En dag för 25 år sedan
FILMENTiteln syftar på den sjätte matchen i finalslutspelet i World Series 1986 där Boston Red Sox kom till matchen med en 3-2-ledning mot New York Mets. Red Sox hade alltså möjlighet att avgöra och vinna World Series för första gången sedan 1918.
Den här filmen, från 2005, utspelar sig samtidigt som denna match. Pjäsförfattaren Nicky Rogan (Michael Keaton) ska ha premiär för sin nya pjäs och som livslångt Red Sox-fan kunde premiären inte hamnat på en sämre dag. Vad som är ännu värre är att problemen staplar sig på hög. Hans huvudrollsinnehavare har dragit på sig ett virus i huvudet som gör att han lätt glömmer bort repliker och speciellt svårt har han för pjäsens absolut sista replik som är en repetering av den replik han tar emot. Dessutom vill Nickys fru (Catherine O'Hara) skiljas, något som gör att tonårsdottern (Ari Graynor) hamnar i kläm. Och om inte det vore nog så ska den hänsynslösa teaterkritikern Steven Schwimmer (Robert Downey Jr.) komma på premiären - en fruktad pjäsavrättare i New Yorks kulturliv.
Rogan sätter sin tilltro till Red Sox. Om de vinner matchen, ja då kommer allt att ordna sig. Men om de inte gör det då?
En komedi, påstår omslaget och drar till med ett lite farsartat omslag, komplett med en glad logga till filmen. Mja, så roligt ska vi inte ha det. Det här är mer en skrattfri dramakomedi i mina ögon, vilket inte alls är fel, men om man luras att tro att det är en renodlad komedi blir man sannolikt riktigt besviken.
Filmen upplösning är lite märklig, för den byggs upp till att bli en konfrontation som enbart kan sluta på ett sätt, men så slutar den på ett helt annat. Jag blir lite ställd men tycker samtidigt att det är lite småoriginellt, men den tanken försvinner när jag läser mig till att manusförfattaren Don DeLillo använt exakt samma formel i sin roman "White Noise", som inte ligger till grund för Michael Keaton-filmen med samma namn.
Jag får den där obehagliga känslan av att "Game 6" är lite för smart för mig, som om jag missar något längs med vägen. Därför vill jag inte säga att det är en dålig film, men samtidigt är det, trots bra skådespel, ingen film jag kommer att minnas om ett tag.
Den här filmen, från 2005, utspelar sig samtidigt som denna match. Pjäsförfattaren Nicky Rogan (Michael Keaton) ska ha premiär för sin nya pjäs och som livslångt Red Sox-fan kunde premiären inte hamnat på en sämre dag. Vad som är ännu värre är att problemen staplar sig på hög. Hans huvudrollsinnehavare har dragit på sig ett virus i huvudet som gör att han lätt glömmer bort repliker och speciellt svårt har han för pjäsens absolut sista replik som är en repetering av den replik han tar emot. Dessutom vill Nickys fru (Catherine O'Hara) skiljas, något som gör att tonårsdottern (Ari Graynor) hamnar i kläm. Och om inte det vore nog så ska den hänsynslösa teaterkritikern Steven Schwimmer (Robert Downey Jr.) komma på premiären - en fruktad pjäsavrättare i New Yorks kulturliv.
Rogan sätter sin tilltro till Red Sox. Om de vinner matchen, ja då kommer allt att ordna sig. Men om de inte gör det då?
En komedi, påstår omslaget och drar till med ett lite farsartat omslag, komplett med en glad logga till filmen. Mja, så roligt ska vi inte ha det. Det här är mer en skrattfri dramakomedi i mina ögon, vilket inte alls är fel, men om man luras att tro att det är en renodlad komedi blir man sannolikt riktigt besviken.
Filmen upplösning är lite märklig, för den byggs upp till att bli en konfrontation som enbart kan sluta på ett sätt, men så slutar den på ett helt annat. Jag blir lite ställd men tycker samtidigt att det är lite småoriginellt, men den tanken försvinner när jag läser mig till att manusförfattaren Don DeLillo använt exakt samma formel i sin roman "White Noise", som inte ligger till grund för Michael Keaton-filmen med samma namn.
Jag får den där obehagliga känslan av att "Game 6" är lite för smart för mig, som om jag missar något längs med vägen. Därför vill jag inte säga att det är en dålig film, men samtidigt är det, trots bra skådespel, ingen film jag kommer att minnas om ett tag.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Filmen är en riktig independentfilm som landade på en totalbudget av en halv miljon dollar, mycket på grund av att Keaton, Downey Jr och andra stora skådespelare nöjde sig en lön på 100 dollar per dag. Behjärtansvärt.
2. Nickys taxiresor går som ett tema genom filmen. Han berättar för alla invandrare som kör honom att han själv varit taxichaufför tidigare och hur mycket han älskade det, medan de replikerar med att de var hjärnkirurger och annat innan de kom till USA och tycker att taxijobbet mest går ut på att stå i kö.
3. Boston Red Sox fick kämpa på i 18 år till innan de fick sin efterlängtade World Series-seger 2004. Sedan dess har de vunnit en gång till, 2007.
2. Nickys taxiresor går som ett tema genom filmen. Han berättar för alla invandrare som kör honom att han själv varit taxichaufför tidigare och hur mycket han älskade det, medan de replikerar med att de var hjärnkirurger och annat innan de kom till USA och tycker att taxijobbet mest går ut på att stå i kö.
3. Boston Red Sox fick kämpa på i 18 år till innan de fick sin efterlängtade World Series-seger 2004. Sedan dess har de vunnit en gång till, 2007.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA