Pestens tid i pestens tid
FILMENDet är förstås en sanslöst bra/dålig tajming att "The Stand", på svenska känd som "Pestens tid", rullar ut under en pågående pandemi som på i alla fall ett plan har vissa likheter med den smitta som utplånar över 99 procent av jordens befolkning. Nu är coronapandemin tack och lov inte i närheten av att vara lika dödlig, men det är klart att det ändå blir lite... nära på något vis. Folk hostar och snörvlar och får sedan sina halsar groteskt uppsvällda innan de dör. I serien heter smittan Captain Trips och det är inget man vill råka ut för.
De flesta borde känna till att "The Stand/Pestens tid" är en bok av Stephen King. En av hans mest älskade - och tjockaste. Den släpptes ursprungligen 1978 och King blev ombedd att skära bort runt 400 sidor från sitt manus för att boken skulle kunna gå att producera. Trots det blev det en tegelsten 800 sidors-klassen. 1990 kom "den oavkortade versionen" med den bortskurna texten återinsatt och en allmän tillputsning av hela romanen. 1994 filmades historien för snälla ABC och blev fyra långfilmslånga delar som stundtals lämnade mycket att önska, men emellanåt var riktigt bra.
Filmskaparen Josh Boone har under många år kämpat med en nyfilmatisering. Den har haft flera olika format, bland annat som både två och fyra långfilmer, men det slutade med en nio avsnitt lång tv-serie för CBS (och visad av HBO i Sverige). Stephen King är delvis involverad, framför allt genom att ha skrivit det sista avsnittet som till viss del innehåller helt nytt material.
Som ni kan lista ut av ovanstående genomgång är "The Stand" en mycket lång och omfattande historia. Det är mycket som ska berättas och i boken introduceras vi till de huvudsakliga karaktärerna en efter en och det kan gå flera hundra sidor mellan gångerna vi träffar dem på nytt. Ett ganska svårt sätt att berätta en historia på, framför allt på film. 1994-varianten lyckades föra över detta bra, men denna nya version har valt att lösa problemet genom att blanda och ge mellan nutid och dåtid. Kronologin irriterar - i alla fall de som kan historien genom böckerna - och så pågår det några avsnitt innan vi stannar kvar i nutiden. Då flyter det bättre.
Som sagt: En smitta drabbar världen men några få människor är immuna och snart väldigt ensamma. Men i sina drömmar får de uppenbarelser om en god hundraårig kvinna, Mother Abigail (Whoopi Goldberg) eller en ond mörk man, Randall Flagg (Alexander Skarsgård). Runt om i världen (ja, i USA då förstås) färdas människor för att samlas. De som väljer det goda spåret hamnar i Boulder, Colorado och bygger upp ett gott samhälle, medan de övriga hamnar i syndens näste, Las Vegas i väntan på vidare instruktioner från den onda Flagg.
De båda sidorna är varse om varandra och framför allt finns det de som går den mörka mannens ärenden bland de goda och det hela leder fram till ett möte mellan gott och ont där endast en sida kan vinna.
Det är klart att jag som stort Stephen King-fan hade enorma förhoppningar på denna moderna filmatisering, men den levererar inte till hundra procent. Det är både toppar och dalar under de nio avsnitten och jag ska ärligt säga att jag inte är förvånad. En del skådespelare är klart sämre än andra, en del karaktärer görs bättre än andra och så vidare. Det är inte oväntat när det är en episk historia med väldigt många karaktärer.
Allra bäst är Owen Teague som Harald Lauder. Karaktären är en av de som utvecklas mest under historiens gång. Inledningsvis är han supertönten som är hopplöst förälskad i Frannie Goldsmith (Odessa Young) som i sin tur faller för hjältefiguren Stu Redman (James Marsden). Det är inte det som drar Harold till den mörka sidan men det är en bidragande orsak. Owen Teague gör rollen väldigt övertygande och minnesvärt. Alexander Skarsgårds karaktär Randall Flagg är en av Kings mest ikoniska onda figurer som är med i otaliga historier. Det är en karaktär som alla Kingfans har en bild av och Skarsgård är helt okej. Emellanåt blir det lite uppskruvat och märkligt men ofta görs rollen obehagligt och karismatiskt. Den kanske allra mest skruvade rollen - ur en positiv synvinkel - görs av Ezra Miller där hans version av galningen Trashcan Man är tämligen unik.
Något annat som är positivt är att det sista avsnittet med nya tillägg av King faktiskt levererar ett bra slut till miniserien. Jag var både orolig och spänd över detta, men lyckligtvis blev det riktigt bra. I sin helhet känns "The Stand" som en godkänd filmatisering. Inte fantastisk men tack och lov inte usel heller. I många fall gör den ett bättre jobb med att berätta Kings maffiga roman, men i andra fall lyckades 1994-versionen bättre med sina lösningar. Det trodde jag aldrig.
De flesta borde känna till att "The Stand/Pestens tid" är en bok av Stephen King. En av hans mest älskade - och tjockaste. Den släpptes ursprungligen 1978 och King blev ombedd att skära bort runt 400 sidor från sitt manus för att boken skulle kunna gå att producera. Trots det blev det en tegelsten 800 sidors-klassen. 1990 kom "den oavkortade versionen" med den bortskurna texten återinsatt och en allmän tillputsning av hela romanen. 1994 filmades historien för snälla ABC och blev fyra långfilmslånga delar som stundtals lämnade mycket att önska, men emellanåt var riktigt bra.
