärr på kroppen och när Tina och Vore börjar umgås mer öppnas hennes sinne upp och den främmande mannen berättar för henne vad hon egentligen är. Ett troll.
Det är en viss fara i att skruva upp förväntningarna. Jag lyckades missa filmen på bio och när jag nu ser den hemma är det med femtioelva externa intryck som påverkar min filmupplevelse. Det är bara att titta på omslagets myller av höga betyg och säljande citat. Förväntningarna skruvas upp och jag hade gjort mig beredd att bli golvad av filmen. Det blev jag inte, men det är ändå en minnesvärd filmupplevelse. Det är en minst sagt udda historia och film som säkert kommer att mala på i huvudet under en tid framöver.
Jag gillar titeln på storyn. Den är noga vald eftersom det är så många gränser det handlar om här. Till att börja med den uppenbara: Tina jobbar vid gränsen. Men sen är det förstås gränserna mellan normalt och onormalt, fint och fult, manligt och kvinnligt, mänskligt och omänskligt samt de moraliska gränser som uppenbarar sig när Tina och Vore tycker olika. Mångfacetterat värre. Något annat mycket positivt med filmen är dess foto. Naturskönt och vackert, där den fuktiga och jordiga marken som tränger sig in under nagelbanden på karaktärerna är så närvarande att det nästan luktar om filmen. Mycket bra.
Och masken igen: Den är makalöst bra, ända in på kroppen och till och med könsorganen. Ja, det blir lite naket i en djurisk sexakt som skriver in sig i filmhistorien. John Ajvide Lindqvist säger i sin anteckningsbok "Misslyckas igen, misslyckas bättre" att sexscenen i novellen "Gräns" är den bästa han skrivit.
Då är vi tillbaka till ursprunget, novellen. Jag kommer att plocka ut "Pappersväggar" ur hyllan och läsa "Gräns" till slut. Bättre sent än aldrig, och det ska bli intressant att jämföra de olika versionerna.
Och det går ju inte att blunda för masken. Eva Melander är oigenkännlig som tulltjänstekvinnan Tina som har en näsa för att spåra smugglare och andra mysko människor som försöker ta in olagligheter i Sverige. Bokstavligt talat - hon kan lukta sig till dem. Det gör henne till en effektiv men samtidigt lite udda kollega, speciellt när hon luktar sig till ett minneskort med barnpornografi. Hur gick det till?
I det privata lever hon ett ganska spartanskt liv ute i skogen där hon har en stuga och en inneboende hunduppfödare (Jörgen Thorsson). Hundarna tycker inte om Tina men i princip alla andra djur hon stöter på under sina ensamma vandringar i skogen söker sig till henne med fredliga avsikter.
Men så en dag kommer Vore (Eero Milonoff) gående genom tullen. Tinas luktsinne går på högvarv, men inte för att han smugglar något, utan för att Vore är... något annat. De ser lika ut, har liknande ärr på kroppen och när Tina och Vore börjar umgås mer öppnas hennes sinne upp och den främmande mannen berättar för henne vad hon egentligen är. Ett troll.
Det är en viss fara i att skruva upp förväntningarna. Jag lyckades missa filmen på bio och när jag nu ser den hemma är det med femtioelva externa intryck som påverkar min filmupplevelse. Det är bara att titta på omslagets myller av höga betyg och säljande citat. Förväntningarna skruvas upp och jag hade gjort mig beredd att bli golvad av filmen. Det blev jag inte, men det är ändå en minnesvärd filmupplevelse. Det är en minst sagt udda historia och film som säkert kommer att mala på i huvudet under en tid framöver.
