Seriös Kutcher i tung berättelse
FILMENI "Personal Effects" får vi möta Walter (Ashton Kutcher) och Linda (Michelle Pfeiffer) som båda har mist en nära anhörig. Walters tvillingsyster hittas mördad och Lindas man skjuts på öppen gata av en av sina bästa vänner. Båda lider av sina förluster och livet är sig inte alls likt längre.
Linda är med i en stödgrupp för avlidnas anhöriga där även Walters mamma (Kathy Bates) går regelbundet. Det är i stödgruppen Linda träffar Walter för första gången. Även om åldersskillnaden är stor finner de båda att de trivs i varandras sällskap. Linda har även en döv son som heter Clay. En ung man med mycket frustration inom sig, precis som Walter. De två finner även de ett plan att kommunicera på, även om Walter inte kan prata teckenspråk.
"Personal Effects" är en mycket dyster och sorgsen film. Den innehåller väldigt mycket frustration, ilska, maktlöshet och frågor som aldrig kommer att få svar. Att se Kutcher i en sådan seriös roll känns väldigt bra. Efter alla komedier med honom blir hans insats i denna film riktigt bra och trovärdig. Under hela filmens gång slås jag över hur grymt bra han är. Han gör det lagom melankoliskt och deprimerande från början till slut.
Filmen upplevs som en mer lågbudgetfilm trots medverkande av tre stora skådespelarnamn. Känslan av att manusförfattaren hellre vill föra fram en viktig fråga än sälja biljetter känns självklar och helt okej. Den är även ganska annorlunda filmad och dokumentärkänslan återkommer regelbundet. Det är många annorlunda inzoomningar på till exempel ett öga och filmen går även i någon slags gråblå ton som gör att allt känns skitigt.
Ibland är det lite svårt att få grepp om vad som är dåtid, nutid och framtid och det blir lite rörigt. Filmen är också ganska seg och den kommer aldrig riktigt igång. Den är dyster och har ett dystert budskap med mycket död.
När den första komiska scenen kommer så känns skrattet otroligt förlösande och skönt. Det är en bröllopsscen där Walter försöker hindra Linda från att gråta. Det går så långt att han nästan puttar ner henne i golvet. Låter lamt så här, men i filmen blir det roligt, varmt och kärleksfullt. I bröllopsscenen får filmen även lite värme och färg för första gången
"Personal Effects" är tung. Den berör. Den är mycket bra.
Linda är med i en stödgrupp för avlidnas anhöriga där även Walters mamma (Kathy Bates) går regelbundet. Det är i stödgruppen Linda träffar Walter för första gången. Även om åldersskillnaden är stor finner de båda att de trivs i varandras sällskap. Linda har även en döv son som heter Clay. En ung man med mycket frustration inom sig, precis som Walter. De två finner även de ett plan att kommunicera på, även om Walter inte kan prata teckenspråk.
"Personal Effects" är en mycket dyster och sorgsen film. Den innehåller väldigt mycket frustration, ilska, maktlöshet och frågor som aldrig kommer att få svar. Att se Kutcher i en sådan seriös roll känns väldigt bra. Efter alla komedier med honom blir hans insats i denna film riktigt bra och trovärdig. Under hela filmens gång slås jag över hur grymt bra han är. Han gör det lagom melankoliskt och deprimerande från början till slut.
Filmen upplevs som en mer lågbudgetfilm trots medverkande av tre stora skådespelarnamn. Känslan av att manusförfattaren hellre vill föra fram en viktig fråga än sälja biljetter känns självklar och helt okej. Den är även ganska annorlunda filmad och dokumentärkänslan återkommer regelbundet. Det är många annorlunda inzoomningar på till exempel ett öga och filmen går även i någon slags gråblå ton som gör att allt känns skitigt.
Ibland är det lite svårt att få grepp om vad som är dåtid, nutid och framtid och det blir lite rörigt. Filmen är också ganska seg och den kommer aldrig riktigt igång. Den är dyster och har ett dystert budskap med mycket död.
När den första komiska scenen kommer så känns skrattet otroligt förlösande och skönt. Det är en bröllopsscen där Walter försöker hindra Linda från att gråta. Det går så långt att han nästan puttar ner henne i golvet. Låter lamt så här, men i filmen blir det roligt, varmt och kärleksfullt. I bröllopsscenen får filmen även lite värme och färg för första gången
"Personal Effects" är tung. Den berör. Den är mycket bra.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Filmens omslag påminner om omslaget till Benjamin Button, den ger samma känsla och känns väldigt lik.
2. I en scen får vi en snabb titt på Kutchers rumpa och det är en trevlig titt. Om det nu inte är en stand in förstås.
3. Skådespelaren Spencer Hudson, som spelar Clay i filmen, är ruggigt lik Lance Bass från ’N Sync.
2. I en scen får vi en snabb titt på Kutchers rumpa och det är en trevlig titt. Om det nu inte är en stand in förstås.
3. Skådespelaren Spencer Hudson, som spelar Clay i filmen, är ruggigt lik Lance Bass från ’N Sync.
MARIA EREMO (2009-10-13)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Michelle Pfeiffer (11)
Michelle Pfeiffer (11)
