Spektakulärt men svårt
FILMENTerry Gilliam är ju en väldigt visuell regissör. Att han skulle göra en "normal" film är helt uteslutet. Med sin konstnärliga bakgrund, som alla bör ha tagit del av i "Monty Python's Flying Circus", är det mycket tydligt att det estetiska har en väldigt stor del av hans filmskapande, oavsett om det handlar om dekorer eller kläder. Ibland känns det som det är viktigare än att berätta en bra story, och det är lite så jag känner när "The Zero Theorem" rullat klart. Det är en svår film som möjligen är för smart för mig. Huvudrollsinnehavaren Christoph Waltz säger i extramaterialet att det är en film som man behöver tänka till lite om och kanske till och med läsa på om, och då är det ganska tydligt att det inte handlar om någon rak historia.
Det är en futuristisk film, satt i en framtid där man aldrig riktigt är i fred. Går man längs en gata finns det gott om skärmar med högljudda annonsmeddelanden, till och med så att man förföljs av personligt riktad reklam. I denna röriga värld bor dataprogrammeraren Qohen Leth (Waltz) i en brännskadad kyrka och vill helst av allt vara ensam. Han ser inte poängen med att dag efter dag gå till ett arbete där man ändå sitter ensam och jobbar på i sin lilla kuvös när det skulle vara dubbelt så effektivt att få jobba hemifrån. Han tar upp detta med sin närmaste chef (David Thewlis) som till slut övertalar den högsta chefen (Matt Damon) om att gå Leth till mötes. Men han får även ett nytt uppdrag - att knäcka den omöjliga Nollteoremen som så många gått bet på.
Det blir förstås svårt för Leth, som i princip drivs till vansinne när han nästan är klar men inte lyckas få alla "enheter" på plats och får börja om, och samtidigt få sitt arbete avbrutet av en dataröst som påminner honom om att ladda upp sin färdiga data. Som hjälp får han besök av en förförisk kvinna (Mélanie Thierry) och högsta chefens tonårsson (Lucas Hedges), vilket inte riktigt är vad en människa som bara vill vara ensam önskar, men samtidigt händer det något med honom genom dessa möten.
Christoph Waltz är ju en av de starkast lysande stjärnorna som poppat upp i filmhimlen de senaste åren, mycket tack vare hans insatser i Quentin Tarantinos filmer, och här - skallig och utan ögonbryn - gör han en mycket speciell figur som blir en riktig karaktär. Han är nästan med i varenda ruta i filmen och klarar galant av att bära den på sina axlar. Visuellt är filmen som redan konstaterat spektakulär och alla stunder där Leth sitter framför skärmen blir inte det vanliga knattret på tangentbord och scrollande gröna tecken på en svart bakgrund. Leths arbete ser snarare ut som ett obegripligt dataspel som styrs via en kontroll. Annorlunda, men i och med att arbetet är så obegripligt blir det snabbt lite enahanda.
Tyvärr är "The Zero Theorem" en film som jag kommer minnas mer på grund av sitt utseende än vad den berättar och vad den vill förmedla. Jag hänger inte med i storyn och i jämförelse med Gilliams förra film "The Imaginarium of Doctor Parnassus" som jag gillade, är den alldeles för luddig och svår. Men snygg och speciell är den verkligen.
Det är en futuristisk film, satt i en framtid där man aldrig riktigt är i fred. Går man längs en gata finns det gott om skärmar med högljudda annonsmeddelanden, till och med så att man förföljs av personligt riktad reklam. I denna röriga värld bor dataprogrammeraren Qohen Leth (Waltz) i en brännskadad kyrka och vill helst av allt vara ensam. Han ser inte poängen med att dag efter dag gå till ett arbete där man ändå sitter ensam och jobbar på i sin lilla kuvös när det skulle vara dubbelt så effektivt att få jobba hemifrån. Han tar upp detta med sin närmaste chef (David Thewlis) som till slut övertalar den högsta chefen (Matt Damon) om att gå Leth till mötes. Men han får även ett nytt uppdrag - att knäcka den omöjliga Nollteoremen som så många gått bet på.
Det blir förstås svårt för Leth, som i princip drivs till vansinne när han nästan är klar men inte lyckas få alla "enheter" på plats och får börja om, och samtidigt få sitt arbete avbrutet av en dataröst som påminner honom om att ladda upp sin färdiga data. Som hjälp får han besök av en förförisk kvinna (Mélanie Thierry) och högsta chefens tonårsson (Lucas Hedges), vilket inte riktigt är vad en människa som bara vill vara ensam önskar, men samtidigt händer det något med honom genom dessa möten.
