Som en lång dröm
FILMENEn ny säsong och ett nytt ansikte på framsidan av boxen. Den blonda kvinnan är Rosalind Myers (Hermione Norris) som rekryteras till MI-5 på ett ganska annorlunda vis. Hon tillhör nämligen the bad guys i det första avsnittet...
"Spooks" chockstartar säsongen med ett rasande spännande dubbelavsnitt som innehåller allt, så till den milda grad att det blir smått osannolikt. Av olika anledningar känns det som de två timmarna är en lång dröm och jag är beredd på att det faktiskt ska avslutas med att en i teamet vaknar upp, men så blir det inte. Faktum är att den här känslan stannar kvar under samtliga tio avsnitt och det finns flera indikationer till att det faktiskt skulle vara en oerhört lång dröm, men "Spooks" gör aldrig en "Dallas". Om nu inte nästa säsong skulle börja med uppvaknandet... Vilket i så fall vore så sjukt dåligt.
Serien verkar ofta ta till drastiska metoder att skriva ut karaktärer. I öppningsdubbeln är det en av de sekundära karaktärerna som går ur tiden på ett ganska hemskt sätt, och lite senare i säsongen får researchspecialisten Ruth (Nicola Walker) kliva ur efter att ha stått i fokus i ett av de bästa avsnitten i säsongen.
Säsongen är riktigt stark den här gången. Oerhört mycket spänning och gott om variation från avsnitt till avsnitt. Det glädjer mig att man börjat med sammanhängande avsnitt i en större utsträckning, för det är inte bara säsongsöppningen som är ett dubbelavsnitt, ytterligare en dubbelmacka kommer under säsongens gång. Det är en mycket positiv utveckling.
Trots Rosalinds märkliga rekrytering blir hon ett bra tillskott till teamet. Hon är väldigt cool och med en sarkastisk underton mest hela tiden. En kul balans till Adam Carter (Rupert Penry-Jones) som den här säsongen lider av personliga problem. I min förra recension anmärkte jag på att karaktären inte är så komplex, men det blir det ändring på. Han lider av post-traumatisk stress efter frun Fionas död och är nu ensamstående förälder till sonen Wes som ännu inte fått veta sanningen. Under säsongen ger man också för första gången lite privatliv till bossen Harry Pearce (Peter Firth) som inleder en liten romans med Ruth.
En del utveckling alltså, men först och främst är det en väldigt stabil säsong med bra avsnitt hela vägen.
"Spooks" chockstartar säsongen med ett rasande spännande dubbelavsnitt som innehåller allt, så till den milda grad att det blir smått osannolikt. Av olika anledningar känns det som de två timmarna är en lång dröm och jag är beredd på att det faktiskt ska avslutas med att en i teamet vaknar upp, men så blir det inte. Faktum är att den här känslan stannar kvar under samtliga tio avsnitt och det finns flera indikationer till att det faktiskt skulle vara en oerhört lång dröm, men "Spooks" gör aldrig en "Dallas". Om nu inte nästa säsong skulle börja med uppvaknandet... Vilket i så fall vore så sjukt dåligt.
Serien verkar ofta ta till drastiska metoder att skriva ut karaktärer. I öppningsdubbeln är det en av de sekundära karaktärerna som går ur tiden på ett ganska hemskt sätt, och lite senare i säsongen får researchspecialisten Ruth (Nicola Walker) kliva ur efter att ha stått i fokus i ett av de bästa avsnitten i säsongen.
Säsongen är riktigt stark den här gången. Oerhört mycket spänning och gott om variation från avsnitt till avsnitt. Det glädjer mig att man börjat med sammanhängande avsnitt i en större utsträckning, för det är inte bara säsongsöppningen som är ett dubbelavsnitt, ytterligare en dubbelmacka kommer under säsongens gång. Det är en mycket positiv utveckling.
Trots Rosalinds märkliga rekrytering blir hon ett bra tillskott till teamet. Hon är väldigt cool och med en sarkastisk underton mest hela tiden. En kul balans till Adam Carter (Rupert Penry-Jones) som den här säsongen lider av personliga problem. I min förra recension anmärkte jag på att karaktären inte är så komplex, men det blir det ändring på. Han lider av post-traumatisk stress efter frun Fionas död och är nu ensamstående förälder till sonen Wes som ännu inte fått veta sanningen. Under säsongen ger man också för första gången lite privatliv till bossen Harry Pearce (Peter Firth) som inleder en liten romans med Ruth.
En del utveckling alltså, men först och främst är det en väldigt stabil säsong med bra avsnitt hela vägen.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Förra säsongen avslutades med en cliffhanger som givetvis rinner över till inledningen på denna, men den bara försvinner på ett väldigt otillfredsställande sätt. Den lämnar mig med en mängd frågetecken och är en av anledningarna till att jag länge tror på det där drömscenariot.
2. Vid ett par tillfällen får jag lite "Da Vinci-koden"-vibbar då det är både koder och hemliga, gömda meddelanden inblandade. Det ingår väl i och för sig i spionkonceptet, men det känns extra mycket Dan Brown vid några tillfällen.
3. Serien är omåttligt populär hemma i England, men jag undrar hur populär den är bland verkliga MI-5-agenter, för att inte tala om bland MI-6-agenter, då MI-6 nästan uteslutande är inblandade i allt dåligt...
2. Vid ett par tillfällen får jag lite "Da Vinci-koden"-vibbar då det är både koder och hemliga, gömda meddelanden inblandade. Det ingår väl i och för sig i spionkonceptet, men det känns extra mycket Dan Brown vid några tillfällen.
3. Serien är omåttligt populär hemma i England, men jag undrar hur populär den är bland verkliga MI-5-agenter, för att inte tala om bland MI-6-agenter, då MI-6 nästan uteslutande är inblandade i allt dåligt...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Roger Allam (11)
Roger Allam (11)
