Den schizofrena detektiven
FILMEN"Lie to Me", "The Mentalist", "Person of Interest" och i viss mån "Castle". Det är exempel på kriminalserier som bygger på att minst en av huvudpersonerna har någon unik färdighet som gör att de kan lösa fallen där vi vanliga dödliga (och polisen) skulle ha gått bet. I "Lie to Me" handlar det om att kunna läsa kroppsspråk medan "The Mentalist" har en expert på olika mentala förmågor som bottnar i hans tränade intuition och observationsförmåga. I "Perceptions" fall jobbar FBI med en expert på hjärnan och dess olika åkommor vilket också för in ett visst mått av "House" i blandningen.
När serien tar sin början återförenas Dr Daniel Pierce (Eric McCormack) med sin före detta student och numera FBI-agent Kate Moretti (Rachael Leigh Cook) för att lösa ett mordfall. Vad Kate inte känner till är att medan hon varit borta har Daniel tillbringat en tid på ett mentalsjukhus. Han lider av schizofreni vilket vi tittare snart blir varse om. Till sin hjälp för att klara vardagen har Pierce anställt studenten Max Lewicki (Arjay Smith) som assistent. Max får också hyra ett rum hos honom för att vara tillgänglig så ofta som möjligt och under säsongens gång växer han till en väldigt viktig karaktär. Det är till exempel han som får tala om för Pierce om han pratar med hallucinationer eller verkliga människor. Paul Haley (LeVar Burton) spelar Pierces chef på universitetet där han arbetar, men karaktären är sorgligt underutnyttjad i den första säsongen. Som gammal vän och studiekamrat till Pierce borde han kunna användas på fler sätt än att bara låta honom tjata på Pierce om att ställa upp på olika insamlingar och välgörenhetsgalor. I persongalleriet finns också ungdomskärleken Natalie (Kelly Rowan) som är den enda Pierce anförtror sina personliga problem. Hennes karaktär bjuder på ett par rejäla överraskningar under säsongen (där den ena går att förutse) och det är nog bäst att inte säga mer än så.
Kate Moretti är ett kapitel för sig och Rachael Leigh Cook tar sig an rollen på sitt sedvanligt jordnära sätt. Det är glädjande då hon till skillnad från många andra kvinnliga karaktärer i traditionellt manliga miljöer inte försöker överkompensera för att hävda sig. I pilotavsnittet finns en scen där hon hoppar från en brandtrappa en och en halv våning upp och landar snyggt på en flyende skurk. Detta är förmodligen ett försök av manusförfattarna att etablera Morettis tuffhet men i mina ögon är det helt onödigt. Hon gör inget liknande i resten av säsongen vilket får agerandet att sticka ut lite för mycket. I stället har Cook gått in i rollen som en kvinna med skinn på näsan som inte behöver vässa armbågarna för att få respekt. Detta underlättas förstås av det faktum att både hennes miljö på FBI (hon får till och med en kvinnlig chef efter några avsnitt) och serien som helhet är tämligen machobefriad. Därtill kan man lägga till en gryende kärleksaffär mellan Kate och Pierce vilket ska bli intressant att se var den tar vägen.
Positivt för "Perception" är att även om det hela centreras kring Daniel Pierce och hans sjukdom så känns kriminalfallen de utreder hela tiden intressanta. "Castle" har till exempel haft problem med detta från och till och det gör att många av den seriens avsnitt kan bli rena sömnpiller. Här tillåter man faktiskt att fallen förminskas emellanåt till förmån för Pierce dagliga kamp och relationerna till människorna runt omkring honom. Det känns lite ovanligt i dagens TV-landskap men är med facit i hand förstås helt rätt beslut.
Första säsongen blev endast tio avsnitt lång och den röda tråden är Pierce svårigheter att kontrollera sin sjukdom och hur han sakta men säkert blir allt sämre. Det hela mynnar ut i ett avslutande dubbelavsnitt som överraskar men känns fullkomligt logiskt i efterhand. Avslutningen bjuder på ett mycket högre tempo än tidigare under säsongen och mer än en överraskning gör att intresset hålls uppe. Visst finns det ett mord att utreda även där men det hamnar ganska långt i bakgrunden vilket understryker att den första säsongen av "Perception" mer är som ett bra karaktärsdrama i kriminalmiljö än en kriminalserie med karaktärsutveckling.
