Karate Kid för YouTube-generationen
FILMENBakom den generiska titeln döljer sig en film som vill vara både high school-drama och kampsportsrulle. Och "Never Back Down" lyckas överraskande bra med bägge delar.
"Karate Kid" är den film som genast poppar upp i huvudet när Jake Tyler (Sean Faris) flyttar med modern och brodern från Iowa till Florida och försöker finna sig till rätta på sin nya skola. I sin hemstad var han känd som en ruffig football-spelare som lätt hamnade i slagsmål på planen, men mamman är orolig och för hennes skull ska han nu försöka hålla en ny och lugnare profil.
Att tagga ner går åt skogen på en gång. På den nya skolan finns ett gäng brats som gillar att arrangera blodiga "fight nights", där hugade får möjlighet att göra upp man mot man tills den ene är knockad eller har givit upp. Det dröjer inte länge förrän Jake provocerats att gå en match mot elake översittaren Ryan (Cam Gigandet), som resolut förödmjukar honom i den provisoriska ringen. Eftersom vår huvudperson inte är den som ger upp lätt, och då han fattat tycke för Ryans hunsade flickvän, börjar han snart träna mixed martial arts i en klubb som drivs av en sensei-liknande afrikan spelad av Djimon Honsou.
Filmen blir aldrig den high school-version av "Fight Club" som utlovas, utan använder bara de underjordiska slagsmålen som en setup för Jakes strävan att ge igen. Det gör dock inget, då det underdog-modus som historien istället finner sig tillrätta i är väldigt underhållande. Jake är sympatisk men med ett hett temperament, och vad hans kamp egentligen går ut på är att finna sig själv och bli en bättre människa. Faris spel är här rakt på sak och övertygande, vilket får oss att vilja heja på hans karaktär.
Skådespeleriet är överlag förvånansvärt bra för en film som denna. Honsou, som jag först lade märke till i "Blood Diamond", har en väldigt intensiv närvaro som den vise tränaren som plågar sig själv över ett misstag han gjort för många år sedan. Och den sliskige och hånflinande Gigandet är en perfekt bad guy - populär och respekterad, men av helt fel anledningar. Snubben man älskar att hata.
"Never Back Down" innehåller många välkoreograferade slagsmålsscener, de flesta i någon sorts MMA-stil. Tredje akten är en orgie i brutala slag, sparkar och grepp, när Jake på en kampsportsgala måste försöka lära Ryan en läxa. Den är även en orgie i slow motion, snabbspolning, rappa montage, och andra hippa filmiska grepp ackompanjerade av "cool" temporär rockmusik. Ibland kan dylikt driva mig till vansinne, men det passar rätt väl med tonen i filmen.
Något annat som är mycket 2000-tal är de ständiga referenserna till internet och mobiltelefoni. När Tyler först anländer till sin nya skola blir hans football-bravader uppkollade på YouTube av de andra eleverna. När han senare börjar göra ett namn för sig själv filmas hans fajter och läggs upp på nätet, varefter andra ungar skickar klippen till varandras mobiler och hans cred på skolan stiger.
De negativa intryck jag fick av filmen är inte så allvarliga, men det känns som att high school-delen av dramat bleknar bort en bit in i filmen när den börjar fokusera väldigt hårt på Jakes träning. Det hade varit bra för kontinuitetens skull att behålla en fot mer stabilt förankrad i skolkorridorerna. Och det går inte att komma ifrån att storyn, som i sig är väldigt osannolik, har filmats hundratals gånger förut. Men skildringen av den unga underdogen är en tidlös berättelse, och det var ett bra tag sen jag såg något vettigt i den här stilen. Så det blir ändå tummen upp för "Never Back Down".
"Karate Kid" är den film som genast poppar upp i huvudet när Jake Tyler (Sean Faris) flyttar med modern och brodern från Iowa till Florida och försöker finna sig till rätta på sin nya skola. I sin hemstad var han känd som en ruffig football-spelare som lätt hamnade i slagsmål på planen, men mamman är orolig och för hennes skull ska han nu försöka hålla en ny och lugnare profil.
