Högsta betyg i att vara konstig
FILMENDet finns vanliga normala filmer. Till dem hör bland annat "Änglagård", "Sällskapsresan" och "Så som i himmelen". Sedan finns det konstiga filmer. Sådana filmer som i alla fall jag anser vara konstiga. Till den skaran hör till exempel hör alla Lars von Triers verk, "Ping-pongkingen" och nu även "Karaokekungen" Jag förstår ju att det är många som gillar den här typ av film, men jag gör det inte. Därför blir det så klart extra svårt att recensera en sådan film som man helst hade stängt av efter tio minuter.
Vad handlar egentligen filmen om då? Bara det är svårt att svara på eftersom jag inte får något grepp om den. Men Pirko (Kjell Wilhelmsen) blir dumpad av sin tjej Linda (Mia Skäringer) som väntar parets barn, eller är det verkligen Pirko som är pappan? Pirko tar tåget från Göteborg till Norrland för att söka sina rötter. Där går han hem till sin mormor som efter en hård kväll med spritflaskan och Pirko dör av spritförgiftning. Pirko tvingas begrava sin mormor och går sedan till en klubb där han helt plötsligt blir karaokekung. Sedan börjar en resa för att kamma hem förstapriset i en karaoketävling.
Allt är bara jättekonstigt. Miljöerna är konstiga. Dialogen är superskum och att det ibland blandas in drömsekvenser och annat konstigt i filmen gör det inte direkt mer lättsmält. Sten Ljunggren spelar till exempel en mystisk karaktär som bara Pirko kan se. Han ska troligtvis vara Pirkos inre röst men sitter mest och röker och ser allmänt sliten och gammal ut. Ibland vänder han sig direkt mot kameran och pratar om konstiga saker. Att han klev ut ur en tavla in i Pirkos liv gör inte heller det saken enklare.
Nutid, dåtid och fantasi blandas och det hela är som teater med udda scenografi och annorlunda ljus. Att en bargäst bär störtkruka på huvudet när hon dricker drinkar verkar vara fullt normalt i "Karaokekungen". En sådan här film är troligtvis alldeles för svår för mig och större delen av den svenska publiken. Jag har inga problem att ta till mig tyngre film men en film som bara är konstig avskyr jag helt enkelt. Anna-Lotta Larsson spelar Pirkos mamma och bara det känns absurt, men också lite roligt.
Den enda behållningen filmen har är Mia Skäringers insats. Tyvärr räcker inte det för att lyfta helheten men scenerna hon medverkar i kan jag åtminstone le lite åt och faktiskt få skratta lite till när hon kläcker ur sig sjuka saker på sin sköna värmländska dialekt.
Vad handlar egentligen filmen om då? Bara det är svårt att svara på eftersom jag inte får något grepp om den. Men Pirko (Kjell Wilhelmsen) blir dumpad av sin tjej Linda (Mia Skäringer) som väntar parets barn, eller är det verkligen Pirko som är pappan? Pirko tar tåget från Göteborg till Norrland för att söka sina rötter. Där går han hem till sin mormor som efter en hård kväll med spritflaskan och Pirko dör av spritförgiftning. Pirko tvingas begrava sin mormor och går sedan till en klubb där han helt plötsligt blir karaokekung. Sedan börjar en resa för att kamma hem förstapriset i en karaoketävling.
Allt är bara jättekonstigt. Miljöerna är konstiga. Dialogen är superskum och att det ibland blandas in drömsekvenser och annat konstigt i filmen gör det inte direkt mer lättsmält. Sten Ljunggren spelar till exempel en mystisk karaktär som bara Pirko kan se. Han ska troligtvis vara Pirkos inre röst men sitter mest och röker och ser allmänt sliten och gammal ut. Ibland vänder han sig direkt mot kameran och pratar om konstiga saker. Att han klev ut ur en tavla in i Pirkos liv gör inte heller det saken enklare.
Nutid, dåtid och fantasi blandas och det hela är som teater med udda scenografi och annorlunda ljus. Att en bargäst bär störtkruka på huvudet när hon dricker drinkar verkar vara fullt normalt i "Karaokekungen". En sådan här film är troligtvis alldeles för svår för mig och större delen av den svenska publiken. Jag har inga problem att ta till mig tyngre film men en film som bara är konstig avskyr jag helt enkelt. Anna-Lotta Larsson spelar Pirkos mamma och bara det känns absurt, men också lite roligt.
Den enda behållningen filmen har är Mia Skäringers insats. Tyvärr räcker inte det för att lyfta helheten men scenerna hon medverkar i kan jag åtminstone le lite åt och faktiskt få skratta lite till när hon kläcker ur sig sjuka saker på sin sköna värmländska dialekt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Jag skrattade högt en gång under filmen. Det var när en man som heter Sven Persson ska checka in på ett hotell och säger: "Jag heter inte Per Persson, jag heter Sven Persson". Hotellreceptionisten svarar då: "Det står per person." Det är humor det.
2. Betygen på filmens omslag är höga och flera anser att det här är något helt nytt. Ja, det kan man verkligen säga. Men för den sakens skull är det inte bra. Det är bara konstigt.
3. Petra Revenue som ligger bakom "Karaokekungen" har en bakgrund från teatern. Det förklarar en hel del. Teater direkt till filmformat fungerar sällan, så inte heller den här gången.
2. Betygen på filmens omslag är höga och flera anser att det här är något helt nytt. Ja, det kan man verkligen säga. Men för den sakens skull är det inte bra. Det är bara konstigt.
3. Petra Revenue som ligger bakom "Karaokekungen" har en bakgrund från teatern. Det förklarar en hel del. Teater direkt till filmformat fungerar sällan, så inte heller den här gången.
MARIA EREMO (2010-05-20)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Gloria Tapia (1)
Gloria Tapia (1)
