Sevärd film med svärta
FILMENEgentligen har vi läst, sett och hört den här historien förut. De teman om en trasig familj som finns i "Inga tårar" finns också i så många andra filmer. Och i livet. Det här händer hela tiden runtomkring oss i samhället. Barn växer upp i missbrukarfamiljer. Barn blir känslomässigt och fysiskt misshandlade. Barn växer upp, trasiga, och kommer småningom till en punkt i livet då de måste göra upp med sitt förflutna för att orkar gå vidare.
Per Graffman spelar yngste sonen Magnus i en dysfunktionell familj med många hemligheter. Mamman Elisabeth (Basia Frydman) är känslomässig skadad efter ett svårt äktenskap med alkoholisten Lars (Mikael Persbrandt). Inför moderns födelsedag börjar Magnus gräva i sin familjs historia. Han upptäcker att han inte har några fotografier från sin barndom. Och i takt med att han förbereder födelsedagen och ett gruppfoto börjar han minnas mer och mer. Barndomen kommer tillbaka.
Ja, det här är en ofta berättad historia om hur en familj går under av att en person missbrukar alkohol. Berättad i ett alltmer förvirrat nu och i minnesbilder av ett förtvivlat då. Mikael Persbrandt har en ganska liten roll, men är helt fenomenal i sin gestaltning av en alkoholist på väg mot undergången. Basia Frydmans åldrade mor kontrasterar vackert mot ett yngre dito, signerat Alexandra Rapaport. Det är sorgligt och bedrövligt.
Ännu värre blir det om man betänker att detta är en sann historia. Manusförfattaren och regissören Håkan Bjerking skildrar sitt eget liv. Det är en allvarlig film. Här ryms inga skratt, här finns bara svärta. Just det är också filmens stora poäng - att den vågar ta i, att den vågar vara cynisk och otäck fullt ut. Bjerking låter aldrig sin berättelse nå en försoning. Den gör som livet, går åt ett annat håll. Jag beundrar honom för det. Vi har alltså sett det förut, men icke desto mindre måste Bjerking få berätta sin historia. Och när han nu gör det så ärligt och naket lyssnar jag gärna.
Per Graffman spelar yngste sonen Magnus i en dysfunktionell familj med många hemligheter. Mamman Elisabeth (Basia Frydman) är känslomässig skadad efter ett svårt äktenskap med alkoholisten Lars (Mikael Persbrandt). Inför moderns födelsedag börjar Magnus gräva i sin familjs historia. Han upptäcker att han inte har några fotografier från sin barndom. Och i takt med att han förbereder födelsedagen och ett gruppfoto börjar han minnas mer och mer. Barndomen kommer tillbaka.
Ja, det här är en ofta berättad historia om hur en familj går under av att en person missbrukar alkohol. Berättad i ett alltmer förvirrat nu och i minnesbilder av ett förtvivlat då. Mikael Persbrandt har en ganska liten roll, men är helt fenomenal i sin gestaltning av en alkoholist på väg mot undergången. Basia Frydmans åldrade mor kontrasterar vackert mot ett yngre dito, signerat Alexandra Rapaport. Det är sorgligt och bedrövligt.
Ännu värre blir det om man betänker att detta är en sann historia. Manusförfattaren och regissören Håkan Bjerking skildrar sitt eget liv. Det är en allvarlig film. Här ryms inga skratt, här finns bara svärta. Just det är också filmens stora poäng - att den vågar ta i, att den vågar vara cynisk och otäck fullt ut. Bjerking låter aldrig sin berättelse nå en försoning. Den gör som livet, går åt ett annat håll. Jag beundrar honom för det. Vi har alltså sett det förut, men icke desto mindre måste Bjerking få berätta sin historia. Och när han nu gör det så ärligt och naket lyssnar jag gärna.
EXTRAMATERIALET
Här finns en bakomfilm där skådespelare och regissör berättar om filmen. Filmad on location. Håkan Bjerking berättar om hur sann filmen är, ibland ner till minsta detalj. Här finns också en liten film om när Mikael Persbrandt sminkas om till en åldrad man. Och några välmotiverat bortklippta scener.
TRE SAKER
1. Basia Frydman och Alexandra Rapaport har alltså samma roll som mamman i familjen. De är ohyggligt lika varandra.
2. Fy sjutton vad skicklig Mikael Persbrandt är. Från första scenen (en mycket obehaglig scen vid ett middagsbord) till den sista levererar Persbrandt stort och vackert.
3. Bästa filmalkoholisten är nog Keve Hjelm i Widerbergs "Kvarteret Korpen". "Du ser ut som en fisk", säger han till sonen Tommy Berggren. Fast i sin dykarklocka. Fast i sitt missbruk.
2. Fy sjutton vad skicklig Mikael Persbrandt är. Från första scenen (en mycket obehaglig scen vid ett middagsbord) till den sista levererar Persbrandt stort och vackert.
3. Bästa filmalkoholisten är nog Keve Hjelm i Widerbergs "Kvarteret Korpen". "Du ser ut som en fisk", säger han till sonen Tommy Berggren. Fast i sin dykarklocka. Fast i sitt missbruk.
TOBIAS JOHANSSON (2007-04-06)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Mikael Persbrandt (53)
Mikael Persbrandt (53)