Jag gillar titeln på storyn. Den är noga vald eftersom det är så många gränser det handlar om här. Till att börja med den uppenbara: Tina jobbar vid gränsen. Men sen är det förstås gränserna mellan normalt och onormalt, fint och fult, manligt och kvinnligt, mänskligt och omänskligt samt de moraliska gränser som uppenbarar sig när Tina och Vore tycker olika. Mångfacetterat värre. Något annat mycket positivt med filmen är dess foto. Naturskönt och vackert, där den fuktiga och jordiga marken som tränger sig in under nagelbanden på karaktärerna är så närvarande att det nästan luktar om filmen. Mycket bra.
Och masken igen: Den är makalöst bra, ända in på kroppen och till och med könsorganen. Ja, det blir lite naket i en djurisk sexakt som skriver in sig i filmhistorien. John Ajvide Lindqvist säger i sin anteckningsbok "Misslyckas igen, misslyckas bättre" att sexscenen i novellen "Gräns" är den bästa han skrivit.
Då är vi tillbaka till ursprunget, novellen. Jag kommer att plocka ut "Pappersväggar" ur hyllan och läsa "Gräns" till slut. Bättre sent än aldrig, och det ska bli intressant att jämföra de olika versionerna.
EXTRAMATERIALET
Inget. Lite typiskt svenskt att inte bjuda på något alls.
TRE SAKER
1. John Ajvide Lindqvist har skrivit många romaner och noveller men få har filmats. Utöver "Gräns" handlar det förstås om de två filmatiseringarna av "Låt den rätte komma in"/"Let Me In". Han har själv skrivit manus till filmatiseringar som ännu inte blivit av. Men det finns tre kortfilmer gjorda, så det är lite mer än långfilmerna trots allt.
2. Det finns en subplott med pedofiler som tillkommit till filmen. Detta kan bero på att det fanns en sådan i romanen "Låt den rätte komma in" som inte följde med till filmatiseringen. Denna subplott är både bra och och dålig, dessvärre.
3. Den här lilla trivian plockade jag direkt från filmens IMDB-sida: Ett stort fan av filmen är skådespelaren Aubrey Plaza (i Sverige känd från "Welcome to Sweden") och filmmakarna erbjöd henne att vara värd för en specialvisning i Los Angeles. Hon ordnade en biograf och bjöd in ett 60-tal gäster. Tio minuter innan annonserad visning hade filmen ännu inte kommit till biografen. När Plaza berättade detta för gästerna kom information om att filmen hade kommit. 40 minuter senare hade den fortfarande inte kommit igång och Plaza bad sina kompisar Fred Armisen och Nick Kroll att underhålla publiken. Armisen låtsades vara filmens regissör och Kroll tog frågor från publiken. Efter 20 minuter kom det då fram att filmen inte alls hade kommit och man började i stället visa "Susperia". Efter en timme avbröts visningen abrupt och "Gräns" kunde äntligen visas. Den som väntar på något gott...
2. Det finns en subplott med pedofiler som tillkommit till filmen. Detta kan bero på att det fanns en sådan i romanen "Låt den rätte komma in" som inte följde med till filmatiseringen. Denna subplott är både bra och och dålig, dessvärre.
3. Den här lilla trivian plockade jag direkt från filmens IMDB-sida: Ett stort fan av filmen är skådespelaren Aubrey Plaza (i Sverige känd från "Welcome to Sweden") och filmmakarna erbjöd henne att vara värd för en specialvisning i Los Angeles. Hon ordnade en biograf och bjöd in ett 60-tal gäster. Tio minuter innan annonserad visning hade filmen ännu inte kommit till biografen. När Plaza berättade detta för gästerna kom information om att filmen hade kommit. 40 minuter senare hade den fortfarande inte kommit igång och Plaza bad sina kompisar Fred Armisen och Nick Kroll att underhålla publiken. Armisen låtsades vara filmens regissör och Kroll tog frågor från publiken. Efter 20 minuter kom det då fram att filmen inte alls hade kommit och man började i stället visa "Susperia". Efter en timme avbröts visningen abrupt och "Gräns" kunde äntligen visas. Den som väntar på något gott...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Eva Melander (4)
Eva Melander (4)
