Terror i kraschad familj
FILMENFilmer om onda barn har det gjorts en hel drös av, och det senaste försöket att blanda oskuldsfullhet med isande skräck bär titeln "Orphan". Regissör och manusförfattare har i detta fall varit något smartare än väntat, och istället för att direkt kopiera framgångsrika filmer inom subgenren har man blandat från olika discipliner, undvikit att följa trender, och försett handlingen med en icke obetydlig emotionell tyngd. Resultatet är inte den perfekta rysaren, men väl en duktigt komponerad och spännande gammaldags thriller.
Vi introduceras i berättelsens inledning till familjen Coleman, som efter en dödfödsel som lämnat mamma Kate (Vera Farmiga) oförmögen att få fler barn vänder sig till ett barnhem för att adoptera en storasyster till hörselskadade dottern Max (Aryana Engineer). Föräldrarna kommer hem med Esther (Isabelle Fuhrman), en inåtvänd men smart och begåvad nioårig tjej, och ser en ljus framtid som en komplett familj.
Men allt är inte frid och fröjd, det är ju trots allt en rysare vi ser, och familjen upptäcker snart att Esther har problem med att passa in. Storebror Daniel (Jimmy Benett) har en kylig inställning till flickan, och gillar särskilt inte när hon stjäl pappa Johns (Peter Sarsgaard) uppmärksamhet från honom. I skolan blir nykomlingen ansatt på grund av sin udda klädstil och broderns avståndstagande, men skräcken sätter in först när märkliga "olyckor" börjar inträffa i Esthers närhet.
En tjej i Esthers klass bryter benet på en lekplats, och en nunna på besök från Esthers barnhem hittas ihjälslagen med en hammare i skogen nära hemmet. Samtidigt växer spänningen mellan Kate och John, och det verkar som om Esther hetsar dem mot varandra. John verkar leva i förnekelse och vill inte se sambanden mellan otäckheterna, så det blir upp till Kate att ta reda på sanningen om Esthers bakgrund, vem hon är och var hon kommer ifrån.
Jag måste direkt påpeka att "Orphan" hade kunnat vara en bra mycket kusligare och mer spännande film om vi tittare inte från början hade försetts med så förbaskat mycket kunskap om filmtitelns flicka. Vi får hela tiden veta precis vad Esther gör och inte gör, och istället för att låta publiken sväva i osäkerhet nöjer sig upphovsmakarna med att låta oss se familjen komma till samma insikter. Inte för att detta grepp är totalt ointressant, men filmen hade här kunnat vara lite mer svårläst och oförutsägbar.
Trots denna missade möjlighet har dock regissören Jaume Collet-Serra på det hela taget lyckats snickra ihop en tät och bitvis mycket bra film.
Det smarta med "Orphan" är att man förutom att snegla på forna tiders rysare med ondskefulla snorungar i fokus, även lånat friskt från det tidiga 90-talets populära rysarcykel där storyn alltid gick ut på att en främling nästlade sig in i en familj eller annan social sammanslutning under falska premisser, och så småningom visade sig vara ett komplett psykfall. Se gärna "Pacific Heights", "Ensam ung kvinna söker" eller "Handen som gungar vaggan" för referens.
Filmer av denna typ handlar ofta inte bara om ett yttre hot, utan även om spänningar och konflikter inom den utsatta familjen, vilket även gäller för "Orphan". Att göra Kate till nykter alkoholist och John till en fader med en historia av otrohet bakom sig fördjupar narrativet, och är bra mycket mer intressant än att bara se en lycklig familj infiltreras av en besatt galning. Att galningen i det här fallet har skepnaden av ett barn skruvar historien ett extra varv, och jag blir stundtals förvånad över hur långt man går. Det blir emellanåt både våldsamt och obehagligt.
Den sociala oron ger bränsle till de rysliga inslagen, som inte är särskilt realisktiska men fungerar väl inom ramarna för en thriller. Att man investerat tid i att utveckla karaktärerna gör det lätt att förlåta att handlingen blir mindre trovärdig ju närmare berättelsens upplösning vi kommer. Kulmen kommer i form av avslöjandet av Esthers verkliga identitet, vilken har en otroligt osannolik förklaring, men för en gångs skull utgör en twist som känns helt rätt.
Vi introduceras i berättelsens inledning till familjen Coleman, som efter en dödfödsel som lämnat mamma Kate (Vera Farmiga) oförmögen att få fler barn vänder sig till ett barnhem för att adoptera en storasyster till hörselskadade dottern Max (Aryana Engineer). Föräldrarna kommer hem med Esther (Isabelle Fuhrman), en inåtvänd men smart och begåvad nioårig tjej, och ser en ljus framtid som en komplett familj.
Men allt är inte frid och fröjd, det är ju trots allt en rysare vi ser, och familjen upptäcker snart att Esther har problem med att passa in. Storebror Daniel (Jimmy Benett) har en kylig inställning till flickan, och gillar särskilt inte när hon stjäl pappa Johns (Peter Sarsgaard) uppmärksamhet från honom. I skolan blir nykomlingen ansatt på grund av sin udda klädstil och broderns avståndstagande, men skräcken sätter in först när märkliga "olyckor" börjar inträffa i Esthers närhet.
