Svårbeskriven men riktigt minnesvärd
FILMENJo, man får en skapligt förutfattad mening om "Youth" när man stirrar in i omslagets rumpa och ser två gamla män i bakgrunden. Är det gubbslem så det svämmar över eller kan det vara så att bilden i sig inte är representativ för filmen i sin helhet? Jag ska svara på en gång: Det är inte en gubbslemig film, och bilden är inte helt representativ för filmen, men ändå lite grand.
Jag har lite svårt att beskriva "Youth". När filmen väl rullat klart inser jag att den växt sig till att bli en riktigt bra och minnesvärd film. Inte för att den börjar segt, nej, det är snarare tvärt om. Ganska omgående får jag känslan av att vara mitt i en riktigt bra tv-serie. Karaktärerna är otroligt välskrivna och välspelade så där så att man direkt får en bra känsla för dem. Det är lite småunikt på något vis.
Michael Caine gör huvudrollen som pensionerade kompositören och dirigenten Fred Ballinger. Folk menar att han är apatisk men själv anser han att han bara är som vanligt. Karriären har han lagt bakom sig. Dels för att han är gammal och dels för att hans fru insjuknat och är okontaktbar. Han saknar sin fru, men har tack och lov sin dotter Lena (Rachel Weisz) vid sin sida som uppstyrd assistent.
Fred firar semester på ett exklusivt spahotell i Schweiz. Här finns en uppsjö av väldigt olika människor. Paul Dano spelar en ung skådespelare som mot sin vilja mest är igenkänd för en robotfilm, trots att han gjort mycket mer. Nu förbereder han sin nästa roll (vilket inte är vilken roll som helst...) och njuter av sköna samtal med Fred. Här finns även en buddistisk munk som vissa gäster påstår kan sväva. Här finns också ett äldre par som aldrig verkar prata med vandra. En smällfet Diego Maradona (spelad av någon annan förstås) är där med fru och syrgastub, men visar att han fortfarande har bollkontroll i sin lekamen. Miss Universum (rumpan på bilden) checkar in efter ett tag, och en bergsklättrare intresserar sig för Lena. Men framför allt hittar filmregissören Mick Boyle (Harvey Keitel) bland gästerna, en gammal vän till Fred som jobbar på sitt mästerverk utan att få till slutet på manuset.
Fred har också mästerverk bakom sig och när en man utsänd av självaste drottningen av England dyker upp för att be Fred om att temporärt lämna sin pensionering och dirigera ett speciellt stycke så säger han bestämt nej, och har högst personliga skäl till det, men under filmens gång får han anledning att överväga sitt definitiva beslut.
Jag återkommer till mitt problem med att inte kunna beskriva filmen. Det är ett drama med vissa absurda och rent av roliga inslag. Jag får en liten Roy Andersson-vibb trots att det knappt finns några likheter alls. Filmen är skriven och regisserad av italienaren Paolo Sorrentino (som tidigare bland annat gjort "This Must be the Place") och enligt uppgifter ska han vara mycket inspirerad av landsmannen Federico Fellini, vilket kanske kan vara en förklaring till det annorlunda uttrycket.
Skådespelarmässigt är det fullständigt lysande. Caine är en personlig favorit och han gör en mycket stabil och fin insats, men filmens bästa sekvens är mellan Keitel och Jane Fonda som spelar en legendarisk skådespelare. Det är en makalöst välspelad scen med två riktigt bra skådespelare. Jag tycker Fonda bara blir bättre och bättre för varje ny grej jag ser henne i. Fantastiskt.
"Youth" känns som en film som jag verkligen kommer att se om. Det känns som den bara kan bli ännu bättre efter upprepade tittar.
Jag har lite svårt att beskriva "Youth". När filmen väl rullat klart inser jag att den växt sig till att bli en riktigt bra och minnesvärd film. Inte för att den börjar segt, nej, det är snarare tvärt om. Ganska omgående får jag känslan av att vara mitt i en riktigt bra tv-serie. Karaktärerna är otroligt välskrivna och välspelade så där så att man direkt får en bra känsla för dem. Det är lite småunikt på något vis.
Michael Caine gör huvudrollen som pensionerade kompositören och dirigenten Fred Ballinger. Folk menar att han är apatisk men själv anser han att han bara är som vanligt. Karriären har han lagt bakom sig. Dels för att han är gammal och dels för att hans fru insjuknat och är okontaktbar. Han saknar sin fru, men har tack och lov sin dotter Lena (Rachel Weisz) vid sin sida som uppstyrd assistent.
Fred firar semester på ett exklusivt spahotell i Schweiz. Här finns en uppsjö av väldigt olika människor. Paul Dano spelar en ung skådespelare som mot sin vilja mest är igenkänd för en robotfilm, trots att han gjort mycket mer. Nu förbereder han sin nästa roll (vilket inte är vilken roll som helst...) och njuter av sköna samtal med Fred. Här finns även en buddistisk munk som vissa gäster påstår kan sväva. Här finns också ett äldre par som aldrig verkar prata med vandra. En smällfet Diego Maradona (spelad av någon annan förstås) är där med fru och syrgastub, men visar att han fortfarande har bollkontroll i sin lekamen. Miss Universum (rumpan på bilden) checkar in efter ett tag, och en bergsklättrare intresserar sig för Lena. Men framför allt hittar filmregissören Mick Boyle (Harvey Keitel) bland gästerna, en gammal vän till Fred som jobbar på sitt mästerverk utan att få till slutet på manuset.
Fred har också mästerverk bakom sig och när en man utsänd av självaste drottningen av England dyker upp för att be Fred om att temporärt lämna sin pensionering och dirigera ett speciellt stycke så säger han bestämt nej, och har högst personliga skäl till det, men under filmens gång får han anledning att överväga sitt definitiva beslut.
Jag återkommer till mitt problem med att inte kunna beskriva filmen. Det är ett drama med vissa absurda och rent av roliga inslag. Jag får en liten Roy Andersson-vibb trots att det knappt finns några likheter alls. Filmen är skriven och regisserad av italienaren Paolo Sorrentino (som tidigare bland annat gjort "This Must be the Place") och enligt uppgifter ska han vara mycket inspirerad av landsmannen Federico Fellini, vilket kanske kan vara en förklaring till det annorlunda uttrycket.
Skådespelarmässigt är det fullständigt lysande. Caine är en personlig favorit och han gör en mycket stabil och fin insats, men filmens bästa sekvens är mellan Keitel och Jane Fonda som spelar en legendarisk skådespelare. Det är en makalöst välspelad scen med två riktigt bra skådespelare. Jag tycker Fonda bara blir bättre och bättre för varje ny grej jag ser henne i. Fantastiskt.
"Youth" känns som en film som jag verkligen kommer att se om. Det känns som den bara kan bli ännu bättre efter upprepade tittar.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Musik har stor del i filmen. Stycket som Caines karaktär komponerat, "Simple Song #3", Oscarsnominerades. Det är ett mäktigt stycke som i mina öron dessvärre förstörs av Sumi Jo:s sång. Inte riktigt min typ av röst...
2. ...men däremot gillar jag Mark Kozeleks själfyllda stämma. Kozelek bidrar med många låtar till soundtracket och syns även som gitarrspelade hotellgäst i en scen.
3. Den som musiklagt filmen har uppenbarligen god smak då denne har letat rätt på det maffiga postrockverket "Storm" av Godspeed You! Black Emperor till en, låt oss säga, svävande sekvens i filmen.
2. ...men däremot gillar jag Mark Kozeleks själfyllda stämma. Kozelek bidrar med många låtar till soundtracket och syns även som gitarrspelade hotellgäst i en scen.
3. Den som musiklagt filmen har uppenbarligen god smak då denne har letat rätt på det maffiga postrockverket "Storm" av Godspeed You! Black Emperor till en, låt oss säga, svävande sekvens i filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Michael Caine (22)
Michael Caine (22)
