En känslomässig uppvisning
FILMEN"Venus" är en sådan där film som spelar på hela ens känsloregister. I början av filmen sitter man och skrattar gott och mot slutet får man kämpa för att hålla tårarna borta. Allt man önskar i ett bra drama med andra ord.
Peter O'Toole spelar den gamla skådespelaren Maurice. I hela sitt liv har han varit en kvinnokarl som lämnat en kvinna för en annan. Nu är han en 70-årig gubbe som fortfarande jobbar då och då när han inte kryddar sin omgivning med sin drypande cynism.
Hans bästa vän och forna kollega Ian (Leslie Phillips) är nästan hans raka motsats fylld av ångest och betydligt skrupligare, så illa däran att han ser sig tvingad att ta hjälp av någon. Lotten faller på en ung släkting som han aldrig träffat men tror mycket väl om. Förhoppningsvis kan hon laga något gott med fisk och slänga ihop en ruccolasallad.
Dessvärre blir Ian enormt besviken då släktingen Jessie (Jodie Whittaker) är en slapp, supande, nudelätande partytjej i äldre tonåren. Han tycker att han hamnat i helvetet, medan Maurice är mycket förtjust i situationen. Det faller sig så att Maurice och Jessie får en obegriplig kontakt. Han tar med henne på teater och hon tar med honom på klubb. Maurice försöker tränga in genom hennes skal genom att bjuda på vänlighet, något Ian inte har det minsta av, men eftersom han är en kvinnokarl faller han för henne. Jessie ser en chans att utnyttja situationen, ibland för att få saker men hon har även nytta av Maurices visdom.
Men det blir givetvis problem och missförstånd. Vänskapen sätts på prov, inte bara mellan Maurice och Jessie utan även mellan Maurice och Ian. Allt medan Maurice blir allt mer medveten om att hans tid i livet är knapp.
Det är en mycket vacker film med ett lätt kontroversiellt "Lolita"-inslag. Peter O'Toole är helt enkelt bländade bra i sin roll. Hans leverans av de sarkastiska replikerna är resultatet av en lång och framgångsrik karriär och det är nästan att man vill ställa sig upp i soffan och applådera.
Men i stället sitter jag kvar och skrattar och njuter av uppvisningen. Samspelet mellan O'Toole och - ja, alla andra skådespelare är perfekt. I sin helhet är det en väldigt bra film, en liten juvel i videobutiken.
Peter O'Toole spelar den gamla skådespelaren Maurice. I hela sitt liv har han varit en kvinnokarl som lämnat en kvinna för en annan. Nu är han en 70-årig gubbe som fortfarande jobbar då och då när han inte kryddar sin omgivning med sin drypande cynism.
Hans bästa vän och forna kollega Ian (Leslie Phillips) är nästan hans raka motsats fylld av ångest och betydligt skrupligare, så illa däran att han ser sig tvingad att ta hjälp av någon. Lotten faller på en ung släkting som han aldrig träffat men tror mycket väl om. Förhoppningsvis kan hon laga något gott med fisk och slänga ihop en ruccolasallad.
Dessvärre blir Ian enormt besviken då släktingen Jessie (Jodie Whittaker) är en slapp, supande, nudelätande partytjej i äldre tonåren. Han tycker att han hamnat i helvetet, medan Maurice är mycket förtjust i situationen. Det faller sig så att Maurice och Jessie får en obegriplig kontakt. Han tar med henne på teater och hon tar med honom på klubb. Maurice försöker tränga in genom hennes skal genom att bjuda på vänlighet, något Ian inte har det minsta av, men eftersom han är en kvinnokarl faller han för henne. Jessie ser en chans att utnyttja situationen, ibland för att få saker men hon har även nytta av Maurices visdom.
Men det blir givetvis problem och missförstånd. Vänskapen sätts på prov, inte bara mellan Maurice och Jessie utan även mellan Maurice och Ian. Allt medan Maurice blir allt mer medveten om att hans tid i livet är knapp.
Det är en mycket vacker film med ett lätt kontroversiellt "Lolita"-inslag. Peter O'Toole är helt enkelt bländade bra i sin roll. Hans leverans av de sarkastiska replikerna är resultatet av en lång och framgångsrik karriär och det är nästan att man vill ställa sig upp i soffan och applådera.
Men i stället sitter jag kvar och skrattar och njuter av uppvisningen. Samspelet mellan O'Toole och - ja, alla andra skådespelare är perfekt. I sin helhet är det en väldigt bra film, en liten juvel i videobutiken.
EXTRAMATERIALET
Trots att omslaget håller det hemligt innehåller DVD:n rätt mycket extramaterial. Det finns ett rejält intervjublock på en timmes speltid med några av skådespelarna, en producent, regissören Roger Michell och manusförfattaren Hanif Kureishi. Dessvärre är det bara svaren vi får med en textskylt innan som förklarar vad ämnet är. Jag har varit med om det här upplägget tidigare och det är inte speciellt optimalt. Det blir inget som helst flyt i allt eftersom det handlar om snuttar på allt från några sekunder till någon minut. Tyvärr ganska trist att titta på.
Bakomfilmen är inte mycket bättre den då det är ca 20 minuter filmat bakom kameran utan någon vidare struktur. Kanske har man blivit bortskämd med välproducerade bakomfilmer för det här är inte så spännande att titta på.
Bakomfilmen är inte mycket bättre den då det är ca 20 minuter filmat bakom kameran utan någon vidare struktur. Kanske har man blivit bortskämd med välproducerade bakomfilmer för det här är inte så spännande att titta på.
TRE SAKER
1. Peter O'Toole nominerades mycket välförtjänt till en Oscar vid förra årets gala. Det gör mig dock lite bedrövad att vi snart får ställa in oss på att se O'Toole bland blocket av branschfolk som dött under året än att se honom i en nomineradruta.
2. Det finns tre "Harry Potter"-kopplingar i filmen. Dels har Maurice och Ian en kompis som spelas av Richard Griffiths (pappa Dursley), dels är Leslie Williams är den som gör rösten till sorteringshatten i de två första filmerna, och Bronson Webb som spelar en pojkvän till Jessie - som faktiskt har rätt stor del i historien - spelar "Slytherin boy" i film tre.
3. Den torra humorn i filmen tillsammans med några riktigt dråpliga scener gör filmen sevärd bara det.
2. Det finns tre "Harry Potter"-kopplingar i filmen. Dels har Maurice och Ian en kompis som spelas av Richard Griffiths (pappa Dursley), dels är Leslie Williams är den som gör rösten till sorteringshatten i de två första filmerna, och Bronson Webb som spelar en pojkvän till Jessie - som faktiskt har rätt stor del i historien - spelar "Slytherin boy" i film tre.
3. Den torra humorn i filmen tillsammans med några riktigt dråpliga scener gör filmen sevärd bara det.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Peter O’Toole (5)
Peter O’Toole (5)
