Rolig, gripande och originell VHS-nostalgi
FILMENDet har nog inte undgått någon att vinylskivorna är tillbaka och säljer nästan mer än någonsin. Formatet fasades ut när CD:n tog över under 90-talet, men det försvann aldrig och nu är det i stället CD:s som är lågprioriterad. En del får möjligtvis en chock när jag säger att kassettband växt sig heta på senare tid och numera nyproduceras. I dessa streamingtider finns det fortfarande utrymme för det analoga, oavsett om det handlar om nyproduktioner eller samlarobjekt.
Till det sista kan vi räkna videoband, eller VHS om man ska vara lite specifik. För entusiasterna har formatet aldrig försvunnit, men till och med en smånörd som jag har förbluffats över samlarintresset för VHS. Visst, jag kan med värme tänka tillbaka på tiden då man gick runt i en butik och kollade på hyllorna eller stunderna då man tittade på någon sjundehandskopia av en förbjuden film med allt vad det innebär av dovt ljud och oskarp bild. Men jag har inte saknat formatet alls och föredrar knivskarpt ljud och bild alla gånger.
"Videomannen" handlar om Ennio Midena (Stefan Sauk). På 80-talet var han den bästa uthyraren med järnkoll på allt. Nu är han alkoholiserad och fattig med en källarlokal fylld av en VHS-samling. Han hyr ut en del och köper och säljer, men nu är det riktigt knapert i plånboken och Kronofogden står nästan och bankar på plåtdörren. Ennios specialintresse är italienska filmer och har väldigt bestämda åsikter om vad som är bra och dåligt. Inte minst när det gäller utrustning. Om en kund har en dålig spelare är det inte alls troligt att den får med sig en film hem.
Filmens andra huvudperson är Simone (Lena Nilsson) som också hade sin storhetstid på 80-talet. Som människa alltså. Hon älskar 80-talet, våfflar sitt hår och minns den hon var med glädje, men hon har problem att hitta sin plats i samtiden. Hon är utfryst och utnyttjad på jobbet och relationen med den vuxna dottern är kass. Precis som Ennio tittar hon för djupt ned i flaskan för ofta.
Deras vägar korsas när Ennio får bläddra i hennes gamla VHS-låda. I den finns Lucio Fulcis "Zombie" i Video Invests utgåva, den enda film Ennio saknar för att ha en komplett samling av Video Invests skräcktitlar. Som inte det vore nog tar den ökända samlaren Faceless kontakt med honom och erbjuder 10 000 Euro för samlingen. Detta kan vända hans liv totalt. Men när det väl är dags för affären är "Zombie" spårlöst borta. Vem har stulit den och hur ska han förklara sig för Faceless som är den man absolut inte blåser?
"Videomannen" flirtar lite med den typ av filmer som Videomannen Ennio gillar. Inte så att det ramlar in zombies eller kannibaler, utan flirten är snarare med thrillersidan av det hela. Lägg till ett John Carpenter-doftande soundtrack och den rätta känslan är där. Men det är inte enbart en thriller, det är kanske först och främst ett drama om människor som står lite vid sidan av det normala, som kanske ägnar sig lite för mycket åt ett specialintresse. Ennio gnäller på sina samlarkompisars sorteringar eller avstånd mellan soffa och tv/duk, medan Simone är onödigt intresserad av Egypten och likt Ennios specialintresse blir det något av ett missbruk. Kombinerat med det mer alarmerande alkoholmissbruket har vi plötsligt en gripande människoskildring av två personer som behöver varandra som trygg axel i en värld där de inte är förstådda.
Inte nog med det, filmen är stundtals riktig kul också och blandningen blir förtjusande. Stefan Sauk är lysande i huvudrollen. Först reagerar jag lite negativt när han inleder med lite voice over för många känner honom nog numera som en uppskattad ljudboksinläsare, men hans skådespel suddar snabbt ut den negativa reaktionen. Lena Nilsson berör, inte minst i scenerna på hennes arbetsplats där hon behandlas riktigt illa. I större och mindre biroller finns Martin Wallström, Sven Wollter och Amanda Ooms samt Morgan Alling som Giallo-Bosse, en kompis till Ennio som tvingats stuva undan sitt intresse när han skaffat ny tjej.
Filmen är skriven och regisserad av Kristian A. Söderström. Det är hans första långfilm och idén och manuset har legat klart länge. Väl värd väntan, tycker jag. Det här är en film som har goda chanser att bli en riktig kultfilm på sikt.
Till det sista kan vi räkna videoband, eller VHS om man ska vara lite specifik. För entusiasterna har formatet aldrig försvunnit, men till och med en smånörd som jag har förbluffats över samlarintresset för VHS. Visst, jag kan med värme tänka tillbaka på tiden då man gick runt i en butik och kollade på hyllorna eller stunderna då man tittade på någon sjundehandskopia av en förbjuden film med allt vad det innebär av dovt ljud och oskarp bild. Men jag har inte saknat formatet alls och föredrar knivskarpt ljud och bild alla gånger.
"Videomannen" handlar om Ennio Midena (Stefan Sauk). På 80-talet var han den bästa uthyraren med järnkoll på allt. Nu är han alkoholiserad och fattig med en källarlokal fylld av en VHS-samling. Han hyr ut en del och köper och säljer, men nu är det riktigt knapert i plånboken och Kronofogden står nästan och bankar på plåtdörren. Ennios specialintresse är italienska filmer och har väldigt bestämda åsikter om vad som är bra och dåligt. Inte minst när det gäller utrustning. Om en kund har en dålig spelare är det inte alls troligt att den får med sig en film hem.
