T-t-t-t-t-t-t-t-t-t-t-talet som gjorde intryck
FILMENTalstörningen stamning drabbar ca 5% av alla barn och 1% av alla vuxna. Störningen kan leda till social fobi och diskriminering då en person som stammar framstår som trögtänkt när orden inte kommer fram.
En av dessa 1%-are under 30-talets England var den sjunde hertigen av York, prins Albert (Colin Firth). Som kunglighet förväntas man hålla offentliga tal, och under denna tid lyssnade många. Men hur än Albert försöker, och hur många experter och doktorer han än anlitar, så går det inte. Han står där, skamsen, och stammar framför en mikrofon medan åhörarna vrider på sig.
Hans fru Elizabeth (Helena Bonham Carter) gör ett sista försök när Albert verkligen tappat sugen, och hittar talpedagogen Lionel Logue (Geoffrey Rush) som ska vara den bästa inom sitt ämbete. Logues metoder är oortodoxa och han tar ned prinsen till nivåer som egentligen inte är värdiga en kunglighet. Men det ger också resultat.
Tiderna förändras. Kung George V (Michael Gambon) dör och äldste sonen David/Kung Edward VIII stannar på grund av kärleken till en skild kvinna inte kvar särskilt länge på tronen och Albert tar över under sitt nya namn Kung George VI. Samtidigt brakar det andra världskriget ut och det är upp till en stammande kung att ge trygghet och stöd till en nation som nu befinner sig i kris. Logues hjälp behövs mer än någonsin, speciellt när Kungens viktigaste tal stundar.
Engelska periodfilmer har emellanåt en tendens att kännas lite långsamma och "The King's Speech" är inget undantag, och det kan bero på just stamningen hos huvudpersonen. Det blir därför en poäng i att filmen känns utdragen. Albert kämpar med orden och vi tittare sitter och kämpar med honom och då tar det lite extra tid. Jag säger inte att detta är något som egentligen påverkar filmen negativt utan det sätter snarare en, låt oss säga, realistisk prägel på historien. För händelserna är i högsta grad verkliga. Albert stammade och fick hjälp av Lionel Logue.
Man skulle kunna tro att filmen bygger på en pjäs för det känns så när merparten av filmen skildrar två människor som samtalar med varandra. Det är en ganska unik vänskap som blommar upp mellan den blivande kungen och hans talpedagog. Kungligheten och "den vanliga människan". Något gränsöverskridande och på sitt sätt fint. Colin Firth och Geoffrey Rush har kammat hem priser och nomineringar i mängder för sina roller, och det är inte svårt att förstå varför. Det här är roller som passar dem perfekt och som de verkligen lyckas leverera.
Filmen är med beröm godkänd. Jag blir inte totalt hänryckt av den, men det är en bra story som trots sitt ganska enkla upplägg ändå har många lager.
En av dessa 1%-are under 30-talets England var den sjunde hertigen av York, prins Albert (Colin Firth). Som kunglighet förväntas man hålla offentliga tal, och under denna tid lyssnade många. Men hur än Albert försöker, och hur många experter och doktorer han än anlitar, så går det inte. Han står där, skamsen, och stammar framför en mikrofon medan åhörarna vrider på sig.
Hans fru Elizabeth (Helena Bonham Carter) gör ett sista försök när Albert verkligen tappat sugen, och hittar talpedagogen Lionel Logue (Geoffrey Rush) som ska vara den bästa inom sitt ämbete. Logues metoder är oortodoxa och han tar ned prinsen till nivåer som egentligen inte är värdiga en kunglighet. Men det ger också resultat.
Tiderna förändras. Kung George V (Michael Gambon) dör och äldste sonen David/Kung Edward VIII stannar på grund av kärleken till en skild kvinna inte kvar särskilt länge på tronen och Albert tar över under sitt nya namn Kung George VI. Samtidigt brakar det andra världskriget ut och det är upp till en stammande kung att ge trygghet och stöd till en nation som nu befinner sig i kris. Logues hjälp behövs mer än någonsin, speciellt när Kungens viktigaste tal stundar.
