En långsamt dragen linje
FILMENDetta är "den andra" stora krigsfilmen från 1998. Den första, och den som flest människor minns, är förstås Steven Spielbergs "Saving Private Ryan". Båda filmerna hade gigantisk budget, erkända regissörer, stora namn i rollerna och strösslades med Oscarsnomineringar (och i "Saving Private Ryans" fall även vinster). Ändå kunde dessa två jättar inte vara mer olika. Där Spielbergs film i stort sett var ett matinéäventyr vars stora innovation bestod i att med hjälp av banbrytande teknik skildra andra världskrigets smutsiga verklighet på ett realistiskt och ofriserat vis, är "Den tunna röda linjen" en introspektiv och filosofisk historia, långt mer bekymrad med hur soldaternas insida ser ut innan den hamnat på utsidan av deras kroppar.
I regissörsstolen satt Terrence Malick, en filmskapare som åtnjutit en upphöjd status i Hollywood sedan långfilmsdebuten med den hyllade Sissy Spacek-rullen "Badlands" från 1973. Han är känd för filosofiska inslag i sina filmer, och detta är minst sagt något som slår åskådaren så fort "Den tunna röda" linjen börjar sin mödosamma färd genom skildringen av kompani C och dess vedermödor i strid mot japanerna under slaget om Guadalcanal. Filmen, som tar en god stund på sig innan vi kommer i närheten av några krigsscener, är sprängfylld av stillsamma bilder på bistra rekryter som stirrar mot horisonten medan deras inre monologer i makligt tempo levereras via ljudspåret. Det är ungefär här som "Den tunna röda linjen" delar upp (eller drar en linje mellan) sin publik. Vissa anser Malick vara ett geni och denna film ett bevis på just detta, medan andra tycker att de många, långa och stillsamma funderingarna hos karaktärerna segar ner en i övrigt bra krigsfilm något alldeles förskräckligt.
Jag tenderar att följa de senare tankegångarna, för visst är "Den tunna röda linjen" en stundtals otroligt seg film. Detta går att acceptera under inledningen, när vi lär känna de många karaktärerna i förberedelserna för den första drabbningen med fienden, men blir mer påfrestande ju längre speltiden tickar iväg. Ibland, när den pretentiösa tyngden får handlingen att kännas som mest rörelsehindrad, suckar jag högt åt det hela, aldrig ett gott tecken. Då spelar det ingen roll att fotot är bland det finaste som någonsin setts i en krigsfilm, eller att skådespelarensemblen innehåller den ena inspirerade rolltolkningen efter den andra.
Just rollbesättningen är dock lite märklig. Malick har haft mängder av stora namn till sitt förfogande, något som faktiskt distraherar från snarare än förankrar åskådaren i berättelsen. Många av de stora stjärnorna, bland vilka vi finner exempelvis Nick Nolte, John Travolta, George Clooney och John Cusack, dyker bara upp för korta cameos och försvinner sedan för att aldrig höras ifrån igen. Dessa inslag blir till störande moment som hela tiden påminner om att man ser en Hollywood-film med stora skådespelare. Därtill verkar de flesta karaktärer komma och gå genom historien som det passar, vilket tveklöst beror på att filmen klipptes ned med flera timmar för att till slut bli knappt tre timmar lång, något som innebar att många scener lämnades utanför den färdiga produkten.
"Den tunna röda linjen" vill visa på krigets ondska och vansinne, och det är ironiskt att den lyckas absolut bäst med detta i den långa och välgjorda krigssekvens som utgör filmens mittendel. Monologerna vi utsätts för innan och efter denna del blir på så vis smått onödiga och tyvärr ganska uppenbara predikningar av budskap som publiken redan fattat. Hade resten av filmen varit mer som mittendelen är jag övertygad om att den hade varit en av de bästa inom sin genre, nu ser jag den i stället som ett unikt, delvis lysande, men alltför ofta urtråkigt experiment.