Filmens andra huvudperson är Simone (Lena Nilsson) som också hade sin storhetstid på 80-talet. Som människa alltså. Hon älskar 80-talet, våfflar sitt hår och minns den hon var med glädje, men hon har problem att hitta sin plats i samtiden. Hon är utfryst och utnyttjad på jobbet och relationen med den vuxna dottern är kass. Precis som Ennio tittar hon för djupt ned i flaskan för ofta.
Deras vägar korsas när Ennio får bläddra i hennes gamla VHS-låda. I den finns Lucio Fulcis "Zombie" i Video Invests utgåva, den enda film Ennio saknar för att ha en komplett samling av Video Invests skräcktitlar. Som inte det vore nog tar den ökända samlaren Faceless kontakt med honom och erbjuder 10 000 Euro för samlingen. Detta kan vända hans liv totalt. Men när det väl är dags för affären är "Zombie" spårlöst borta. Vem har stulit den och hur ska han förklara sig för Faceless som är den man absolut inte blåser?
"Videomannen" flirtar lite med den typ av filmer som Videomannen Ennio gillar. Inte så att det ramlar in zombies eller kannibaler, utan flirten är snarare med thrillersidan av det hela. Lägg till ett John Carpenter-doftande soundtrack och den rätta känslan är där. Men det är inte enbart en thriller, det är kanske först och främst ett drama om människor som står lite vid sidan av det normala, som kanske ägnar sig lite för mycket åt ett specialintresse. Ennio gnäller på sina samlarkompisars sorteringar eller avstånd mellan soffa och tv/duk, medan Simone är onödigt intresserad av Egypten och likt Ennios specialintresse blir det något av ett missbruk. Kombinerat med det mer alarmerande alkoholmissbruket har vi plötsligt en gripande människoskildring av två personer som behöver varandra som trygg axel i en värld där de inte är förstådda.
Inte nog med det, filmen är stundtals riktig kul också och blandningen blir förtjusande. Stefan Sauk är lysande i huvudrollen. Först reagerar jag lite negativt när han inleder med lite voice over för många känner honom nog numera som en uppskattad ljudboksinläsare, men hans skådespel suddar snabbt ut den negativa reaktionen. Lena Nilsson berör, inte minst i scenerna på hennes arbetsplats där hon behandlas riktigt illa. I större och mindre biroller finns Martin Wallström, Sven Wollter och Amanda Ooms samt Morgan Alling som Giallo-Bosse, en kompis till Ennio som tvingats stuva undan sitt intresse när han skaffat ny tjej.
Filmen är skriven och regisserad av Kristian A. Söderström. Det är hans första långfilm och idén och manuset har legat klart länge. Väl värd väntan, tycker jag. Det här är en film som har goda chanser att bli en riktig kultfilm på sikt.
EXTRAMATERIALET
Filmens huvudperson är enligt Kristian A. Söderström inspirerad av tre personer. Dels han själv och dels den verklige Ennio Midena som var den där framgångsrika VHS-uthyraren när det begav sig. Det är även hans förråd som utgör Videomannens tillhåll. I detta förråd intervjuas Midena om lite allt möjligt. Det är en lite lätt sladdrig intervju men ändå lite smått fascinerande.
(Och vem den tredje inspirationspersonen är vet jag inte...)
I ett väldigt kort klipp säger Söderström och Stefan Sauk något om filmen och sen säger Sven Wollter att han klev med i projektet för 15 år sedan (vilket även Midena berättar i sin intervju). Det är dock väldigt korta snuttar.
Samantha Fox har bidragit med en låt till filmen. Eller någon snutt av videon syns i filmen och videon i sin helhet har vissa kopplingar till filmen. Låten känns som något hon hade kunnat leverera på 80-talet.
En kvart med bortklippta, alternativa eller förlängda scener ligger med, precis som en trailer och ett bildgalleri. Dessutom finns två av Söderströms kortfilmer också med som bonus. Det är "Susans längtan" (2009) och "Smink" ( 2014).
Och just det, under inställningarna finns ett litet VHS-minnande påskägg.
(Och vem den tredje inspirationspersonen är vet jag inte...)
I ett väldigt kort klipp säger Söderström och Stefan Sauk något om filmen och sen säger Sven Wollter att han klev med i projektet för 15 år sedan (vilket även Midena berättar i sin intervju). Det är dock väldigt korta snuttar.
Samantha Fox har bidragit med en låt till filmen. Eller någon snutt av videon syns i filmen och videon i sin helhet har vissa kopplingar till filmen. Låten känns som något hon hade kunnat leverera på 80-talet.
En kvart med bortklippta, alternativa eller förlängda scener ligger med, precis som en trailer och ett bildgalleri. Dessutom finns två av Söderströms kortfilmer också med som bonus. Det är "Susans längtan" (2009) och "Smink" ( 2014).
Och just det, under inställningarna finns ett litet VHS-minnande påskägg.
TRE SAKER
1. Kul att Studio S-vinjetten och den inledande texten VHS-ifierats.
2. Apropå det är det väldigt förbluffande att en VHS-upplaga av "Videomannen" inte producerats. Det hade väl varit helt rätt i det här fallet.
3. Scenen där Ennio gästar hemma hos Oskar med K (Victor von Schirach) är den tveklöst roligaste i hela filmen. Replikskiftet, leveranserna och det visuella sitter helt rätt.
2. Apropå det är det väldigt förbluffande att en VHS-upplaga av "Videomannen" inte producerats. Det hade väl varit helt rätt i det här fallet.
3. Scenen där Ennio gästar hemma hos Oskar med K (Victor von Schirach) är den tveklöst roligaste i hela filmen. Replikskiftet, leveranserna och det visuella sitter helt rätt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Stefan Sauk (7)
Stefan Sauk (7)
