En lång film med vissa problem
FILMENI min recension av "Det" för två år sedan berättade jag hur viktig Stephen Kings tegelstensroman är för mig. Det är (nog) min absoluta favorit av hans böcker och när jag i november 2013 träffade King hade jag givetvis med mig mitt exemplar av boken för signering. Med tanke på att jag tyckte att Andy Muschietti fick till det bra sist efter manus av Chase Palmer, Cary Fukunaga och Gary Dauberman var förhoppningarna på fortsättningen stora.
Kings roman berättar två separata tidslinjer omlott. Ett när barnen är runt 13 år gamla och en 27 år senare. Till den här filmatiseringen delades tidslinjerna upp och vi fick barnens story i förra filmen och nu de vuxnas. Det är ett upplägg som har sina för- och nackdelar. Sist tyckte jag att storyn gick lite för snabbt, men nu inser jag retrospektivt att det är fullt logiskt att dela upp historien på det här viset. När vi nu återser karaktärerna som vuxna är händelserna i den första filmen minnen de måste komma ihåg och det blir samma sak för tittaren om de inte sett filmerna tätt inpå varandra. När sedan barnen är med även i denna film med både tillbakablickar från förra gången och helt nya scener känns upplägget bra och naturligt.
Sist, 1988-89, upptäckte sju ungdomar, Bill Denbrough (Jaeden Lieberher), Eddie Kaspbrak (Jack Dylan Grazer), Richie Tozier (Finn Wolfhard), Stanley Uris (Wyatt Oleff), Ben Hanscom (Jeremy Ray Taylor), Beverly Marsh (Sophia Lillis) och Mike Hanlon (Chosen Jacobs), en ondska i sin hemstad Derry som rövade bort och dödade barn. Bills lillebror Georgie (Jackson Robert Scott) var en av dem som försvann och hans personliga motiv till att försöka förstå vad som hänt. Ondskan, Det, tog många olika former, men oftast som clownen Pennywise (Bill Skarsgård) och i en gemensam kraftansträngning lyckades de skada och framför allt chocka Det innan Det gick i dvala. Barnen svor därför en ed att åter igen samlas om Det skulle dyka upp igen.
Barnen växte upp och flyttade ifrån Derry. Alla utom Mike (Isaiah Mustafa) som i sin roll som bibliotekarie hållit koll, både på det förflutna och på nuet. Han har offrat en hel del av sin mentala hälsa till att förstå vad Det är, var Det kommer ifrån och hur Det kan stoppas i fall Det dyker upp igen. Och precis som det skett många gånger tidigare inleds en ny cykel 27 år efter den förra och Mike får ringa runt till sina gamla vänner. Alla har glömt, både händelserna och sitt löfte, men Mikes samtal väcker minnen till liv, i alla fall så pass mycket att de åker tillbaka - Beverly (Jessica Chastain), Bill (James McAvoy), Richie (Bill Hader), Ben (Jay Ryan), Eddie (James Ransone) och Stanley (Andy Bean).
Det krävs en hel del för att de verkligen ska minnas för att kunna bekämpa ondskan en gång för alla, till vilket pris som helst.
King roman är omfattande. Nästan 1200 sidor och förra filmen var runt två timmar och en kvart. Denna är nästan tre timmar och även om den inte känns så lång blir längden ändå märkbar under filmens andra hälft. Det blir några individuella scener för mycket där karaktärerna ställs emot Det i fantasifulla skräckscener. Jag kan inte säga att något specifikt parti kunde lyftas ut helt och hållet men det blir en sorts upprepning som känns. Även filmens slut är utdraget och lite långt och till viss del annorlunda mot boken.
Romanens slut är komplicerat. Dels hur det är skrivet och dels vad som faktiskt händer. Man kan säga att det är en slutstrid som pågår på ett mentalt plan snarare än ett fysiskt och det går ju inte riktigt att filma. I 1990-tv-filmen blev det ett snudd på uselt slut och i den här filmen blir det inte helt bra heller. Det lustiga är att det ganska tidigt i filmen pratas om "slutet" då den vuxna Bill har blivit författare vars böcker filmas och det gnälls om att bokslutet är uselt och måste göras om till filmen. Det är ju rätt lätt att dra slutsatserna här...
När jag ändå klagar lite så är jag inte riktigt förtjust i Muschietti monsterdesign som drar åt det groteska hållet med överdimensionerade figurer med jättestora huvuden. Det ser inte så bra ut och jag gillar inte heller att man hållit fast vid Dets clowngestalt så mycket och satt Skarsgårds huvud på det mesta. Det drar åt det fåniga hållet och det är inte bra.
Något annat som inte riktigt fungerar är det mänskliga hotet i filmen. Eftersom Det faktiskt blev skadad sist tar Det hjälp av några mänskliga plågoandar för att göra uppdraget svårt för gänget. I boken är det flera, men här är det enbart den gamla mobbaren Henry Bowers (Teach Grant) som suttit inspärrad på mentalsjukhus i 27 år som kommer efter dem. Hotet känns dock aldrig riktigt allvarligt.
Så "Det: Kapitel 2" har vissa problem, men i det stora hela är jag nöjd och framför allt är filmens första hälft riktigt bra. Återföreningen av den gamla Losers Club är otroligt bra gestaltad och kemin mellan karaktärerna är härlig. Bill Hader har den tacksammaste rollen som snackpåsen Richie som förstås blivit komiker som vuxen. Det är även härligt att se barnen på nytt där Jack Dylan Grazer är den stora behållningen som Eddie. Överlag har man lyckats väldigt bra med karaktärerna, unga som vuxna, och deras samspel och individuella bitar.
Det som också är bra är att "Det: Kapitel 2" är betydligt råare än sin föregångare. Boken är en skräckfylld historia och det behöver komma fram i en filmatisering. När Pennywise ger sig på den misshandlade Adrian Mellon (Xavier Dolan) i början av filmen är våldsamt värre. Jag gillar även av Muschietti och hans ensamma manusförfattare Gary Dauberman lagt in små detaljer här och där som passningar till de som likt jag läst boken hundra gånger. Till exempel figurerar en sköldpadda i boken (mest i det komplicerade slutet) som det görs en del syftningar på i form av sköldpaddor här och där. Dess namn, Maturin, har i den här filmen blivit namnet på en indian-drog som Mike tagit för att förstå. En kul passning för de som förstår, ovidkommande för andra.
Sammanfattningsvis är dessa två långa filmer kanske inte den optimala filmatiseringen, men för mig som stort fan av boken är de tillräckligt bra för att jag ska känna mig nöjd med både filmupplevelsen och hanteringen av originalmaterialet. Det har dock oroväckande nog pratats om en tredje film som skulle berätta tidigare förekomster av Det i historien - något som berörs i framför allt boken. Det är typiskt modernt skräckfranchisetänk som jag verkligen hoppas inte blir verklighet. Det har även talats om en fyratimmarsversion av "Kapitel 2" samt en plan på en "supercut" med båda filmerna ihop på något vis. Inget av detta låter speciellt lockande om jag ska vara helt ärlig. Sätt punkt här, precis som jag gör.
Kings roman berättar två separata tidslinjer omlott. Ett när barnen är runt 13 år gamla och en 27 år senare. Till den här filmatiseringen delades tidslinjerna upp och vi fick barnens story i förra filmen och nu de vuxnas. Det är ett upplägg som har sina för- och nackdelar. Sist tyckte jag att storyn gick lite för snabbt, men nu inser jag retrospektivt att det är fullt logiskt att dela upp historien på det här viset. När vi nu återser karaktärerna som vuxna är händelserna i den första filmen minnen de måste komma ihåg och det blir samma sak för tittaren om de inte sett filmerna tätt inpå varandra. När sedan barnen är med även i denna film med både tillbakablickar från förra gången och helt nya scener känns upplägget bra och naturligt.
Sist, 1988-89, upptäckte sju ungdomar, Bill Denbrough (Jaeden Lieberher), Eddie Kaspbrak (Jack Dylan Grazer), Richie Tozier (Finn Wolfhard), Stanley Uris (Wyatt Oleff), Ben Hanscom (Jeremy Ray Taylor), Beverly Marsh (Sophia Lillis) och Mike Hanlon (Chosen Jacobs), en ondska i sin hemstad Derry som rövade bort och dödade barn. Bills lillebror Georgie (Jackson Robert Scott) var en av dem som försvann och hans personliga motiv till att försöka förstå vad som hänt. Ondskan, Det, tog många olika former, men oftast som clownen Pennywise (Bill Skarsgård) och i en gemensam kraftansträngning lyckades de skada och framför allt chocka Det innan Det gick i dvala. Barnen svor därför en ed att åter igen samlas om Det skulle dyka upp igen.
Barnen växte upp och flyttade ifrån Derry. Alla utom Mike (Isaiah Mustafa) som i sin roll som bibliotekarie hållit koll, både på det förflutna och på nuet. Han har offrat en hel del av sin mentala hälsa till att förstå vad Det är, var Det kommer ifrån och hur Det kan stoppas i fall Det dyker upp igen. Och precis som det skett många gånger tidigare inleds en ny cykel 27 år efter den förra och Mike får ringa runt till sina gamla vänner. Alla har glömt, både händelserna och sitt löfte, men Mikes samtal väcker minnen till liv, i alla fall så pass mycket att de åker tillbaka - Beverly (Jessica Chastain), Bill (James McAvoy), Richie (Bill Hader), Ben (Jay Ryan), Eddie (James Ransone) och Stanley (Andy Bean).
Det krävs en hel del för att de verkligen ska minnas för att kunna bekämpa ondskan en gång för alla, till vilket pris som helst.
