En fin film om musikens makt
FILMENNär det gäller saker som väcker minnen än musik och ljud nästan oslagbart. Musik kan föra oss tillbaka i tiden till platser och årtal. Speciellt stark är musik som man hörde när man växte upp. Det finns låtar som direkt för mig tillbaka till pojkrummet, medan ljudet av Kaj Kindvalls röst återskapar smaken av choklad-apelsinglass i våffelstrut eftersom det var en vanligt förekommande lördagsefterrätt lagom till när "Tracks" gick på radion på 80-talet.
Samtidigt är musik något som för samman människor. I många relationer ställs frågan "Vad gillar du för musik?" tidigt. Musik är minnen och musik är möten.
Dessa båda upplägg figurerar i "The Music Never Stopped". Filmen utspelar sig 1986 och tar sin början i att ett par i pensionsåldern får ett telefonsamtal. Henry (J.K. Simmons) och Helen Sawyer (Cara Seymour) får veta att deras son Gabriel (Lou Taylor Pucci) har fått en hjärntumör. Paret har inte sett sin son på nästan 20 år sedan han i vredesmod klev ut ur huset för att aldrig mer komma tillbaka. Det visar sig nu att tumören, som visserligen var godartad, skadat så mycket av hjärnan att Gabriel saknar förmågan att spara nya minnen. Han är kvar i det förflutna och är dessutom näst intill okontaktbar.
En väg förbi den osynliga väggen uppenbarar sig och den går via musiken. Musik som var viktig för Gabriel under hans ungdomstid väcker honom till liv, men så fort musiken tystnar glider han tillbaka in i dimman. De minnen som musiken väcker till liv berättar för oss varför det blev som det blev, varför familjen gled isär och blir samtidigt ett sätt för Henry att ta igen försvunnen tid och lappa ihop relationen med sin son.
"The Music Never Stopped" är en både tragisk och fin historia som är baserad på en verklig händelse. Jag tänker dock lite på en annan historia om att väcka "sovande" till liv, nämligen "Uppvaknanden" med Robin Williams och Robert DeNiro. Det finns vissa likheter, och det ser jag inte som något negativt.
Upplägget med musik som katalysator gillar jag. Jag har ju en väldokumenterad förtjusning för filmer där musik har stor betydelse, och när det som i detta fall handlar om 60-talsmusik så blir jag ännu mer förtjust. Att "All you need is love" med The Beatles är låten som verkligen tar Gabriel ur dimman glädjer ett The Beatles-fan som undertecknad, även om det är ett helt annat band som ligger honom varmast kring hjärtat.
Samspelet mellan J.K. Simmons och Lou Taylor Pucci är fint, både i flashbacksekvenserna och filmens nutid. Så bra att man bortser från att det är extremt svårt att köpa Simmons som en yngre version av sig själv i flashbacksekvenserna (att han har mer hår än i idag räcker liksom inte). En fin film är det hur som helst.
Samtidigt är musik något som för samman människor. I många relationer ställs frågan "Vad gillar du för musik?" tidigt. Musik är minnen och musik är möten.
Dessa båda upplägg figurerar i "The Music Never Stopped". Filmen utspelar sig 1986 och tar sin början i att ett par i pensionsåldern får ett telefonsamtal. Henry (J.K. Simmons) och Helen Sawyer (Cara Seymour) får veta att deras son Gabriel (Lou Taylor Pucci) har fått en hjärntumör. Paret har inte sett sin son på nästan 20 år sedan han i vredesmod klev ut ur huset för att aldrig mer komma tillbaka. Det visar sig nu att tumören, som visserligen var godartad, skadat så mycket av hjärnan att Gabriel saknar förmågan att spara nya minnen. Han är kvar i det förflutna och är dessutom näst intill okontaktbar.
En väg förbi den osynliga väggen uppenbarar sig och den går via musiken. Musik som var viktig för Gabriel under hans ungdomstid väcker honom till liv, men så fort musiken tystnar glider han tillbaka in i dimman. De minnen som musiken väcker till liv berättar för oss varför det blev som det blev, varför familjen gled isär och blir samtidigt ett sätt för Henry att ta igen försvunnen tid och lappa ihop relationen med sin son.
"The Music Never Stopped" är en både tragisk och fin historia som är baserad på en verklig händelse. Jag tänker dock lite på en annan historia om att väcka "sovande" till liv, nämligen "Uppvaknanden" med Robin Williams och Robert DeNiro. Det finns vissa likheter, och det ser jag inte som något negativt.
Upplägget med musik som katalysator gillar jag. Jag har ju en väldokumenterad förtjusning för filmer där musik har stor betydelse, och när det som i detta fall handlar om 60-talsmusik så blir jag ännu mer förtjust. Att "All you need is love" med The Beatles är låten som verkligen tar Gabriel ur dimman glädjer ett The Beatles-fan som undertecknad, även om det är ett helt annat band som ligger honom varmast kring hjärtat.
Samspelet mellan J.K. Simmons och Lou Taylor Pucci är fint, både i flashbacksekvenserna och filmens nutid. Så bra att man bortser från att det är extremt svårt att köpa Simmons som en yngre version av sig själv i flashbacksekvenserna (att han har mer hår än i idag räcker liksom inte). En fin film är det hur som helst.
EXTRAMATERIALET
Enbart småkrafs.
TRE SAKER
1. Med helskägget och frisyren är Lou Taylor Pucci otroligt lik Ewan MacGregor (under sin Obi-Wan Kenobi-period) på omslaget.
2. Gabriels favoritband är hippiebandet The Grateful Dead ifrån vilka filmens titel är plockad.
3. En konsert med just The Grateful Dead finns med i filmen, vilket är filmens segaste sekvens men samtidigt en viktig nyckelscen. Det är dock inte alls de riktiga Grateful Dead som är med i bild.
2. Gabriels favoritband är hippiebandet The Grateful Dead ifrån vilka filmens titel är plockad.
3. En konsert med just The Grateful Dead finns med i filmen, vilket är filmens segaste sekvens men samtidigt en viktig nyckelscen. Det är dock inte alls de riktiga Grateful Dead som är med i bild.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
J.K. Simmons (33)
J.K. Simmons (33)
