Små medel - stor filmupplevelse
FILMENI tv-serien "Homicide: Life in the street" är det sällan morden eller kriminaldramaturgin som är det minnesvärda. Istället är det dialogen, karaktärernas djup och tjafset som är roligast att följa. Vissa regissörer klarar av det där; vågar lägga fokus på det andra ser som meningslöst, och vågar dra ut på en scen lite för länge trots att det bara är två personer som pratar om - som i en favoritscen från filmversionen av "Homicide: Life on the street" där Al Giardello pratar med sin son - hur man äter lunch i Italien.
Martin McDonagh, som regisserat "In Bruges", har byggt en gangsterhistoria som involverar yrkesmördarna Ken (Brendan Gleeson), Ray (Colin Farrell) och deras chef Harry (Ralph Fiennes) som skickat dem båda till Brügge i Belgien för att kyla ner sig efter ett misslyckat uppdrag. Historien är välvävd och så spännande som ett karaktärsdrivet actiondrama bör vara, men det är samspelet mellan Gleeson och Farrell som gör "In Bruges" minnesvärd.
Ken gillar Brügge. Han är imponerad av stadens historia, han ser resan som en mysig semester. Ray, som är betydligt yngre, avskyr staden. De tjafsar, svär, bråkar om vem som ska få bestämma dagsaktiviteter och tvingas hantera den i sammanhanget mycket svårlösta situationen som uppstår när Harry via telefon lägger ut jobbat att döda Ray på Ken. McDonaghs sätt att skriva dialog är imponerande, och den gör, mycket tack vara bländande skådespeleri från både Gleeson och Farrell, "In Bruges" till en av förra årets finaste filmupplevelser.
Martin McDonagh, som regisserat "In Bruges", har byggt en gangsterhistoria som involverar yrkesmördarna Ken (Brendan Gleeson), Ray (Colin Farrell) och deras chef Harry (Ralph Fiennes) som skickat dem båda till Brügge i Belgien för att kyla ner sig efter ett misslyckat uppdrag. Historien är välvävd och så spännande som ett karaktärsdrivet actiondrama bör vara, men det är samspelet mellan Gleeson och Farrell som gör "In Bruges" minnesvärd.
Ken gillar Brügge. Han är imponerad av stadens historia, han ser resan som en mysig semester. Ray, som är betydligt yngre, avskyr staden. De tjafsar, svär, bråkar om vem som ska få bestämma dagsaktiviteter och tvingas hantera den i sammanhanget mycket svårlösta situationen som uppstår när Harry via telefon lägger ut jobbat att döda Ray på Ken. McDonaghs sätt att skriva dialog är imponerande, och den gör, mycket tack vara bländande skådespeleri från både Gleeson och Farrell, "In Bruges" till en av förra årets finaste filmupplevelser.
EXTRAMATERIALET
Lite bortklippta scener, några såna mellan tagningar-klipp och intervjuer. Kunde vara skojigare redigerat och mycket mer lättnavigerat.
TRE SAKER
1. Farrells dialog med tjockisen som ska ta sig upp i ett trångt torn är en av de skojigaste på riktigt länge.
2. Att göra mycket med små medel är egentligen Colin Farrells absoluta styrka. I "In Bruges" gör han storverk av en hetsig liten karaktär i en makligt berättad film, i "Phone booth" glänste han utan att röra sig knappt mer än några meter i sidled. Vore jag filmproducent i Hollywood skulle jag kasta starka karaktärsmanus efter honom.
3. För er som vill se Fiennes och Gleeson i ett något större drama kan det vara läge att ladda upp med Harry Potter-filmernas backatalog inför nästa biopremiär. Som Alastor Moody och Lord Voldemort är de filmernas bästa skådespelare.
2. Att göra mycket med små medel är egentligen Colin Farrells absoluta styrka. I "In Bruges" gör han storverk av en hetsig liten karaktär i en makligt berättad film, i "Phone booth" glänste han utan att röra sig knappt mer än några meter i sidled. Vore jag filmproducent i Hollywood skulle jag kasta starka karaktärsmanus efter honom.
3. För er som vill se Fiennes och Gleeson i ett något större drama kan det vara läge att ladda upp med Harry Potter-filmernas backatalog inför nästa biopremiär. Som Alastor Moody och Lord Voldemort är de filmernas bästa skådespelare.
JOAKIM JOHANSSON (2009-01-08)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Colin Farrell (21)
Colin Farrell (21)