Att tagga ner går åt skogen på en gång. På den nya skolan finns ett gäng brats som gillar att arrangera blodiga "fight nights", där hugade får möjlighet att göra upp man mot man tills den ene är knockad eller har givit upp. Det dröjer inte länge förrän Jake provocerats att gå en match mot elake översittaren Ryan (Cam Gigandet), som resolut förödmjukar honom i den provisoriska ringen. Eftersom vår huvudperson inte är den som ger upp lätt, och då han fattat tycke för Ryans hunsade flickvän, börjar han snart träna mixed martial arts i en klubb som drivs av en sensei-liknande afrikan spelad av Djimon Honsou.
Filmen blir aldrig den high school-version av "Fight Club" som utlovas, utan använder bara de underjordiska slagsmålen som en setup för Jakes strävan att ge igen. Det gör dock inget, då det underdog-modus som historien istället finner sig tillrätta i är väldigt underhållande. Jake är sympatisk men med ett hett temperament, och vad hans kamp egentligen går ut på är att finna sig själv och bli en bättre människa. Faris spel är här rakt på sak och övertygande, vilket får oss att vilja heja på hans karaktär.
Skådespeleriet är överlag förvånansvärt bra för en film som denna. Honsou, som jag först lade märke till i "Blood Diamond", har en väldigt intensiv närvaro som den vise tränaren som plågar sig själv över ett misstag han gjort för många år sedan. Och den sliskige och hånflinande Gigandet är en perfekt bad guy - populär och respekterad, men av helt fel anledningar. Snubben man älskar att hata.
"Never Back Down" innehåller många välkoreograferade slagsmålsscener, de flesta i någon sorts MMA-stil. Tredje akten är en orgie i brutala slag, sparkar och grepp, när Jake på en kampsportsgala måste försöka lära Ryan en läxa. Den är även en orgie i slow motion, snabbspolning, rappa montage, och andra hippa filmiska grepp ackompanjerade av "cool" temporär rockmusik. Ibland kan dylikt driva mig till vansinne, men det passar rätt väl med tonen i filmen.
Något annat som är mycket 2000-tal är de ständiga referenserna till internet och mobiltelefoni. När Tyler först anländer till sin nya skola blir hans football-bravader uppkollade på YouTube av de andra eleverna. När han senare börjar göra ett namn för sig själv filmas hans fajter och läggs upp på nätet, varefter andra ungar skickar klippen till varandras mobiler och hans cred på skolan stiger.
De negativa intryck jag fick av filmen är inte så allvarliga, men det känns som att high school-delen av dramat bleknar bort en bit in i filmen när den börjar fokusera väldigt hårt på Jakes träning. Det hade varit bra för kontinuitetens skull att behålla en fot mer stabilt förankrad i skolkorridorerna. Och det går inte att komma ifrån att storyn, som i sig är väldigt osannolik, har filmats hundratals gånger förut. Men skildringen av den unga underdogen är en tidlös berättelse, och det var ett bra tag sen jag såg något vettigt i den här stilen. Så det blir ändå tummen upp för "Never Back Down".
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Kam Gigandet har ju varit med i "The O.C.", och det var en just "Fight Club"-version av den serien jag fruktade med "Never Back Down".
2. Det mest osannolika med berättelsen är hur Jake, som egentligen bara är en hetsig slugger, på några månader kan bli Floridas bäste MMA-fighter. Men men, never mind...
3. Jag vet inte hur "tap out" helst bör översättas till svenska, men att som i textningen skriva "tapouta" känns helt språkvidrigt.
2. Det mest osannolika med berättelsen är hur Jake, som egentligen bara är en hetsig slugger, på några månader kan bli Floridas bäste MMA-fighter. Men men, never mind...
3. Jag vet inte hur "tap out" helst bör översättas till svenska, men att som i textningen skriva "tapouta" känns helt språkvidrigt.
JOEL FORNBRANT (2008-10-01)
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Amber Heard (16)
Amber Heard (16)
