Glasslottet som blev ett luftslott
FILMENJag har konstaterat någon gång tidigare att vissa filmer känns som de är sju timmar långa när de givetvis inte är det. När räkneverket börjar närma sig en timme, det vill säga halvvägs in i "The Glass Castle", känns det som betydligt längre tid har gått. Jag vet inte riktigt varför det känns så. Kanske är det så att filmen har svårt att gripa tag i mig under den första hälften och därför omvandlar tittupplevelsen till ett utdraget projekt. Jag vet inte, men det kan vara så.
Filmen är verklighetsbaserad. Journalisten och författaren Jeannette Walls har beskrivit sin besvärliga uppväxt i en dysfunktionell familj i biografin med samma namn. Jeannette är näst äldst i en syskonskara av fyra. Barnen växer upp i en kringflackande familj som ständigt verkar vara på flykt. Emellanåt är de hemlösa. Emellanåt är de så fattiga att Jeannette får blanda smör med socker så att hennes lillasyster ska få något i magen när föräldrarna inte klarar av att köpa mat. Det är inte barnen Walls det är fel på, det är föräldrarna. Mamma Rose Mary (Naomi Watts) är konstnär och tänker mer på sina verk än något annat, och pappa Rex (Woody Harrelson) är alkoholist men en fantasifylld far med många idéer. Oftast hjälper det till att för en stund vinna barnens gunst, speciellt när de gemensamt planerar det stora glasslott han ska bygga åt dem.
Filmen berättas i två parallella tidslinjer. I filmens nutid (1989) är Jeannette (Brie Larson) vuxen i New York. Hon lever ett bra liv där hon arbetat sig uppåt steg för steg och är på väg att gifta sig med den välbärgade David (Max Greenfield). Men på New Yorks gator lever Rose Mary och Rex och de tar kontakt.
Den andra tidslinjen skildrar uppväxten under en hyfsat lång period så att barnen spelas av flera olika skådespelare. Här kan man sammanfatta historien som en rad besvikelser som leder till att syskonen gör en liten pakt om att sätta sig själva först och lämna sina föräldrar så fort de är vuxna nog att göra det.
Jag har inte läst boken men har snappat upp att den ska vara bra och gripande, men min research säger mig också att filmens historia skruvats till lite och gjort fans av boken besvikna. Det är ju lite beklagligt, men för mig spelar det ingen direkt avgörande roll. Jag blir aldrig riktigt berörd av filmen. Kanske beror det på att liknande historier gjorts tidigare och om man inte kan relatera till det som skildras blir det bara ännu en historia om en alkoholiserad pappa som sviker.
Dock ska det sägas att Harrelson i vanlig ordning gör en bra insats och känns trovärdig in i minsta detalj. Skådespelet är över lag bra, men dessvärre blir filmen inte speciellt minnesvärd när det kommer till kritan.
Filmen är verklighetsbaserad. Journalisten och författaren Jeannette Walls har beskrivit sin besvärliga uppväxt i en dysfunktionell familj i biografin med samma namn. Jeannette är näst äldst i en syskonskara av fyra. Barnen växer upp i en kringflackande familj som ständigt verkar vara på flykt. Emellanåt är de hemlösa. Emellanåt är de så fattiga att Jeannette får blanda smör med socker så att hennes lillasyster ska få något i magen när föräldrarna inte klarar av att köpa mat. Det är inte barnen Walls det är fel på, det är föräldrarna. Mamma Rose Mary (Naomi Watts) är konstnär och tänker mer på sina verk än något annat, och pappa Rex (Woody Harrelson) är alkoholist men en fantasifylld far med många idéer. Oftast hjälper det till att för en stund vinna barnens gunst, speciellt när de gemensamt planerar det stora glasslott han ska bygga åt dem.
Filmen berättas i två parallella tidslinjer. I filmens nutid (1989) är Jeannette (Brie Larson) vuxen i New York. Hon lever ett bra liv där hon arbetat sig uppåt steg för steg och är på väg att gifta sig med den välbärgade David (Max Greenfield). Men på New Yorks gator lever Rose Mary och Rex och de tar kontakt.
Den andra tidslinjen skildrar uppväxten under en hyfsat lång period så att barnen spelas av flera olika skådespelare. Här kan man sammanfatta historien som en rad besvikelser som leder till att syskonen gör en liten pakt om att sätta sig själva först och lämna sina föräldrar så fort de är vuxna nog att göra det.
Jag har inte läst boken men har snappat upp att den ska vara bra och gripande, men min research säger mig också att filmens historia skruvats till lite och gjort fans av boken besvikna. Det är ju lite beklagligt, men för mig spelar det ingen direkt avgörande roll. Jag blir aldrig riktigt berörd av filmen. Kanske beror det på att liknande historier gjorts tidigare och om man inte kan relatera till det som skildras blir det bara ännu en historia om en alkoholiserad pappa som sviker.
Dock ska det sägas att Harrelson i vanlig ordning gör en bra insats och känns trovärdig in i minsta detalj. Skådespelet är över lag bra, men dessvärre blir filmen inte speciellt minnesvärd när det kommer till kritan.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. "The Glass Castle" har varit på gång ett tag och därmed haft lite olika skådespelare knyta till de olika rollerna. Brie Larsons, Woody Harrelsons och Naomi Watts karaktärer kunde ha gjorts av Jennifer Lawrence, Mark Ruffalo och Claire Danes.
2. Filmen avslutas med lite verkliga bilder och det ger helt klart en tyngd till historien. Dessutom tycker jag att gestaltningarna känns genuina och bra.
3. För manus och regi står Destin Daniel Cretton som tidigare gjort filmen "Short Term 12" som också hade Brie Larson i huvudrollen.
2. Filmen avslutas med lite verkliga bilder och det ger helt klart en tyngd till historien. Dessutom tycker jag att gestaltningarna känns genuina och bra.
3. För manus och regi står Destin Daniel Cretton som tidigare gjort filmen "Short Term 12" som också hade Brie Larson i huvudrollen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Brie Larson (9)
Brie Larson (9)
