Den stora besvikelsen
FILMENEn sommar för ungefär 10 år sedan låg jag på mina föräldrars gräsmatta och stekte mig själv. Min sporadiskt påkletade solskyddskräm förvandlade min rygg till en sönderbränd tigerkaka och jag fick lida ordentligt för mitt slarv.
Anledningen till att jag trots brännande sol låg kvar där berodde på att jag hade näsan djupt nere i Stephen Kings roman "Desperation". Det var första gången jag tog mig an King på allvar på originalspråket och jag var hopplöst fast från första sekunden. Jag upplevde "Desperation" som en tät skräckroman av ensembletyp (en grupp okända människor samlas för att gemensamt besegra en ondska). Allt detta gjorde att "Desperation" fått en speciell betydelse för mig.
Nu, ungefär 10 somrar senare, sitter jag i soffan helt skyddad från brännande sol (vilket inte var så svårt efter som vädret var kasst och det dessutom var natt) och blir grymt besviken på "Desperation" i filmad form. Det är inte första gången jag ser den, men trots upprepade tittar kvarstår den som en stor besvikelse.
Felet består i en rad faktorer: 1) Den är regisserad av Mick Garris - en man hopplöst fast i TV-filmsträsket som saknar egenskapen att få fram det bästa ur sina skådespelare, 2) Det är en två timmar lång TV-film, gjord för att bryta för reklam varje kvart vilket gör att tempot i filmen i ihopklippt format blir väldigt märkligt, 3) Det är en alldeles för svår historia - visar det sig - av King för att funka som film.
En positiv sak med Garris dock är att han har hyfs nog att respektera källan och petar sällan i Kings texter. I detta fall är det i och för sig inte så konstigt då King själv skrivit manuset till TV-filmen.
Precis som i boken kastas vi direkt in i handlingen, som om en halvtimme passerat. En man och en kvinna blir stoppade av en gigantisk polis längs en motorväg i Nevada. Polisen beter sig väldigt konstigt och arresterar paret och tar dem till stationen i gruvstaden Desperation. På väg dit märker paret - och vi tittare - att något är väldigt fel i trakten och när de kliver in på stationen skjuter polisen mannen (en ganska överraskande effekt då man trott att mannen är filmens huvudperson) och fängslar kvinnan i en cell där det redan finns en massa personer. Där har vi ensemblen.
Efter att polisen fängslat ytterligare en person - författaren Johnny Marinville - tar historien fart. Fångarna lyckas ta sig ut och finner sig själva mitt i en strid mellan ont och gott. Allt eftersom filmen rullar på får vi veta mer om vad som pågår. Arbetarna har grävt fram en uråldrig ondska långt inne i gruvan som nu är smått vansinnig och använder människor som kärl för att mörda och ha sig. Mot sig har ondskan nu en grupp människor ledda av den starkt troende pojken David och agnostikern Johnny.
Så här i sammanfattad form tycker till och med jag att historien är lite fånig, men framför allt i boken är det betydligt mer rafflande och spännande, och terrorbalansen mellan gott och ont är mer utvecklad. Precis som när Kings övriga tegelstenar blir film försvinner alla intrikata detaljer och det blir bara det fundamentala kvar. Sådant kan funka i många fall, men när det gäller Stephen King så finns det gottaste i detaljerna.
Kvaliteten på filmen är god och de flesta specialeffekterna är bra (speciellt fågelperspektivbilden på gruvan) men det är ändå hopplöst tydligt en TV-film. Det är något med helheten som bara känns så tomt och livlöst. Skådespeleriet är inte heller något som genererar några prisstatyetter. Det är ändå en hyfsad samling skådespelare som i sig inte gör dåligt ifrån sig, men det slår inte några gnistor om agerandet.
Någonstans inom mig finns ändå en tanke om att "Desperation" kunde blivit en riktigt bra film, om den gjorts för bio med lite mer budget och med en riktig regissör. Nu blir det bara en B-doftande TV-film som bara gör mig besviken. Historien som jag är så förtjust i har klätts med fula kläder. Lite som när ett färskt demoband kör en otajt och falsk cover på en välproducerad låt från ett etablerat band.
Anledningen till att jag trots brännande sol låg kvar där berodde på att jag hade näsan djupt nere i Stephen Kings roman "Desperation". Det var första gången jag tog mig an King på allvar på originalspråket och jag var hopplöst fast från första sekunden. Jag upplevde "Desperation" som en tät skräckroman av ensembletyp (en grupp okända människor samlas för att gemensamt besegra en ondska). Allt detta gjorde att "Desperation" fått en speciell betydelse för mig.
