Till försvar av Dragonlance
FILMENOk, så här det det: Denna animerade fantasyfilm, baserad på på en "Dungeons & Dragons"-inspirerad roman från 80-talet, har fått ta emot kängor en masse från både fans och kritiker. Undermålig animering, en hopplös mix av tvådimensionella och 3D-renderade karaktärer samt en förvanskning av ursprungsmaterialet har hört till folks huvudsakliga argument mot filmen. Och visst, jag kan se poänger i denna kritik, och håller med om att "Dragonlance" är långt ifrån en perfekt film. Ändå tänker jag gå emot strömmen och säga att jag gillar detta.
Jag har aldrig läst de otaliga "Dragonlance"-böckerna, vars popularitet är enorm och om vilka de inbitna fansen har väldigt starka åsikter (på imdb propagerades mot filmen redan innan någon sett den). Däremot ägnade jag en stor del av mina yngre dagar åt rollspelet "Drakar & demoner", det svenska svaret på "Dungeons & Dragons", så jag är inte helt borttappad när det kommer till fantasy. Jag får utgå från att filmatiseringens 90 minuter inte är i närheten tillräckliga för att täcka allt som sker i boken, så kanske är det en fördel att inte vara bekant med den litterära förlagan och kunna ta till sig tolkningen med färska ögon. För mig fanns hur som helst inga problem med tempo eller logiska luckor.
Sen har vi animationerna, till största del gjorda i en gammalmodig tecknad stil, komplett med ryckiga rörelser och märkliga ansiktsuttryck hos karaktärerna. Var det inte för den mer moderna kinematografin, om ni så vill, skulle man lätt kunna luras att tro att filmen var 20 år gammal, och på så vis får jag erkänna att "Dragonlance" idag inte ser särskilt imponerande ut. Men är det så fel att göra en film med lite old school-känsla? Det tycker jag verkligen inte.
Filmskaparna tyckte dock antagligen att man var tvungen att krydda anrättningen en smula, och därför har man även inkorporerat en del 3D-animerade karaktärer och effekter. Tankegången verkar ha varit att vardagliga ting så som människor och miljöer presenteras i två dimensioner, medan utomvärdsliga saker som monster och magi ges extra punch i 3D. Helt klart ett intressant grepp, men man har inte riktigt lyckas få de två stilarna att blandas på ett tillfredställande sätt. Ibland ser det coolt ut, men stundtals helt vansinningt. Även om det inte totalt saboterar upplevelsen har kritikerna rätt i att filmen mått bättre av att bestämma sig för en visuell stil.
Den episka storyn inkluderar de klassiska fantasyelement som J.R.R. Tolkien tänkte ut någon gång under yngre järnåldern. Vi har här en grupp äventyrare som återförenas efter diverse strapatser, och snart finner sig insyltade i en konflikt där universums existens står på spel. En ond gammal gud har återvänt till världen, och bara genom ett uppvaknande av de goda gudarna kan människor, alver och dvärgar bli starka nog att slå tillbaka mot mörkrets krafter. För att lyckas med detta måste hjältarna hitta en mängd gamla artefakter, men det är inte så lätt när de är jagade av såväl drakar som drakmänniskor och allsköns oknytt.
Detta var inte nyskapande ens två decennier tillbaka i tiden, men som fantasyhistoria fungerar det mycket bra. Karaktärerna är en intressant och blandad skara, och deras svårigheter känns oväntat involverande. Filmen verkar dock inte kunna bestämma sig för vilken ton den ska ha. Stundtals känns storyn riktad till 12-åringar och ibland är innehållet av en klart vuxen karaktär. Men "Dragonlance" har ett bra flyt, och lyckas förmedla känslan av en väl uppbygd fantasivärld, vilket är bland det viktigaste inom genren.
Det bästa med filmen är att den förmedlar en skön entusiasm. Budgeten kan uppenbarligen inte ha varit speciellt hög, animationen tyder på det, men det spelar på något sätt inte någon större roll. "Dragonlance" känns härligt nostalgisk och kul, även om den har sina brister.
Så varför vara så negativ? Vi är, trots framgångarna med "Ringen"-filmerna, inte direkt bortskämda med fantasyfilmer. Ett stort skäl till detta är förstås att en icke blygsam del av fantasynördarna utgör en inskränkt subkultur som ska ha allt på sitt sätt och inte accepterar avvikelser från mallen. Och eftersom en storfilm inom den aktuella genren är ett gigantiskt projekt vågar väldigt få studior satsa på något dylikt. Så sluta gnäll och börja uppskatta det lilla, så kanske ni får en "Dragonlance"-film som också ni gillar, en vacker dag.
Jag har aldrig läst de otaliga "Dragonlance"-böckerna, vars popularitet är enorm och om vilka de inbitna fansen har väldigt starka åsikter (på imdb propagerades mot filmen redan innan någon sett den). Däremot ägnade jag en stor del av mina yngre dagar åt rollspelet "Drakar & demoner", det svenska svaret på "Dungeons & Dragons", så jag är inte helt borttappad när det kommer till fantasy. Jag får utgå från att filmatiseringens 90 minuter inte är i närheten tillräckliga för att täcka allt som sker i boken, så kanske är det en fördel att inte vara bekant med den litterära förlagan och kunna ta till sig tolkningen med färska ögon. För mig fanns hur som helst inga problem med tempo eller logiska luckor.