När serien tar sin början återförenas Dr Daniel Pierce (Eric McCormack) med sin före detta student och numera FBI-agent Kate Moretti (Rachael Leigh Cook) för att lösa ett mordfall. Vad Kate inte känner till är att medan hon varit borta har Daniel tillbringat en tid på ett mentalsjukhus. Han lider av schizofreni vilket vi tittare snart blir varse om. Till sin hjälp för att klara vardagen har Pierce anställt studenten Max Lewicki (Arjay Smith) som assistent. Max får också hyra ett rum hos honom för att vara tillgänglig så ofta som möjligt och under säsongens gång växer han till en väldigt viktig karaktär. Det är till exempel han som får tala om för Pierce om han pratar med hallucinationer eller verkliga människor. Paul Haley (LeVar Burton) spelar Pierces chef på universitetet där han arbetar, men karaktären är sorgligt underutnyttjad i den första säsongen. Som gammal vän och studiekamrat till Pierce borde han kunna användas på fler sätt än att bara låta honom tjata på Pierce om att ställa upp på olika insamlingar och välgörenhetsgalor. I persongalleriet finns också ungdomskärleken Natalie (Kelly Rowan) som är den enda Pierce anförtror sina personliga problem. Hennes karaktär bjuder på ett par rejäla överraskningar under säsongen (där den ena går att förutse) och det är nog bäst att inte säga mer än så.
Kate Moretti är ett kapitel för sig och Rachael Leigh Cook tar sig an rollen på sitt sedvanligt jordnära sätt. Det är glädjande då hon till skillnad från många andra kvinnliga karaktärer i traditionellt manliga miljöer inte försöker överkompensera för att hävda sig. I pilotavsnittet finns en scen där hon hoppar från en brandtrappa en och en halv våning upp och landar snyggt på en flyende skurk. Detta är förmodligen ett försök av manusförfattarna att etablera Morettis tuffhet men i mina ögon är det helt onödigt. Hon gör inget liknande i resten av säsongen vilket får agerandet att sticka ut lite för mycket. I stället har Cook gått in i rollen som en kvinna med skinn på näsan som inte behöver vässa armbågarna för att få respekt. Detta underlättas förstås av det faktum att både hennes miljö på FBI (hon får till och med en kvinnlig chef efter några avsnitt) och serien som helhet är tämligen machobefriad. Därtill kan man lägga till en gryende kärleksaffär mellan Kate och Pierce vilket ska bli intressant att se var den tar vägen.
Positivt för "Perception" är att även om det hela centreras kring Daniel Pierce och hans sjukdom så känns kriminalfallen de utreder hela tiden intressanta. "Castle" har till exempel haft problem med detta från och till och det gör att många av den seriens avsnitt kan bli rena sömnpiller. Här tillåter man faktiskt att fallen förminskas emellanåt till förmån för Pierce dagliga kamp och relationerna till människorna runt omkring honom. Det känns lite ovanligt i dagens TV-landskap men är med facit i hand förstås helt rätt beslut.
Första säsongen blev endast tio avsnitt lång och den röda tråden är Pierce svårigheter att kontrollera sin sjukdom och hur han sakta men säkert blir allt sämre. Det hela mynnar ut i ett avslutande dubbelavsnitt som överraskar men känns fullkomligt logiskt i efterhand. Avslutningen bjuder på ett mycket högre tempo än tidigare under säsongen och mer än en överraskning gör att intresset hålls uppe. Visst finns det ett mord att utreda även där men det hamnar ganska långt i bakgrunden vilket understryker att den första säsongen av "Perception" mer är som ett bra karaktärsdrama i kriminalmiljö än en kriminalserie med karaktärsutveckling.
EXTRAMATERIALET
Ingenting, vilket är en stor besvikelse då det hade kunnat berättas massor om de olika sjukdomarna som dyker upp och inte minst om Pierces egen sjukdom. Dock verkar även den amerikanska utgåvan vara helt ren från extramaterial så vi är inte ensamma denna gång.
TRE SAKER
1. Trek-spotting 1: "Star Trek"-nörden i mig noterar att LeVar Burton ("The Next Generation") har en återkommande biroll. Dessutom dyker Armin Shimmerman ("Deep Space Nine") och Nicole de Boer ("Deep Space Nine") upp som gästskådespelare i olika avsnitt.
2. Trek-spotting 2: Kenneth Biller och Mike Sussman var manusförfattare/producent respektive manusförfattare på "Star Trek: Voyager". Det är dessa som ligger bakom "Perception" vilket säkert bidragit till punkt 1 här ovan.
3. "Perception" rankades som tredje bästa debut på amerikansk kabel-tv under 2012, slagen endast av "Major Crimes" och "Dallas".
2. Trek-spotting 2: Kenneth Biller och Mike Sussman var manusförfattare/producent respektive manusförfattare på "Star Trek: Voyager". Det är dessa som ligger bakom "Perception" vilket säkert bidragit till punkt 1 här ovan.
3. "Perception" rankades som tredje bästa debut på amerikansk kabel-tv under 2012, slagen endast av "Major Crimes" och "Dallas".
THOMAS HELSING (2014-02-19)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Arjay Smith (4)
Arjay Smith (4)
