Storfilm med stora problem
FILMENDet finns flera problem med den här typiskt hollywoodska storfilmen. "Alla kungens män" är tråkig, berättelsen är stofil och skådespelarna agerar som i en glasbubbla. Det är alldeles tydligt att alla är jätteentusiastiska inför att göra film på Robert Penn Warrens (i USA) klassiska bok om munvige och korrumperade sydstatspolitikern Willie Stark. Filmen vill vara så mycket: smart politisk (som "Nixon", "Alla presidentens män" eller "Vita huset"), episkt romantisk (tänk "Åter till Cold Mountain" möter någon annan valfri pekoral), och ensembledriven (valfri film av Robert Altman). Men den enda som står upp när den här sörjan är över efter drygt två timmar är Sean Penn.
Egentligen är det som en semipolitisk såpopera. Folkkära politikern Willie Stark (Sean Penn) kandiderar till guvernör i sydstaten Louisiana på 1930-talet. Han är en folkets man, som manipulerar de lägre samhällsklasserna att hjälpa honom till makten. Han agerar klassförkämpe och ger sig på jakt efter överklassens korrumperade politiker och tjänstemän, men förlorar sig själv på vägen. För att bekämpa det han uppfattar som ont måste han själv använda samma medel.
Journalisten och överklassonen Jack Burden (Jude Law) är filmens berättare. Likt en Albert Speer dras han in i maktens spindelnät och både fascineras och äcklas, samtidigt som han slåss mot sina ena demoner, manifesterat i alkoholism och moderns "vän" Judge Irwin (Anthony Hopkins). Burden hävdar sitt oberoende, även när han är så insnärjd i Starks affärer att det inte tycks finnas någon väg ut. En liten olycklig kärlekshistoria ligger också i botten, med den rika flickan Anne Stanton (Kate Winslet).
Steven Zaillian, som står för regi och manus, blandar korten på samma sätt som i "Gangs of New York" och "Schindler’s List", som han har skrivit manus till. De filmerna fungerar för att de har två mycket skickliga regissörer, men i "Alla kungens män" regisserar Zaillian själv, så de veka partier som kan räddas av tempo i skådespelet och färgstarka porträtt infinner sig aldrig. Bara Sean Penn, som ändå bitvis verkar famla i mörker, gör ännu en vacker Penn-figur. Där finns hans sound, där finns hans skickliga uttryck och tydliga närvaro. James Gandolfini gör också en rätt okej prestation. En toffel som Jude Law, som är helt beroende av en duktig regissör, reduceras till en anonym pappfigur och har inte en chans att axla huvudrollsbördan.
Jag är mycket besviken på den här filmen. Jag sitter och väntar lite på att Willie Stark ska doppas i tjära och rullas i fjädrar, på klassiskt "Lucky Luke"-manér, så att jag får göra något annat i stället. Men det händer förstås inte. Tyvärr.
Egentligen är det som en semipolitisk såpopera. Folkkära politikern Willie Stark (Sean Penn) kandiderar till guvernör i sydstaten Louisiana på 1930-talet. Han är en folkets man, som manipulerar de lägre samhällsklasserna att hjälpa honom till makten. Han agerar klassförkämpe och ger sig på jakt efter överklassens korrumperade politiker och tjänstemän, men förlorar sig själv på vägen. För att bekämpa det han uppfattar som ont måste han själv använda samma medel.
Journalisten och överklassonen Jack Burden (Jude Law) är filmens berättare. Likt en Albert Speer dras han in i maktens spindelnät och både fascineras och äcklas, samtidigt som han slåss mot sina ena demoner, manifesterat i alkoholism och moderns "vän" Judge Irwin (Anthony Hopkins). Burden hävdar sitt oberoende, även när han är så insnärjd i Starks affärer att det inte tycks finnas någon väg ut. En liten olycklig kärlekshistoria ligger också i botten, med den rika flickan Anne Stanton (Kate Winslet).
Steven Zaillian, som står för regi och manus, blandar korten på samma sätt som i "Gangs of New York" och "Schindler’s List", som han har skrivit manus till. De filmerna fungerar för att de har två mycket skickliga regissörer, men i "Alla kungens män" regisserar Zaillian själv, så de veka partier som kan räddas av tempo i skådespelet och färgstarka porträtt infinner sig aldrig. Bara Sean Penn, som ändå bitvis verkar famla i mörker, gör ännu en vacker Penn-figur. Där finns hans sound, där finns hans skickliga uttryck och tydliga närvaro. James Gandolfini gör också en rätt okej prestation. En toffel som Jude Law, som är helt beroende av en duktig regissör, reduceras till en anonym pappfigur och har inte en chans att axla huvudrollsbördan.
Jag är mycket besviken på den här filmen. Jag sitter och väntar lite på att Willie Stark ska doppas i tjära och rullas i fjädrar, på klassiskt "Lucky Luke"-manér, så att jag får göra något annat i stället. Men det händer förstås inte. Tyvärr.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är bra och ambitiöst. Visst, här finns de sedvanliga ryggdunkardokumentärerna, men här får vi också veta mer om boken som ligger till grund för filmen. Vi får också en liten dokumentär om korruptionens natur. Huey Long, som lär vara Robert Penn Warrens förlaga till Willie Stark, granskas också närmare. En minst sagt färgstark politiker. Gillar man filmen ger extramaterialet klart godkänt mervärde.
TRE SAKER
1. Boken blev film redan 1949. Den vann 3 Oscar. "The Pulitzer Prize winning novel becomes a vital, very great motion picture", står det på den filmaffischen.
2. Blir inte James Gandolfini tjockare för varje år som går?
3. Jag gillar när Sean Penn pratar fort. Han är en oerhört duktig tungvrickare. I "Hurlyburly" från 1998 är han ett vandrande delirium, en uppspeedad knarkjunkie. Den filmen bygger på en pjäs och är klart sevärd. Om man står ut med Penns mycket intensiva anslag.
2. Blir inte James Gandolfini tjockare för varje år som går?
3. Jag gillar när Sean Penn pratar fort. Han är en oerhört duktig tungvrickare. I "Hurlyburly" från 1998 är han ett vandrande delirium, en uppspeedad knarkjunkie. Den filmen bygger på en pjäs och är klart sevärd. Om man står ut med Penns mycket intensiva anslag.
TOBIAS JOHANSSON (2007-05-17)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
James Gandolfini (12)
James Gandolfini (12)
