Mer djup än vanliga romcoms
FILMENEfter en titt på filmens omslag och dess genre, romantisk komedi, är det lätt att tro att "Kärlek i New York" är en typisk film i sin genre och att den därför inte kommer att bjuda på några större överraskningar utan helt enkelt följa den klassiska mallen för dessa filmer. Det är dock helt fel, och det är både befriande och skönt.
Filmen handlar om tre olika personer. Annie (Malin Åkerman), Mary Catherine (Zoe Kazan) och Sam (Josh Radnor). De bor i New York, känner varandra men ändå får vi mest följa personerna på sitt håll även om de möts mellan varven.
I inledningen av filmen får vi direkt möta Sam som är sen till ett viktigt möte. På tunnelbanan, på väg till mötet, kommer en liten kille bort från sitt sällskap och Sam tar hand om honom. Så pass mycket att det går flera dagar och pojken, som heter Rasheen (Michael Algieri), blir kvar hos Sam. En mycket annorlunda ingrediens som ger en speciell krydda till helheten. Sam blir snabbt intresserad av tjejen Mississippi (Kate Mara) och även om känslor uppstår verkar inte Sam vara redo att ge sig hän på riktigt.
Annie lider av en sjukdom som gör att hon inte har något hår, något hon lider en del av men ändå inte låter hindra henne i livet. Annie vill hitta den riktiga kärleken och har en tydlig bild hur den perfekte mannen för henne ska vara och framför allt se ut. Annie och Sam är bra vänner och stöttar varandra i alla krångligheter kring kärleken.
Mary Catherine har varit tillsammans med sin kille Charlie (Pablo Schreiber) i flera år och han vill nu flytta till Los Angeles vilket hon absolut inte vill. Problemet blir då om de ska bo kvar i New York, flytta till Los Angeles eller helt enkelt gå skilda vägar efter alla år tillsammans.
Filmen får direkt en rolig start vilket gör att intresset fångas på en gång och håller sedan i sig filmen igenom eftersom de lite udda inslagen avlöser varandra. Till exempel just historien kring lillkillen och att Malin Åkermans karaktär inte har något hår. Pojken som kommer bort på tunnelbanan är så otroligt skön och till en början skrattar jag högt över hans minspel, vad han säger och framför allt vad han inte säger. Filmen är rolig och kärleksfull men också full med lite mer jobbiga inslag vilket gör att den skiljer sig från den typiska romantiska komedin. I den här filmen känns problemen mer äkta och på riktigt än vad de brukar kunna göra vilket även gör den mer djup.
I tidigare filmer har jag stört mig en hel del på skådespelerskan Zoe Kazan då jag tycker att hon har spelat över. I den här filmen ändrar jag dock uppfattning då jag tycker att hon gör en riktigt bra insats och hennes karaktär känns äkta.
Filmen handlar om tre olika personer. Annie (Malin Åkerman), Mary Catherine (Zoe Kazan) och Sam (Josh Radnor). De bor i New York, känner varandra men ändå får vi mest följa personerna på sitt håll även om de möts mellan varven.
I inledningen av filmen får vi direkt möta Sam som är sen till ett viktigt möte. På tunnelbanan, på väg till mötet, kommer en liten kille bort från sitt sällskap och Sam tar hand om honom. Så pass mycket att det går flera dagar och pojken, som heter Rasheen (Michael Algieri), blir kvar hos Sam. En mycket annorlunda ingrediens som ger en speciell krydda till helheten. Sam blir snabbt intresserad av tjejen Mississippi (Kate Mara) och även om känslor uppstår verkar inte Sam vara redo att ge sig hän på riktigt.
Annie lider av en sjukdom som gör att hon inte har något hår, något hon lider en del av men ändå inte låter hindra henne i livet. Annie vill hitta den riktiga kärleken och har en tydlig bild hur den perfekte mannen för henne ska vara och framför allt se ut. Annie och Sam är bra vänner och stöttar varandra i alla krångligheter kring kärleken.
Mary Catherine har varit tillsammans med sin kille Charlie (Pablo Schreiber) i flera år och han vill nu flytta till Los Angeles vilket hon absolut inte vill. Problemet blir då om de ska bo kvar i New York, flytta till Los Angeles eller helt enkelt gå skilda vägar efter alla år tillsammans.
Filmen får direkt en rolig start vilket gör att intresset fångas på en gång och håller sedan i sig filmen igenom eftersom de lite udda inslagen avlöser varandra. Till exempel just historien kring lillkillen och att Malin Åkermans karaktär inte har något hår. Pojken som kommer bort på tunnelbanan är så otroligt skön och till en början skrattar jag högt över hans minspel, vad han säger och framför allt vad han inte säger. Filmen är rolig och kärleksfull men också full med lite mer jobbiga inslag vilket gör att den skiljer sig från den typiska romantiska komedin. I den här filmen känns problemen mer äkta och på riktigt än vad de brukar kunna göra vilket även gör den mer djup.
I tidigare filmer har jag stört mig en hel del på skådespelerskan Zoe Kazan då jag tycker att hon har spelat över. I den här filmen ändrar jag dock uppfattning då jag tycker att hon gör en riktigt bra insats och hennes karaktär känns äkta.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Skådespelaren Josh Radnor är snuskigt lik Alexandra Rapaport.
2. Filmen innehåller väldigt mycket bra musik.
3. Kate Mara påminner en hel del om Julia Roberts och ger mig flashbacks till Roberts i Pretty Woman.
2. Filmen innehåller väldigt mycket bra musik.
3. Kate Mara påminner en hel del om Julia Roberts och ger mig flashbacks till Roberts i Pretty Woman.
MARIA EREMO (2011-01-20)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Malin Åkerman (13)
Malin Åkerman (13)
