Okronologisk och krånglig, men bra. Eller?
FILMENUr en synvinkel gör "The Captive" det inte enkelt för sig. Historien utspelas under en åttaårsperiod, men berättas inte kronologiskt. Tidslinjen hackas upp, stuvas om och kompletteras inte med några underlättande datumangivelser. I tv-soffan får man koncentrera sig och pussla ihop linjen allt eftersom. Ibland gissar man rätt, ibland gissar man fel. Vad som gör det ännu svårare är att alla karaktärer - utom en - ser exakt likadana ut; samma skäggväxt, samma längd på håret och så vidare. Om det är en miss eller ett medvetet val låter jag vara osagt, men det gör förstås att det är lite svårt att hänga med i filmen.
Hela det okronologiska upplägget komplicerar ju allting och även här kan man ställa sig samma fråga igen, eller åtminstone en liknande: Är det ett medvetet val eller är det ett resultat av att filmen i sitt ursprungsutförande blev för platt och tråkig? Jag vet inte, men i USA hamnade filmen direkt på VOD samtidigt som på bio, och det är ju tyvärr en ganska god indikation att den inte är så bra som bolaget hade hoppats på.
Jag tycker dock att filmen är helt okej. Skalar man bort den omständliga formen står man kvar med en story som kanske inte utstrålar ORIGINALITET i stora bokstäver, men som ändå engagerar och faktiskt är ganska otäck. Åtta år tidigare än filmens nutid försvinner Matthew Lanes (Ryan Reynolds) nioåriga dotter spårlöst ur hans bil. Hon är inte kvar när han har gjort ett ärende. Ingen har sett något och framför allt har ingen sett dottern med honom, vilket gör att han blir misstänkt för ett odefinierat brott. Hans fru Tina (Mireille Enos) anklagar honom för dotterns försvinnande och förhållandet får en allvarlig törn. Matthew vägrar ge upp hoppet och ägnar all tid han kan på att leta efter dottern och bevarar bilen precis som den var vid försvinnandet genom alla år.
Vi tittare har redan i filmens öppningsscen sett att dottern Cassandra (Alexia Fast) numera är 17 år och inlåst i ett rum hos en pedofilpsykopat (Kevin Durand) som inte bara filmar henne utan även har järnkoll på mamma Tina och placerar objekt från Cassandra i hennes närvaro. Cassandra har börjat ställa krav på sin kidnappare och han verkar medgörlig. Parallellt med allt detta följer vi ett polisteam som specialiserat sig på pedofiler (Rosario Dawson, Scott Speedman) som initialt är de som anklagar Matthew för brotten men sen som senare kommer närmare gåtans lösning.
Den knepiga tidslinjen gör att det är lite svårt att sammanfatta filmen, men i grund och botten handlar den om vad som händer med en familj när det otänkbara sker ett par gånger. Det går givetvis åt skogen, och däri ligger filmens emotionella laddning som kombinerat med det otäcka pedofilspåret ger en hyfsat spännande thriller till slut. Det är ett sätt att se på filmen. Ett annat kan vara att det under den krångliga presentationen finns en ganska tunn story med mängder av plotthål och ologiska gestaltningar, för jag har full förståelse för de som tycker att filmen är usel. Jag känner mig själv lite schizofren när jag verkligen tänker efter vad jag tycker om "The Captive". Den är nog när det kommer till kritan en film vars behållning styrs väldigt mycket av vilket humör man är på när man ser den. För min del fungerade den fint.
Hela det okronologiska upplägget komplicerar ju allting och även här kan man ställa sig samma fråga igen, eller åtminstone en liknande: Är det ett medvetet val eller är det ett resultat av att filmen i sitt ursprungsutförande blev för platt och tråkig? Jag vet inte, men i USA hamnade filmen direkt på VOD samtidigt som på bio, och det är ju tyvärr en ganska god indikation att den inte är så bra som bolaget hade hoppats på.