Sen har vi animationerna, till största del gjorda i en gammalmodig tecknad stil, komplett med ryckiga rörelser och märkliga ansiktsuttryck hos karaktärerna. Var det inte för den mer moderna kinematografin, om ni så vill, skulle man lätt kunna luras att tro att filmen var 20 år gammal, och på så vis får jag erkänna att "Dragonlance" idag inte ser särskilt imponerande ut. Men är det så fel att göra en film med lite old school-känsla? Det tycker jag verkligen inte.
Filmskaparna tyckte dock antagligen att man var tvungen att krydda anrättningen en smula, och därför har man även inkorporerat en del 3D-animerade karaktärer och effekter. Tankegången verkar ha varit att vardagliga ting så som människor och miljöer presenteras i två dimensioner, medan utomvärdsliga saker som monster och magi ges extra punch i 3D. Helt klart ett intressant grepp, men man har inte riktigt lyckas få de två stilarna att blandas på ett tillfredställande sätt. Ibland ser det coolt ut, men stundtals helt vansinningt. Även om det inte totalt saboterar upplevelsen har kritikerna rätt i att filmen mått bättre av att bestämma sig för en visuell stil.
Den episka storyn inkluderar de klassiska fantasyelement som J.R.R. Tolkien tänkte ut någon gång under yngre järnåldern. Vi har här en grupp äventyrare som återförenas efter diverse strapatser, och snart finner sig insyltade i en konflikt där universums existens står på spel. En ond gammal gud har återvänt till världen, och bara genom ett uppvaknande av de goda gudarna kan människor, alver och dvärgar bli starka nog att slå tillbaka mot mörkrets krafter. För att lyckas med detta måste hjältarna hitta en mängd gamla artefakter, men det är inte så lätt när de är jagade av såväl drakar som drakmänniskor och allsköns oknytt.
Detta var inte nyskapande ens två decennier tillbaka i tiden, men som fantasyhistoria fungerar det mycket bra. Karaktärerna är en intressant och blandad skara, och deras svårigheter känns oväntat involverande. Filmen verkar dock inte kunna bestämma sig för vilken ton den ska ha. Stundtals känns storyn riktad till 12-åringar och ibland är innehållet av en klart vuxen karaktär. Men "Dragonlance" har ett bra flyt, och lyckas förmedla känslan av en väl uppbygd fantasivärld, vilket är bland det viktigaste inom genren.
Det bästa med filmen är att den förmedlar en skön entusiasm. Budgeten kan uppenbarligen inte ha varit speciellt hög, animationen tyder på det, men det spelar på något sätt inte någon större roll. "Dragonlance" känns härligt nostalgisk och kul, även om den har sina brister.
Så varför vara så negativ? Vi är, trots framgångarna med "Ringen"-filmerna, inte direkt bortskämda med fantasyfilmer. Ett stort skäl till detta är förstås att en icke blygsam del av fantasynördarna utgör en inskränkt subkultur som ska ha allt på sitt sätt och inte accepterar avvikelser från mallen. Och eftersom en storfilm inom den aktuella genren är ett gigantiskt projekt vågar väldigt få studior satsa på något dylikt. Så sluta gnäll och börja uppskatta det lilla, så kanske ni får en "Dragonlance"-film som också ni gillar, en vacker dag.
EXTRAMATERIALET
Vi erbjuds att se dels en mycket kort testanimation, samt bilder från karaktärsdesignen. Inte så makalöst häftigt men inte heller stötande.
TRE SAKER
1. Skådisarna då? Jo, karaktärernas röster är av varierad kvalitet. Vissa känns lite stela, men Kiefer Sutherland gör en iskall prestation som den skröplige magikern Raislin. Även självaste Xena (krigarprinsessan, ni vet), Lucy Lawless, fungerar bra som helerskan Goldmoon.
2. Kan ingen skriva ihop ett engelsk-svenskt fantasylexikon? Det finns ett stort antal termer som aldrig fått någon riktigt bra översättning. I "Dragonlance" textning blir exempelvis "goblin" till "vätte", "hobgoblin" till "hob-vätte", "mage" till "helare", "cleric" till "helare" och så vidare. Inte helt klockrent. Det är ett nördigt jobb, men någon måste göra det.
3. Jag ser gärna att man gör flera animerade filmer baserade på "Dragonlance"-böckerna. "Dragons of Autumn Twilight" slutar ju med något av en cliffhanger. Men nästa gång får filmskaparna gärna plocka bort 3D-elementet helt och hållet.
2. Kan ingen skriva ihop ett engelsk-svenskt fantasylexikon? Det finns ett stort antal termer som aldrig fått någon riktigt bra översättning. I "Dragonlance" textning blir exempelvis "goblin" till "vätte", "hobgoblin" till "hob-vätte", "mage" till "helare", "cleric" till "helare" och så vidare. Inte helt klockrent. Det är ett nördigt jobb, men någon måste göra det.
3. Jag ser gärna att man gör flera animerade filmer baserade på "Dragonlance"-böckerna. "Dragons of Autumn Twilight" slutar ju med något av en cliffhanger. Men nästa gång får filmskaparna gärna plocka bort 3D-elementet helt och hållet.
JOEL FORNBRANT (2008-04-05)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Kiefer Sutherland (11)
Kiefer Sutherland (11)
