En modern videobutiksthriller
FILMENJim Mickle och Nick Damici har hittills gjort en originell vampyrdystopi i "Stake Land" och ett inte helt lyckat kannibaldrama i "We Are What We Are". Vart tar man vägen efter det? Jo, man gör så klart en John Carpenter-doftande thriller av videobutikssnitt. Det finns en logik där någonstans, men den får någon annan gräva fram.
Filmen baseras på en roman av Joe R. Lansdale som kanske är mest känd för den skruvade novellen som blev kultfilmen "Bubba Ho-Tep". Så skruvad är inte "Cold in July", men det är en story som överraskar med en smart fokusförflyttning samtidigt som plotthålen duggar halvtätt och upplösningen tappar kontrollen på 80-talsvis. Fast trots att man av föregående mening kan dra slutsatsen att filmen gradvis blir sämre är det inte riktigt så. Det är snarare så att filmen känns som en typisk 80-talsthriller, men som är bra - hela tiden!
Michael C. Hall spelar en vardaglig man i östra Texas 1989 som är med om något som verkligen inte hör till vardagen. En natt blir Rich (Hall) väckt av sin fru Ann (Vinessa Shaw) som menar att någon är i huset. Även Rich hör det och plockar fram sin pistol och smyger in i vardagsrummet där han hittar en främling. Även om det inte är Richs avsikt att skjuta så gör han det och inbrottstjuven dör omedelbart. Polisen kommer och identifierar brottslingen som Freddy Russell, känd sedan tidigare, och skriver av incidenten som självförsvar.
Under några dagar har Rich hela det lilla samhällets ögon på sig, vilket är jobbigt eftersom han egentligen bara vill lämna det hela bakom sig. Att närvara vid tjuvens begravning känns som en lämplig avslutning, men där träffar han på tjuvens far (Sam Shepard) som inte är helt glad för att ha mist sin son och snart finner Rich sig i en situation där han är orolig för att hans egen son ska bli offer för en annan sons far.
Det ovanstående känns som en normal plott till en hel film, men det är inte ens halva filmen för fokuset flyttas när Rich inser att den person han skjutit nog inte alls är den som polisen säger att det är, och att något helt annat är i görningen än vad både han och vi tittare trott under den första akten av filmen. Och fokuset kommer att flyttas ett par gånger till innan de dryga 90 minuterna är över.
Boken kom 1989 och Mickle och Damici har valt att lägga handlingen då i stället för i nutid då en viss sorts maskulinitet skildras i historien som stämmer mer med 1989 än 2014. Maskuliniteten får en extra skjuts när Don Johnson kommer in i handlingen (karaktären heter förstås Jim Bob). Johnson har gjort en del intressanta roller på sistone och här gör han en av sina bästa.
Men 80-talskänslan etableras av något så enkelt som filmmusiken och Richs frisyr. Han har en kort hockeyfrissa. Bara någon cm för lång i nacken och lite trimmad på sidorna, men det är precis vad som behövs för att etablera tiden i filmen. Vansinnigt enkelt men mycket effektivt.
"Cold in July" är en mycket bra thriller. Storyn rör på sig och det händer något nytt mest hela tiden, och trion Hall, Shepard och Johnson gör mycket bra i från sig, och duon Mickle och Damici får i mitt tycke lite upprättelse för den svaga kannibalfilmen från 2013.
Filmen baseras på en roman av Joe R. Lansdale som kanske är mest känd för den skruvade novellen som blev kultfilmen "Bubba Ho-Tep". Så skruvad är inte "Cold in July", men det är en story som överraskar med en smart fokusförflyttning samtidigt som plotthålen duggar halvtätt och upplösningen tappar kontrollen på 80-talsvis. Fast trots att man av föregående mening kan dra slutsatsen att filmen gradvis blir sämre är det inte riktigt så. Det är snarare så att filmen känns som en typisk 80-talsthriller, men som är bra - hela tiden!
Michael C. Hall spelar en vardaglig man i östra Texas 1989 som är med om något som verkligen inte hör till vardagen. En natt blir Rich (Hall) väckt av sin fru Ann (Vinessa Shaw) som menar att någon är i huset. Även Rich hör det och plockar fram sin pistol och smyger in i vardagsrummet där han hittar en främling. Även om det inte är Richs avsikt att skjuta så gör han det och inbrottstjuven dör omedelbart. Polisen kommer och identifierar brottslingen som Freddy Russell, känd sedan tidigare, och skriver av incidenten som självförsvar.
Under några dagar har Rich hela det lilla samhällets ögon på sig, vilket är jobbigt eftersom han egentligen bara vill lämna det hela bakom sig. Att närvara vid tjuvens begravning känns som en lämplig avslutning, men där träffar han på tjuvens far (Sam Shepard) som inte är helt glad för att ha mist sin son och snart finner Rich sig i en situation där han är orolig för att hans egen son ska bli offer för en annan sons far.
Det ovanstående känns som en normal plott till en hel film, men det är inte ens halva filmen för fokuset flyttas när Rich inser att den person han skjutit nog inte alls är den som polisen säger att det är, och att något helt annat är i görningen än vad både han och vi tittare trott under den första akten av filmen. Och fokuset kommer att flyttas ett par gånger till innan de dryga 90 minuterna är över.
Boken kom 1989 och Mickle och Damici har valt att lägga handlingen då i stället för i nutid då en viss sorts maskulinitet skildras i historien som stämmer mer med 1989 än 2014. Maskuliniteten får en extra skjuts när Don Johnson kommer in i handlingen (karaktären heter förstås Jim Bob). Johnson har gjort en del intressanta roller på sistone och här gör han en av sina bästa.
Men 80-talskänslan etableras av något så enkelt som filmmusiken och Richs frisyr. Han har en kort hockeyfrissa. Bara någon cm för lång i nacken och lite trimmad på sidorna, men det är precis vad som behövs för att etablera tiden i filmen. Vansinnigt enkelt men mycket effektivt.
"Cold in July" är en mycket bra thriller. Storyn rör på sig och det händer något nytt mest hela tiden, och trion Hall, Shepard och Johnson gör mycket bra i från sig, och duon Mickle och Damici får i mitt tycke lite upprättelse för den svaga kannibalfilmen från 2013.
EXTRAMATERIALET
En kvart med borttagna scener ligger som extramaterialet. Inga dåliga grejer, men sådant som behövts trimmas bort av tidsskäl antar jag.
TRE SAKER
1. Musiken går verkligen i John Carpenters anda och är ytterligare en sådan där liten detalj som etablerar 80-talskänslan på en gång.
2. Filmen avslutas dock med en smetig halvballad signerad mjukrockarna White Lion. Låten "Wait" passar dock perfekt in i stämningen när den väl dyker upp.
3. Nick Damici, som skrivit manuset tillsammans med regissören Jim Mickle, gör en roll som polisen Ray under första hälften av filmen.
2. Filmen avslutas dock med en smetig halvballad signerad mjukrockarna White Lion. Låten "Wait" passar dock perfekt in i stämningen när den väl dyker upp.
3. Nick Damici, som skrivit manuset tillsammans med regissören Jim Mickle, gör en roll som polisen Ray under första hälften av filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Don Johnson (7)
Don Johnson (7)