Filmskaparen Josh Boone har under många år kämpat med en nyfilmatisering. Den har haft flera olika format, bland annat som både två och fyra långfilmer, men det slutade med en nio avsnitt lång tv-serie för CBS (och visad av HBO i Sverige). Stephen King är delvis involverad, framför allt genom att ha skrivit det sista avsnittet som till viss del innehåller helt nytt material.
Som ni kan lista ut av ovanstående genomgång är "The Stand" en mycket lång och omfattande historia. Det är mycket som ska berättas och i boken introduceras vi till de huvudsakliga karaktärerna en efter en och det kan gå flera hundra sidor mellan gångerna vi träffar dem på nytt. Ett ganska svårt sätt att berätta en historia på, framför allt på film. 1994-varianten lyckades föra över detta bra, men denna nya version har valt att lösa problemet genom att blanda och ge mellan nutid och dåtid. Kronologin irriterar - i alla fall de som kan historien genom böckerna - och så pågår det några avsnitt innan vi stannar kvar i nutiden. Då flyter det bättre.
Som sagt: En smitta drabbar världen men några få människor är immuna och snart väldigt ensamma. Men i sina drömmar får de uppenbarelser om en god hundraårig kvinna, Mother Abigail (Whoopi Goldberg) eller en ond mörk man, Randall Flagg (Alexander Skarsgård). Runt om i världen (ja, i USA då förstås) färdas människor för att samlas. De som väljer det goda spåret hamnar i Boulder, Colorado och bygger upp ett gott samhälle, medan de övriga hamnar i syndens näste, Las Vegas i väntan på vidare instruktioner från den onda Flagg.
De båda sidorna är varse om varandra och framför allt finns det de som går den mörka mannens ärenden bland de goda och det hela leder fram till ett möte mellan gott och ont där endast en sida kan vinna.
Det är klart att jag som stort Stephen King-fan hade enorma förhoppningar på denna moderna filmatisering, men den levererar inte till hundra procent. Det är både toppar och dalar under de nio avsnitten och jag ska ärligt säga att jag inte är förvånad. En del skådespelare är klart sämre än andra, en del karaktärer görs bättre än andra och så vidare. Det är inte oväntat när det är en episk historia med väldigt många karaktärer.
Allra bäst är Owen Teague som Harald Lauder. Karaktären är en av de som utvecklas mest under historiens gång. Inledningsvis är han supertönten som är hopplöst förälskad i Frannie Goldsmith (Odessa Young) som i sin tur faller för hjältefiguren Stu Redman (James Marsden). Det är inte det som drar Harold till den mörka sidan men det är en bidragande orsak. Owen Teague gör rollen väldigt övertygande och minnesvärt. Alexander Skarsgårds karaktär Randall Flagg är en av Kings mest ikoniska onda figurer som är med i otaliga historier. Det är en karaktär som alla Kingfans har en bild av och Skarsgård är helt okej. Emellanåt blir det lite uppskruvat och märkligt men ofta görs rollen obehagligt och karismatiskt. Den kanske allra mest skruvade rollen - ur en positiv synvinkel - görs av Ezra Miller där hans version av galningen Trashcan Man är tämligen unik.
Något annat som är positivt är att det sista avsnittet med nya tillägg av King faktiskt levererar ett bra slut till miniserien. Jag var både orolig och spänd över detta, men lyckligtvis blev det riktigt bra. I sin helhet känns "The Stand" som en godkänd filmatisering. Inte fantastisk men tack och lov inte usel heller. I många fall gör den ett bättre jobb med att berätta Kings maffiga roman, men i andra fall lyckades 1994-versionen bättre med sina lösningar. Det trodde jag aldrig.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I 1994-varianten gjorde Stephen King en ganska stor roll i jämförelse med de cameos han brukar göra i filmatiseringarna. Här är hans cameo av det absolut minsta slaget, men ganska rolig.
2. Josh Boone är ett stort Kingfan och han vet att om man vill charma andra Kingfans så är det påskägg som gäller. Det finns både små och stora passningar att upptäcka. En av de mest uppenbara är att i det hotell i Las Vegas där alla verkar bo är mattan den samma som i Overlook Hotel i "The Shining".
3. Musik är viktigt för mig och i "The Stand" används musik på flera olika vis. Bland annat är det olika låtar under eftertexterna (där Blue Öyster Cults "(Don't Fear) The Reaper" som var ledmotiv 1994 givetvis återanvänds), men den musikaliska stund som gav mest intryck är i det första avsnittet där Harold och Frannie har ett allvarligt samtal när de är de enda överlevande i sin hemort. I bakgrunden rullar Black Sabbaths olycksaliga "Changes" och låten och scenen samspelar otroligt fint.
2. Josh Boone är ett stort Kingfan och han vet att om man vill charma andra Kingfans så är det påskägg som gäller. Det finns både små och stora passningar att upptäcka. En av de mest uppenbara är att i det hotell i Las Vegas där alla verkar bo är mattan den samma som i Overlook Hotel i "The Shining".
3. Musik är viktigt för mig och i "The Stand" används musik på flera olika vis. Bland annat är det olika låtar under eftertexterna (där Blue Öyster Cults "(Don't Fear) The Reaper" som var ledmotiv 1994 givetvis återanvänds), men den musikaliska stund som gav mest intryck är i det första avsnittet där Harold och Frannie har ett allvarligt samtal när de är de enda överlevande i sin hemort. I bakgrunden rullar Black Sabbaths olycksaliga "Changes" och låten och scenen samspelar otroligt fint.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
