Självbiografiskt utanför konventionerna
FILMENNär regissören Terrence Malick återvänder efter den kortaste tiden mellan två filmer hittills gör han det med sin kanske mest personliga film. Kanske är det också hans mest svåråtkomliga då han sannerligen inte följer några standardiserade mallar. Handlingen går att förklara relativt enkelt medan filmen som helhet är svårare så jag börjar med det förstnämnda. På besök i Frankrike förälskar sig amerikanen Neil (Ben Affleck) och ukrainskan Marina i varandra. Efter en första tid i lycka tar Neil steget och erbjuder Marina och hennes dotter att följa med honom och bosätta sig i USA. Livet på den nordamerikanska kontinenten tar vid och till en början ser allt lika fantastiskt ut som i Frankrike. Undan för undan drar sig dock Neil undan från Marina (vi får inte riktigt veta varför) och när Marinas visum går ut flyttar hon tillbaka till Frankrike.
Kvar i USA träffar Neil på sin gamla ungdomskärlek Jane (Rachel McAdams) och inleder ett förhållande med henne, dock utan att kunna ge sig hän fullständigt. Det förefaller som om tankarna på Marina fortfarande finns där som ett hinder. När Marina återigen hör av sig blossar Neils känslor för henne upp på nytt. Han tar henne åter till USA och den här gången gifter de sig. Sakta men säkert uppdagas det dock att Marina har en mörkare sida hon brottas med, en sida som hon får allt svårare att hålla tillbaka. Parallellt med dem får vi följa prästen Quintana (Javier Bardem). Han upplever något utav en troskris där han har svårt att övertyga sig själv och än mindre sina församlingsmedlemmar om att Guds kärlek är allt de behöver för sina problem och åkommor. Gemensamt för de tre huvudpersonerna (hit räknar jag inte Neil) är att alla bär på stora sår de försöker att läka men som hela tiden slits upp av kärleken, trots att kärlek är precis vad de försöker läka dem med.
Filmen som sådan liknar inget annat. Det är en nästan drömlik film där kameran närmast svävar runt och fångar små brottstycken i karaktärernas liv här och där. Aldrig en hel konversation, sällan några fullständiga scener. Det är som om allt är små minnesfragment från en tid långt, långt borta. Och så är det förstås då det här är en väldigt självbiografisk film av regissören Terrence Malick. Det är kanske även därför Ben Afflecks karaktär känns så uttryckslös, så stel. Som en biroll eller ett stycke rekvisita vandrar han igenom scenerna och interagerar med övriga skådespelare. Neil är Malicks alter ego och scenerna är hans minnesfragment som varsamt pusslas ihop till en större bild. Väldigt få repliker uttalas genom filmen och flertalet kommer genom ett pålagt narrativ där huvudpersonerna turas om att kommentera vad de tänker och känner.
Jag skulle också kunna skriva en hel paragraf om fotot som är underbart – ödsligt och inbjudande vackert på samma gång vart än karaktärerna färdas i världen. Det vore dock att ta fokus från minnesbildernas innebörd vilket den här filmen förmedlar på ett annorlunda och uttrycksfullt sätt och fotot är en del av detta. Det är verkligen inte en film för alla, men den som vågar har mycket att vinna. När eftertexterna börjar rulla är det inte så mycket en filmupplevelse jag fått. Långt från Hollywoods försonande lyckliga slut har jag blivit påmind om att kärleken sårar lika mycket som den läker.
Kvar i USA träffar Neil på sin gamla ungdomskärlek Jane (Rachel McAdams) och inleder ett förhållande med henne, dock utan att kunna ge sig hän fullständigt. Det förefaller som om tankarna på Marina fortfarande finns där som ett hinder. När Marina återigen hör av sig blossar Neils känslor för henne upp på nytt. Han tar henne åter till USA och den här gången gifter de sig. Sakta men säkert uppdagas det dock att Marina har en mörkare sida hon brottas med, en sida som hon får allt svårare att hålla tillbaka. Parallellt med dem får vi följa prästen Quintana (Javier Bardem). Han upplever något utav en troskris där han har svårt att övertyga sig själv och än mindre sina församlingsmedlemmar om att Guds kärlek är allt de behöver för sina problem och åkommor. Gemensamt för de tre huvudpersonerna (hit räknar jag inte Neil) är att alla bär på stora sår de försöker att läka men som hela tiden slits upp av kärleken, trots att kärlek är precis vad de försöker läka dem med.
Filmen som sådan liknar inget annat. Det är en nästan drömlik film där kameran närmast svävar runt och fångar små brottstycken i karaktärernas liv här och där. Aldrig en hel konversation, sällan några fullständiga scener. Det är som om allt är små minnesfragment från en tid långt, långt borta. Och så är det förstås då det här är en väldigt självbiografisk film av regissören Terrence Malick. Det är kanske även därför Ben Afflecks karaktär känns så uttryckslös, så stel. Som en biroll eller ett stycke rekvisita vandrar han igenom scenerna och interagerar med övriga skådespelare. Neil är Malicks alter ego och scenerna är hans minnesfragment som varsamt pusslas ihop till en större bild. Väldigt få repliker uttalas genom filmen och flertalet kommer genom ett pålagt narrativ där huvudpersonerna turas om att kommentera vad de tänker och känner.
Jag skulle också kunna skriva en hel paragraf om fotot som är underbart – ödsligt och inbjudande vackert på samma gång vart än karaktärerna färdas i världen. Det vore dock att ta fokus från minnesbildernas innebörd vilket den här filmen förmedlar på ett annorlunda och uttrycksfullt sätt och fotot är en del av detta. Det är verkligen inte en film för alla, men den som vågar har mycket att vinna. När eftertexterna börjar rulla är det inte så mycket en filmupplevelse jag fått. Långt från Hollywoods försonande lyckliga slut har jag blivit påmind om att kärleken sårar lika mycket som den läker.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen kan i framtiden bli känd för att det var den sista filmen den legendariska filmkritikern Roger Ebert recenserade före sin död. Jag hoppas dock att det bara blir en fotnot då Malicks film förtjänar mer.
2. Bland en rad karaktärer som klipptes bort fanns bland annat skådespelare som Rachel Weisz, Michael Sheen och Amanda Peet.
3. Att det färdiga resultatet inte följer några vanliga filmkonventioner är kanske inte så konstigt då inte heller inspelningen gjorde det. Det fanns inget manus tillgängligt, i stället gav Malick skådespelarna olika tankar och isolerade repliker varje morgon. Han bad dem också att uttrycka känslor med sitt kroppsspråk istället för att prata.
2. Bland en rad karaktärer som klipptes bort fanns bland annat skådespelare som Rachel Weisz, Michael Sheen och Amanda Peet.
3. Att det färdiga resultatet inte följer några vanliga filmkonventioner är kanske inte så konstigt då inte heller inspelningen gjorde det. Det fanns inget manus tillgängligt, i stället gav Malick skådespelarna olika tankar och isolerade repliker varje morgon. Han bad dem också att uttrycka känslor med sitt kroppsspråk istället för att prata.
THOMAS HELSING (2013-09-18)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Ben Affleck (23)
Ben Affleck (23)