Nu, ungefär 10 somrar senare, sitter jag i soffan helt skyddad från brännande sol (vilket inte var så svårt efter som vädret var kasst och det dessutom var natt) och blir grymt besviken på "Desperation" i filmad form. Det är inte första gången jag ser den, men trots upprepade tittar kvarstår den som en stor besvikelse.
Felet består i en rad faktorer: 1) Den är regisserad av Mick Garris - en man hopplöst fast i TV-filmsträsket som saknar egenskapen att få fram det bästa ur sina skådespelare, 2) Det är en två timmar lång TV-film, gjord för att bryta för reklam varje kvart vilket gör att tempot i filmen i ihopklippt format blir väldigt märkligt, 3) Det är en alldeles för svår historia - visar det sig - av King för att funka som film.
En positiv sak med Garris dock är att han har hyfs nog att respektera källan och petar sällan i Kings texter. I detta fall är det i och för sig inte så konstigt då King själv skrivit manuset till TV-filmen.
Precis som i boken kastas vi direkt in i handlingen, som om en halvtimme passerat. En man och en kvinna blir stoppade av en gigantisk polis längs en motorväg i Nevada. Polisen beter sig väldigt konstigt och arresterar paret och tar dem till stationen i gruvstaden Desperation. På väg dit märker paret - och vi tittare - att något är väldigt fel i trakten och när de kliver in på stationen skjuter polisen mannen (en ganska överraskande effekt då man trott att mannen är filmens huvudperson) och fängslar kvinnan i en cell där det redan finns en massa personer. Där har vi ensemblen.
Efter att polisen fängslat ytterligare en person - författaren Johnny Marinville - tar historien fart. Fångarna lyckas ta sig ut och finner sig själva mitt i en strid mellan ont och gott. Allt eftersom filmen rullar på får vi veta mer om vad som pågår. Arbetarna har grävt fram en uråldrig ondska långt inne i gruvan som nu är smått vansinnig och använder människor som kärl för att mörda och ha sig. Mot sig har ondskan nu en grupp människor ledda av den starkt troende pojken David och agnostikern Johnny.
Så här i sammanfattad form tycker till och med jag att historien är lite fånig, men framför allt i boken är det betydligt mer rafflande och spännande, och terrorbalansen mellan gott och ont är mer utvecklad. Precis som när Kings övriga tegelstenar blir film försvinner alla intrikata detaljer och det blir bara det fundamentala kvar. Sådant kan funka i många fall, men när det gäller Stephen King så finns det gottaste i detaljerna.
Kvaliteten på filmen är god och de flesta specialeffekterna är bra (speciellt fågelperspektivbilden på gruvan) men det är ändå hopplöst tydligt en TV-film. Det är något med helheten som bara känns så tomt och livlöst. Skådespeleriet är inte heller något som genererar några prisstatyetter. Det är ändå en hyfsad samling skådespelare som i sig inte gör dåligt ifrån sig, men det slår inte några gnistor om agerandet.
Någonstans inom mig finns ändå en tanke om att "Desperation" kunde blivit en riktigt bra film, om den gjorts för bio med lite mer budget och med en riktig regissör. Nu blir det bara en B-doftande TV-film som bara gör mig besviken. Historien som jag är så förtjust i har klätts med fula kläder. Lite som när ett färskt demoband kör en otajt och falsk cover på en välproducerad låt från ett etablerat band.
EXTRAMATERIALET
Den svenska DVD:n saknar extramaterialet från Region 1-utgåvan. Trist.
TRE SAKER
1. Vi har redan recenserat Region 1-utgåvan av "Desperation", men i och med att vi har olika åsikter om filmen valde vi att göra det igen. Läs och jämför både texterna och utgåvorna.
2. Jag rekommenderar verkligen Stephen Kings bok framför denna besvikelse. Läs den gärna på engelska och plocka även upp tvillingromanen "The Regulators" ("Väktarna" på svenska) publicerad under pseudonymen Richard Bachman.
3. Mick Garris har följade film- och TV-produktioner baserade på Kings verk på sitt samvete: "Stephen King's The Stand", "Stephen King's The Shining", "Quicksilver Highway", "Sleepwalkers" och "Riding the Bullet". Tyvärr har Garris lovat (hotat) att göra (besudla) fler King-filmer.
2. Jag rekommenderar verkligen Stephen Kings bok framför denna besvikelse. Läs den gärna på engelska och plocka även upp tvillingromanen "The Regulators" ("Väktarna" på svenska) publicerad under pseudonymen Richard Bachman.
3. Mick Garris har följade film- och TV-produktioner baserade på Kings verk på sitt samvete: "Stephen King's The Stand", "Stephen King's The Shining", "Quicksilver Highway", "Sleepwalkers" och "Riding the Bullet". Tyvärr har Garris lovat (hotat) att göra (besudla) fler King-filmer.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Henry Thomas (3)
Henry Thomas (3)