I regissörsstolen satt Terrence Malick, en filmskapare som åtnjutit en upphöjd status i Hollywood sedan långfilmsdebuten med den hyllade Sissy Spacek-rullen "Badlands" från 1973. Han är känd för filosofiska inslag i sina filmer, och detta är minst sagt något som slår åskådaren så fort "Den tunna röda" linjen börjar sin mödosamma färd genom skildringen av kompani C och dess vedermödor i strid mot japanerna under slaget om Guadalcanal. Filmen, som tar en god stund på sig innan vi kommer i närheten av några krigsscener, är sprängfylld av stillsamma bilder på bistra rekryter som stirrar mot horisonten medan deras inre monologer i makligt tempo levereras via ljudspåret. Det är ungefär här som "Den tunna röda linjen" delar upp (eller drar en linje mellan) sin publik. Vissa anser Malick vara ett geni och denna film ett bevis på just detta, medan andra tycker att de många, långa och stillsamma funderingarna hos karaktärerna segar ner en i övrigt bra krigsfilm något alldeles förskräckligt.
Jag tenderar att följa de senare tankegångarna, för visst är "Den tunna röda linjen" en stundtals otroligt seg film. Detta går att acceptera under inledningen, när vi lär känna de många karaktärerna i förberedelserna för den första drabbningen med fienden, men blir mer påfrestande ju längre speltiden tickar iväg. Ibland, när den pretentiösa tyngden får handlingen att kännas som mest rörelsehindrad, suckar jag högt åt det hela, aldrig ett gott tecken. Då spelar det ingen roll att fotot är bland det finaste som någonsin setts i en krigsfilm, eller att skådespelarensemblen innehåller den ena inspirerade rolltolkningen efter den andra.
Just rollbesättningen är dock lite märklig. Malick har haft mängder av stora namn till sitt förfogande, något som faktiskt distraherar från snarare än förankrar åskådaren i berättelsen. Många av de stora stjärnorna, bland vilka vi finner exempelvis Nick Nolte, John Travolta, George Clooney och John Cusack, dyker bara upp för korta cameos och försvinner sedan för att aldrig höras ifrån igen. Dessa inslag blir till störande moment som hela tiden påminner om att man ser en Hollywood-film med stora skådespelare. Därtill verkar de flesta karaktärer komma och gå genom historien som det passar, vilket tveklöst beror på att filmen klipptes ned med flera timmar för att till slut bli knappt tre timmar lång, något som innebar att många scener lämnades utanför den färdiga produkten.
"Den tunna röda linjen" vill visa på krigets ondska och vansinne, och det är ironiskt att den lyckas absolut bäst med detta i den långa och välgjorda krigssekvens som utgör filmens mittendel. Monologerna vi utsätts för innan och efter denna del blir på så vis smått onödiga och tyvärr ganska uppenbara predikningar av budskap som publiken redan fattat. Hade resten av filmen varit mer som mittendelen är jag övertygad om att den hade varit en av de bästa inom sin genre, nu ser jag den i stället som ett unikt, delvis lysande, men alltför ofta urtråkigt experiment.
EXTRAMATERIALET
Discen innehåller en mängd extramaterial, inte minst ett kommentarspår med Jack Fisk (produktionsdesigner), Grant Hill (producent) och John Toll (foto). Därtill finns intervjusegment med såväl skådespelare som aktörer bakom kameran. Skådespelare, redigerare och övriga talar om Terrence Malick som något högre stående väsen, vilket på ett komiskt vis förstärks av att regissören själv aldrig materialiseras för att ge sin egen syn på saken. Knappt 15 minuter av bortklippta scener finns också här, precis som ett gäng kontemporära nyhetsinslag om slaget om Guadalcanal.
TRE SAKER
1. Filmen är baserad på en bok från 1964 av James Jones.
2. Adrien Brody är med i filmen, men har knappt en enda replik. Hans roll var enligt uppgift en av de största innan filmen klipptes ned från sex timmar till knappa tre.
3. Skådisar som filmade scener som inte hamnade i den färdiga filmen inkluderar Bill Pullman, Gary Oldman, Viggo Mortensen, Martin Sheen och Mickey Rourke.
2. Adrien Brody är med i filmen, men har knappt en enda replik. Hans roll var enligt uppgift en av de största innan filmen klipptes ned från sex timmar till knappa tre.
3. Skådisar som filmade scener som inte hamnade i den färdiga filmen inkluderar Bill Pullman, Gary Oldman, Viggo Mortensen, Martin Sheen och Mickey Rourke.
JOEL FORNBRANT (2012-02-04)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Nick Nolte (14)
Nick Nolte (14)