Engelska periodfilmer har emellanåt en tendens att kännas lite långsamma och "The King's Speech" är inget undantag, och det kan bero på just stamningen hos huvudpersonen. Det blir därför en poäng i att filmen känns utdragen. Albert kämpar med orden och vi tittare sitter och kämpar med honom och då tar det lite extra tid. Jag säger inte att detta är något som egentligen påverkar filmen negativt utan det sätter snarare en, låt oss säga, realistisk prägel på historien. För händelserna är i högsta grad verkliga. Albert stammade och fick hjälp av Lionel Logue.
Man skulle kunna tro att filmen bygger på en pjäs för det känns så när merparten av filmen skildrar två människor som samtalar med varandra. Det är en ganska unik vänskap som blommar upp mellan den blivande kungen och hans talpedagog. Kungligheten och "den vanliga människan". Något gränsöverskridande och på sitt sätt fint. Colin Firth och Geoffrey Rush har kammat hem priser och nomineringar i mängder för sina roller, och det är inte svårt att förstå varför. Det här är roller som passar dem perfekt och som de verkligen lyckas leverera.
Filmen är med beröm godkänd. Jag blir inte totalt hänryckt av den, men det är en bra story som trots sitt ganska enkla upplägg ändå har många lager.
EXTRAMATERIALET
En frågespecial från BBC America och en kort featurette utgör bakommaterialet till filmen. Så klart kommer det fram lite information här, men allt för mycket tid av i synnerhet featuretten ödslas på att återge scener ur filmen. Mot slutet av den blir det dock desto mer intressant då man berättar mer ingående om händelserna filmen är baserad på och mindre om skådespelarnas insatser.
Ett kort utdrag ur ett tal från den riktige Kung George VI finns även med. Det är inte det tal som hålls i filmen, utan något som sannolikt är från ett senare datum. Jag tycker kungen pratar ledigt och säkert, men man kan ana utifrån pauserna att han kämpar en smula.
Extramaterialet kompletteras av ett kommentarspår från regissören Tom Hooper.
Ett kort utdrag ur ett tal från den riktige Kung George VI finns även med. Det är inte det tal som hålls i filmen, utan något som sannolikt är från ett senare datum. Jag tycker kungen pratar ledigt och säkert, men man kan ana utifrån pauserna att han kämpar en smula.
Extramaterialet kompletteras av ett kommentarspår från regissören Tom Hooper.
TRE SAKER
1. Timothy Sprall, numera kanske mest känd som råttliknande Peter Pettigrew i "Harry Potter"-filmerna, spelar Winstone Churchill i filmen och har verkligen fått till Churchills speciella röst, eller kanske mer specifikt hans betoning. Alla hårdrockare som lyssnat på Iron Maidens "Live after death" vet vad jag pratar om. För övrigt var detta Spralls andra gestaltning av Churchill under 2010.
2. Manusförfattaren David Seidler led själv av stamning som barn och hörde det berömda talet och blev på många sätt berörd av det. I vuxen ålder skrev han till Drottning Elizabeth, det vill säga Kung George VI:s fru och nuvarande Drottning Elizabeth II:s mamma och bad om att få skriva om relationen mellan Albert och Logue. Elizabeths enda krav var han väntade till hennes levnadstid var över, vilket Seidler accepterade.
3. Med tolv nomineringar och fyra vinster i de tyngre klasserna, blev "The King's Speech" den stora Oscarsvinnaren 2011: Bästa manliga skådespelare, bästa originalmanus, bästa regi och slutligen bästa film.
2. Manusförfattaren David Seidler led själv av stamning som barn och hörde det berömda talet och blev på många sätt berörd av det. I vuxen ålder skrev han till Drottning Elizabeth, det vill säga Kung George VI:s fru och nuvarande Drottning Elizabeth II:s mamma och bad om att få skriva om relationen mellan Albert och Logue. Elizabeths enda krav var han väntade till hennes levnadstid var över, vilket Seidler accepterade.
3. Med tolv nomineringar och fyra vinster i de tyngre klasserna, blev "The King's Speech" den stora Oscarsvinnaren 2011: Bästa manliga skådespelare, bästa originalmanus, bästa regi och slutligen bästa film.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Colin Firth (19)
Colin Firth (19)
