Inte alls dålig men tillför inget nytt
FILMEN"Låt den rätte komma in" blev en stor succé i USA innan den ens hade haft premiär i Sverige. Jag skulle till och med säga att den banade väg för ett nytt intresse för svensk film i USA som "Millennium"-trilogin förfinat. Men den stora massan vägrar se en film på ett konstigt språk och läsa textremsor samtidigt. Fullt naturligt för oss nordbor men helt främmande för de flesta amerikaner. Så de gjorde en egen version, som gång på gång dementerade att den var en remake, utan i stället en egen adaption av John Ajvide Lindqvists roman.
Så värst djupt i romanen har inte Matt Reeves grävt för att hitta eget material. Jag kan faktiskt inte hitta något som Ajvide Lindqvist inte själv redan rationaliserat bort i sitt eget svenska filmmanus, och i eftertexterna står det att filmen är baserad på Ajvide Lindqvists manus och roman. Med andra ord: det är ungefär samma film.
Jag har svårt att rekommendera någon som redan sett den svenska filmen att se denna version för det är alldeles för lite som skiljer dem åt. Upplägget är i princip det samma med det enda drastiska undantaget att man plockat en sekvens från en bit in i historien och lagt som en liten prolog. Annars är det samma story: Den ensamma och mobbade pojken (Kodi Smit-McPhee), här kallad Owen i stället för Oskar, hittar en vän i den lika ensamma grannflickan (Chloe Moretz), här kallad Abby i stället för Eli. Brutala mord sker i omgivningen och Owen börjar så småningom inse att Abby inte är någon vanlig flicka. Ja, har ni sett "Låt den rätte komma in" så känner ni till plotten.
Det är så klart ingen dålig film, vilket snarare har att göra med grundhistorien än adaptionen, men den tillför inget nytt förutom mer blod och mer traditionell skräck. Ett eget inslag som jag dock gillar lite extra är Abbys hjälpredas (Richard Jenkins ) utseende när han jagar, eh... föda åt henne. Mer skräckinjagande än originalet, men Richard Jenkins är samtidigt ingen Per Ragnar.
Jag tycker inte riktigt att Matt Reeves lyckas få till känslan av barndom och 80-tal som Tomas Alfredsson prickade in så perfekt i sin film. Känslan av svinkall vinter med blåfrusna kinder, smågodis från kiosken och kvällar i simhallen. Samtliga inslag finns med, men de känns aldrig lika nära som i det svenska originalet. Å andra sidan har Reeves behållit väldigt mycket av originalfilmens känsla i stort vilket gör att filmen inte känns speciellt amerikaniserad och det är ju absolut positivt.
Men helhetsintrycket blir ändå att filmen faktiskt inte tillför ett dugg. I alla fall inte för vi som läst boken och/eller sett originalfilmen.
Så värst djupt i romanen har inte Matt Reeves grävt för att hitta eget material. Jag kan faktiskt inte hitta något som Ajvide Lindqvist inte själv redan rationaliserat bort i sitt eget svenska filmmanus, och i eftertexterna står det att filmen är baserad på Ajvide Lindqvists manus och roman. Med andra ord: det är ungefär samma film.
Jag har svårt att rekommendera någon som redan sett den svenska filmen att se denna version för det är alldeles för lite som skiljer dem åt. Upplägget är i princip det samma med det enda drastiska undantaget att man plockat en sekvens från en bit in i historien och lagt som en liten prolog. Annars är det samma story: Den ensamma och mobbade pojken (Kodi Smit-McPhee), här kallad Owen i stället för Oskar, hittar en vän i den lika ensamma grannflickan (Chloe Moretz), här kallad Abby i stället för Eli. Brutala mord sker i omgivningen och Owen börjar så småningom inse att Abby inte är någon vanlig flicka. Ja, har ni sett "Låt den rätte komma in" så känner ni till plotten.
Det är så klart ingen dålig film, vilket snarare har att göra med grundhistorien än adaptionen, men den tillför inget nytt förutom mer blod och mer traditionell skräck. Ett eget inslag som jag dock gillar lite extra är Abbys hjälpredas (Richard Jenkins ) utseende när han jagar, eh... föda åt henne. Mer skräckinjagande än originalet, men Richard Jenkins är samtidigt ingen Per Ragnar.
Jag tycker inte riktigt att Matt Reeves lyckas få till känslan av barndom och 80-tal som Tomas Alfredsson prickade in så perfekt i sin film. Känslan av svinkall vinter med blåfrusna kinder, smågodis från kiosken och kvällar i simhallen. Samtliga inslag finns med, men de känns aldrig lika nära som i det svenska originalet. Å andra sidan har Reeves behållit väldigt mycket av originalfilmens känsla i stort vilket gör att filmen inte känns speciellt amerikaniserad och det är ju absolut positivt.
Men helhetsintrycket blir ändå att filmen faktiskt inte tillför ett dugg. I alla fall inte för vi som läst boken och/eller sett originalfilmen.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Det är samma svenska producenter till filmen som till originalet.
2. Jag irriterar mig över att den digitala version av Abby som finns med i vissa scener verkligen känns som en datakaraktär. Jag vet inte om det är med flit eller inte, men för mig blir det ett uppenbart irritationsmoment.
3. Jag måste klargöra att det inte alls är någon dålig film. Den är väldigt bra på alla sätt och vis och om inte det svenska originalet hade funnits hade filmen känts fantastiskt bra.
2. Jag irriterar mig över att den digitala version av Abby som finns med i vissa scener verkligen känns som en datakaraktär. Jag vet inte om det är med flit eller inte, men för mig blir det ett uppenbart irritationsmoment.
3. Jag måste klargöra att det inte alls är någon dålig film. Den är väldigt bra på alla sätt och vis och om inte det svenska originalet hade funnits hade filmen känts fantastiskt bra.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Kodi Smit-McPhee (8)
Kodi Smit-McPhee (8)