King roman är omfattande. Nästan 1200 sidor och förra filmen var runt två timmar och en kvart. Denna är nästan tre timmar och även om den inte känns så lång blir längden ändå märkbar under filmens andra hälft. Det blir några individuella scener för mycket där karaktärerna ställs emot Det i fantasifulla skräckscener. Jag kan inte säga att något specifikt parti kunde lyftas ut helt och hållet men det blir en sorts upprepning som känns. Även filmens slut är utdraget och lite långt och till viss del annorlunda mot boken.
Romanens slut är komplicerat. Dels hur det är skrivet och dels vad som faktiskt händer. Man kan säga att det är en slutstrid som pågår på ett mentalt plan snarare än ett fysiskt och det går ju inte riktigt att filma. I 1990-tv-filmen blev det ett snudd på uselt slut och i den här filmen blir det inte helt bra heller. Det lustiga är att det ganska tidigt i filmen pratas om "slutet" då den vuxna Bill har blivit författare vars böcker filmas och det gnälls om att bokslutet är uselt och måste göras om till filmen. Det är ju rätt lätt att dra slutsatserna här...
När jag ändå klagar lite så är jag inte riktigt förtjust i Muschietti monsterdesign som drar åt det groteska hållet med överdimensionerade figurer med jättestora huvuden. Det ser inte så bra ut och jag gillar inte heller att man hållit fast vid Dets clowngestalt så mycket och satt Skarsgårds huvud på det mesta. Det drar åt det fåniga hållet och det är inte bra.
Något annat som inte riktigt fungerar är det mänskliga hotet i filmen. Eftersom Det faktiskt blev skadad sist tar Det hjälp av några mänskliga plågoandar för att göra uppdraget svårt för gänget. I boken är det flera, men här är det enbart den gamla mobbaren Henry Bowers (Teach Grant) som suttit inspärrad på mentalsjukhus i 27 år som kommer efter dem. Hotet känns dock aldrig riktigt allvarligt.
Så "Det: Kapitel 2" har vissa problem, men i det stora hela är jag nöjd och framför allt är filmens första hälft riktigt bra. Återföreningen av den gamla Losers Club är otroligt bra gestaltad och kemin mellan karaktärerna är härlig. Bill Hader har den tacksammaste rollen som snackpåsen Richie som förstås blivit komiker som vuxen. Det är även härligt att se barnen på nytt där Jack Dylan Grazer är den stora behållningen som Eddie. Överlag har man lyckats väldigt bra med karaktärerna, unga som vuxna, och deras samspel och individuella bitar.
Det som också är bra är att "Det: Kapitel 2" är betydligt råare än sin föregångare. Boken är en skräckfylld historia och det behöver komma fram i en filmatisering. När Pennywise ger sig på den misshandlade Adrian Mellon (Xavier Dolan) i början av filmen är våldsamt värre. Jag gillar även av Muschietti och hans ensamma manusförfattare Gary Dauberman lagt in små detaljer här och där som passningar till de som likt jag läst boken hundra gånger. Till exempel figurerar en sköldpadda i boken (mest i det komplicerade slutet) som det görs en del syftningar på i form av sköldpaddor här och där. Dess namn, Maturin, har i den här filmen blivit namnet på en indian-drog som Mike tagit för att förstå. En kul passning för de som förstår, ovidkommande för andra.
Sammanfattningsvis är dessa två långa filmer kanske inte den optimala filmatiseringen, men för mig som stort fan av boken är de tillräckligt bra för att jag ska känna mig nöjd med både filmupplevelsen och hanteringen av originalmaterialet. Det har dock oroväckande nog pratats om en tredje film som skulle berätta tidigare förekomster av Det i historien - något som berörs i framför allt boken. Det är typiskt modernt skräckfranchisetänk som jag verkligen hoppas inte blir verklighet. Det har även talats om en fyratimmarsversion av "Kapitel 2" samt en plan på en "supercut" med båda filmerna ihop på något vis. Inget av detta låter speciellt lockande om jag ska vara helt ärlig. Sätt punkt här, precis som jag gör.
EXTRAMATERIALET
På baksidan kan man läsa en lista på en massa spännande extramaterial som dessvärre inte är med på skivan. Det är ett feltryck och det listade extramaterialet med dokumentärer kan hittas på steelbook-utgåvan av filmen.
Det enda som ligger med är ett kommentarspår.
Det enda som ligger med är ett kommentarspår.
TRE SAKER
Cameo #1: Stephen King dyker upp som småsur second hand-butiksinnehavare när Bill Denbrough hittar sin gamla cykel.
Cameo #2: Andy Muschietti kan ses titta på varor i apoteket när Eddie Kaspbrak ska hämta ut en inhalator.
Cameo #3: Och det här är nog min favorit - Brandon Crane som spelade unga Ben Hanscom i 1990-miniserien är den drivande personen i det möte där vi ser vuxna Ben för första gången i den här filmen.
Cameo #2: Andy Muschietti kan ses titta på varor i apoteket när Eddie Kaspbrak ska hämta ut en inhalator.
Cameo #3: Och det här är nog min favorit - Brandon Crane som spelade unga Ben Hanscom i 1990-miniserien är den drivande personen i det möte där vi ser vuxna Ben för första gången i den här filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