Christoph Waltz är ju en av de starkast lysande stjärnorna som poppat upp i filmhimlen de senaste åren, mycket tack vare hans insatser i Quentin Tarantinos filmer, och här - skallig och utan ögonbryn - gör han en mycket speciell figur som blir en riktig karaktär. Han är nästan med i varenda ruta i filmen och klarar galant av att bära den på sina axlar. Visuellt är filmen som redan konstaterat spektakulär och alla stunder där Leth sitter framför skärmen blir inte det vanliga knattret på tangentbord och scrollande gröna tecken på en svart bakgrund. Leths arbete ser snarare ut som ett obegripligt dataspel som styrs via en kontroll. Annorlunda, men i och med att arbetet är så obegripligt blir det snabbt lite enahanda.
Tyvärr är "The Zero Theorem" en film som jag kommer minnas mer på grund av sitt utseende än vad den berättar och vad den vill förmedla. Jag hänger inte med i storyn och i jämförelse med Gilliams förra film "The Imaginarium of Doctor Parnassus" som jag gillade, är den alldeles för luddig och svår. Men snygg och speciell är den verkligen.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet inleds med en hyfsat heltäckande bakomfilm där allt och lite till avklaras kort men effektivt, med utrymme för älskvärda ord om Terry Gilliam och Christoph Waltz bland annat. Förstås. Dock blir det inte så där supersmörigt som det har en tendens att bli nu för tiden.
I en lite kortare featurette om hur man skapade det som visas på dataskärmarna får vi bland annat veta att svenska VFX-bolaget Chimney Pot var inblandade i jobbet. Vi får även veta att det mesta av det vi ser på skärmarna även var på skärmarna under inspelningen och lades alltså inte in i efterhand.
En lite längre featurette tar upp inspelningsplatserna i Bukarest och avslutas med en ganska lång titt på byggnationen av Leths kyrka. Det är kul att sådant här får breda ut sig, och det får det verkligen i det separata inslaget "Location Breakdown" där vi under en hel timme får se skisser, manusinstruktioner, modeller och byggnation med mera av sex inspelningsplatser/byggen. Mer i samma anda är en halvtimmeslång koll på filmens kostymer.
Femton minuter med outtakes där råttor som ska hämta mat eller utföra saker enligt manus känns väl inte som några minuter man får tillbaka i mervärde, och lite i samma anda är två intervjuer med skådespelare som gör små och ännu mindre roller i filmen. Å andra sidan är det lite fint att även dessa personer uppmärksammas.
Som avslutning finns ungefär tio minuter från en frågestund vid London Film Festival där Gilliam går in på lite olika aspekter kring filmen. Det är faktiskt intressant att ta del av.
I en lite kortare featurette om hur man skapade det som visas på dataskärmarna får vi bland annat veta att svenska VFX-bolaget Chimney Pot var inblandade i jobbet. Vi får även veta att det mesta av det vi ser på skärmarna även var på skärmarna under inspelningen och lades alltså inte in i efterhand.
En lite längre featurette tar upp inspelningsplatserna i Bukarest och avslutas med en ganska lång titt på byggnationen av Leths kyrka. Det är kul att sådant här får breda ut sig, och det får det verkligen i det separata inslaget "Location Breakdown" där vi under en hel timme får se skisser, manusinstruktioner, modeller och byggnation med mera av sex inspelningsplatser/byggen. Mer i samma anda är en halvtimmeslång koll på filmens kostymer.
Femton minuter med outtakes där råttor som ska hämta mat eller utföra saker enligt manus känns väl inte som några minuter man får tillbaka i mervärde, och lite i samma anda är två intervjuer med skådespelare som gör små och ännu mindre roller i filmen. Å andra sidan är det lite fint att även dessa personer uppmärksammas.
Som avslutning finns ungefär tio minuter från en frågestund vid London Film Festival där Gilliam går in på lite olika aspekter kring filmen. Det är faktiskt intressant att ta del av.
TRE SAKER
1. Vår svenska birollskung Peter Stormare är med och spelar en skäggig doktor i en liten sekvens. Som vanligt lyckas Stormare med små medel göra en karaktär som märks.
2. Manuset är skrivet av Pat Rushin som är lärare i "creative writing" vid University of Central Florida.
3. En jazzig tolkning av Radioheads "Creep" av argentiska sångerskan Karen Souza figurerar i slutet av filmen.
2. Manuset är skrivet av Pat Rushin som är lärare i "creative writing" vid University of Central Florida.
3. En jazzig tolkning av Radioheads "Creep" av argentiska sångerskan Karen Souza figurerar i slutet av filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Christoph Waltz (12)
Christoph Waltz (12)