En tjej i Esthers klass bryter benet på en lekplats, och en nunna på besök från Esthers barnhem hittas ihjälslagen med en hammare i skogen nära hemmet. Samtidigt växer spänningen mellan Kate och John, och det verkar som om Esther hetsar dem mot varandra. John verkar leva i förnekelse och vill inte se sambanden mellan otäckheterna, så det blir upp till Kate att ta reda på sanningen om Esthers bakgrund, vem hon är och var hon kommer ifrån.
Jag måste direkt påpeka att "Orphan" hade kunnat vara en bra mycket kusligare och mer spännande film om vi tittare inte från början hade försetts med så förbaskat mycket kunskap om filmtitelns flicka. Vi får hela tiden veta precis vad Esther gör och inte gör, och istället för att låta publiken sväva i osäkerhet nöjer sig upphovsmakarna med att låta oss se familjen komma till samma insikter. Inte för att detta grepp är totalt ointressant, men filmen hade här kunnat vara lite mer svårläst och oförutsägbar.
Trots denna missade möjlighet har dock regissören Jaume Collet-Serra på det hela taget lyckats snickra ihop en tät och bitvis mycket bra film.
Det smarta med "Orphan" är att man förutom att snegla på forna tiders rysare med ondskefulla snorungar i fokus, även lånat friskt från det tidiga 90-talets populära rysarcykel där storyn alltid gick ut på att en främling nästlade sig in i en familj eller annan social sammanslutning under falska premisser, och så småningom visade sig vara ett komplett psykfall. Se gärna "Pacific Heights", "Ensam ung kvinna söker" eller "Handen som gungar vaggan" för referens.
Filmer av denna typ handlar ofta inte bara om ett yttre hot, utan även om spänningar och konflikter inom den utsatta familjen, vilket även gäller för "Orphan". Att göra Kate till nykter alkoholist och John till en fader med en historia av otrohet bakom sig fördjupar narrativet, och är bra mycket mer intressant än att bara se en lycklig familj infiltreras av en besatt galning. Att galningen i det här fallet har skepnaden av ett barn skruvar historien ett extra varv, och jag blir stundtals förvånad över hur långt man går. Det blir emellanåt både våldsamt och obehagligt.
Den sociala oron ger bränsle till de rysliga inslagen, som inte är särskilt realisktiska men fungerar väl inom ramarna för en thriller. Att man investerat tid i att utveckla karaktärerna gör det lätt att förlåta att handlingen blir mindre trovärdig ju närmare berättelsens upplösning vi kommer. Kulmen kommer i form av avslöjandet av Esthers verkliga identitet, vilken har en otroligt osannolik förklaring, men för en gångs skull utgör en twist som känns helt rätt.
EXTRAMATERIALET
Vi får här en kortare bakomfilm, där en stor del av de inblandade plus ett par psykologer (!) får komma till tals om filmen och onda barn på film i allmänhet. Inslaget växlar mellan intressant och så där okritiskt hyllande som man ofta ser i extramaterialet till större Hollywoodproduktioner.
Det finns även ett antal bortklippta scener, som jag för en gångs skull gärna hade sett inkorporerade i filmen. De består, som så ofta, till största del av kortare bitar exposition och förklarande delar. Inget som skulle göra drastiska skillnader, men man kan se hur filmen skulle bli lite detaljrikare hade de funnits med. Ett alternativt slut finns också med här, men jag förstår inte riktigt hur det skulle ha passat in.
Det finns även ett antal bortklippta scener, som jag för en gångs skull gärna hade sett inkorporerade i filmen. De består, som så ofta, till största del av kortare bitar exposition och förklarande delar. Inget som skulle göra drastiska skillnader, men man kan se hur filmen skulle bli lite detaljrikare hade de funnits med. Ett alternativt slut finns också med här, men jag förstår inte riktigt hur det skulle ha passat in.
TRE SAKER
1. Det som till stor del får "Orphan" att kännas gammaldags är att filmen inte har några som helst ambitioner att vara hipp eller trendig, utan nöjer sig med att berätta en historia rakt upp och ner.
2. Blu-ray-omslaget, komplett med den hopplösa taglinen "Det är något fel på Esther" fullkomligen skriker kass B-film, och gör faktiskt min upplevelse av själva filmen mer positivt överraskande än den annars hade varit.
3. Regissören Jaume Collet-Serra är förstås känd som snubben vars debutfilm heter "House of Wax", ni vet, skräckrullen med Paris Hilton.
2. Blu-ray-omslaget, komplett med den hopplösa taglinen "Det är något fel på Esther" fullkomligen skriker kass B-film, och gör faktiskt min upplevelse av själva filmen mer positivt överraskande än den annars hade varit.
3. Regissören Jaume Collet-Serra är förstås känd som snubben vars debutfilm heter "House of Wax", ni vet, skräckrullen med Paris Hilton.
JOEL FORNBRANT (2010-03-08)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Vera Farmiga (12)
Vera Farmiga (12)