Jag tycker dock att filmen är helt okej. Skalar man bort den omständliga formen står man kvar med en story som kanske inte utstrålar ORIGINALITET i stora bokstäver, men som ändå engagerar och faktiskt är ganska otäck. Åtta år tidigare än filmens nutid försvinner Matthew Lanes (Ryan Reynolds) nioåriga dotter spårlöst ur hans bil. Hon är inte kvar när han har gjort ett ärende. Ingen har sett något och framför allt har ingen sett dottern med honom, vilket gör att han blir misstänkt för ett odefinierat brott. Hans fru Tina (Mireille Enos) anklagar honom för dotterns försvinnande och förhållandet får en allvarlig törn. Matthew vägrar ge upp hoppet och ägnar all tid han kan på att leta efter dottern och bevarar bilen precis som den var vid försvinnandet genom alla år.
Vi tittare har redan i filmens öppningsscen sett att dottern Cassandra (Alexia Fast) numera är 17 år och inlåst i ett rum hos en pedofilpsykopat (Kevin Durand) som inte bara filmar henne utan även har järnkoll på mamma Tina och placerar objekt från Cassandra i hennes närvaro. Cassandra har börjat ställa krav på sin kidnappare och han verkar medgörlig. Parallellt med allt detta följer vi ett polisteam som specialiserat sig på pedofiler (Rosario Dawson, Scott Speedman) som initialt är de som anklagar Matthew för brotten men sen som senare kommer närmare gåtans lösning.
Den knepiga tidslinjen gör att det är lite svårt att sammanfatta filmen, men i grund och botten handlar den om vad som händer med en familj när det otänkbara sker ett par gånger. Det går givetvis åt skogen, och däri ligger filmens emotionella laddning som kombinerat med det otäcka pedofilspåret ger en hyfsat spännande thriller till slut. Det är ett sätt att se på filmen. Ett annat kan vara att det under den krångliga presentationen finns en ganska tunn story med mängder av plotthål och ologiska gestaltningar, för jag har full förståelse för de som tycker att filmen är usel. Jag känner mig själv lite schizofren när jag verkligen tänker efter vad jag tycker om "The Captive". Den är nog när det kommer till kritan en film vars behållning styrs väldigt mycket av vilket humör man är på när man ser den. För min del fungerade den fint.
EXTRAMATERIALET
De båda intervjuerna med regissören/manusförfattaren Atom Egoyan och huvudrolls-innehavaren Ryan Reynolds är rent promotionmaterial som här klistrats dikt an varandra och därmed bjuder på exakt samma bilder ur filmen och några generiska prator från Egoyan och Reynolds. Runt fem minuter totalt med kanske 30 sekunder unikt material som inte gör någon lycklig.
Egoyan sprider sedan ut sig i ett kommentarspår som jag inte lyssnat på, men det är kanske enbart där man kan hitta något som liknar traditionellt bakommaterial, då resten av extramaterialet är bortklippta eller alternativa scener. Det alternativa slutet är förstås mest intressant, som i grund och botten inte skiljer sig så otroligt mycket från det som finns i filmen, men som i sak faktiskt gör det och som ger en lite mörkare final.
Egoyan sprider sedan ut sig i ett kommentarspår som jag inte lyssnat på, men det är kanske enbart där man kan hitta något som liknar traditionellt bakommaterial, då resten av extramaterialet är bortklippta eller alternativa scener. Det alternativa slutet är förstås mest intressant, som i grund och botten inte skiljer sig så otroligt mycket från det som finns i filmen, men som i sak faktiskt gör det och som ger en lite mörkare final.
TRE SAKER
1. I en scen presenteras de olika medlemmarna i polisteamet där alla har olika egenskaper. Bland annat läggs det stor vikt vid att en av dem kan se vad 1500 pusselbitar bildar för motiv bara genom att snabbt titta på en hög med bitar. Bra egenskap, men leder den någonstans i filmen? Nej...
2. Filmen är inspirerad av en webbserie, "The Escapee", som finns att se på YouTube.
3. Under filmens sista minuter sitter jag och väntar på en twist som vänder upp och ned på allt. Det hade varit oerhört enkelt att förändra poängen med filmen precis i slutet, men det kommer aldrig någon twist. Nästan lite synd.
2. Filmen är inspirerad av en webbserie, "The Escapee", som finns att se på YouTube.
3. Under filmens sista minuter sitter jag och väntar på en twist som vänder upp och ned på allt. Det hade varit oerhört enkelt att förändra poängen med filmen precis i slutet, men det kommer aldrig någon twist. Nästan lite synd.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Kevin Durand (19)
Kevin Durand (19)
