En klassiker och en överdriven tvåa
FILMENJag har ett tydligt minne av en helg i min barndom när mina föräldrar var bortresta och jag hade fått hyra en video att kolla på. Jag kan ha varit 12 år, vilket i så fall skulle betyda att det var 1985. Filmen var så klart "Gremlins" och jag lär ha sett den ett par gånger innan den lämnades tillbaka. Jag minns att efter den första titten gick jag runt i det stora mörka huset extremt paranoid och på helspänn efter tänkbara gremlins i alla skrymslen och vrån. Tänk den tiden filmer påverkade en på det viset…
"Gremlins" kom 1984 och regisserades av Joe Dante med Steven Spielberg som producent. För manuset stod Chris Columbus som nästan 20 år senare skulle regissera de två första "Harry Potter"-filmerna. Det är med stor glädje jag kan konstatera att filmen, 24 år senare, fortfarande håller oväntat väl. Storyn är bra, tempot har ett bra flyt och specialeffekterna är det faktiskt inga fel på.
Ni kommer väl ihåg storyn? Den misslyckade uppfinnaren Randall Peltzer (Hoyt Axton) lyckas i Chinatown köpa ett mystiskt litet djur av en gammal kinesisk gubbe. Djuret, en mogwai som Randall döper till Gizmo, måste skötas efter tre enkla regler: 1) Håll det borta från skarpt ljus, solljus dödar den, 2) Håll det borta från vatten och 3) Mata det inte, hur mycket det än ber om det, efter midnatt. Randall tror sig ha köpt den perfekta julklappen till sonen Billy (Zach Galligan).
I den lilla småstaden Kingston Falls sliter Billy på den lokala banken och slåss både mot dryga kollegor (Judge Reinhold) och elaka tanter (Polly Holliday) som vill göra krösamos av hans hund. Hans enda riktiga vänner är pojken Pete (Corey Feldman) och jämngamla Kate (Phoebe Cates). Gizmo blir snabbt en riktig favorit då det visar sig att djuret har både karaktär och stor intelligens, för att inte tala om musikalitet.
Men det dröjer så klart inte länge tills Billy stjälper lite vatten på Gizmo varpå fem nya mogwais poppar ur hans rygg som håriga pingisbollar. Gizmo är tydligt förtvivlad över detta för hans "barn" är elaka retstickor, speciellt en som har en vit tuppkam. Och det dröjer ännu kortare tid innan de lyckas lura Billy att ge dem mat efter midnatt vilket gör att de plötsligt förpuppas och sedermera förvandlas till blixtrande elaka gremlins som snabbt tar över staden och gör den till ett veritabelt helvete. Billy får tillsammans med Kate och Gizmo ränna runt och försöka lösa problemet innan det går överstyr.
Genidraget är såklart att combon Dante, Spielberg och Columbus gjort riktiga karaktärer av mogwaierna och gremlinarna, vilket gör att man totalt köper dem. Lika gullig och bedårande som Gizmo är, lika jävliga och vedervärdiga är gremlinarna. Man skulle i och för sig tycka att det går lite överstyr när gremlinarna tar över en bar och super och röjer så det står härliga till och förvandlas på rena smurfmanéret till blottar-gremlin, transvestit-gremlin och benvärmar-gremlin… Fast jag garvar fortfarande åt när de sitter och super. Så jävla surrealistiskt!
Filmen fick 15-årsgräns lite här och där och den är ju egentligen en skräckfilm, med en synnerligen brutal sekvens där Billys mamma (Frances Lee McCain) gör processen kort med några gremlins genom att köra dem i en mixer och spränga dem i en mikrovågsugn (fortfarande en av de bästa splattereffekter jag sett).
En riktig klassiker, helt klart, och värsta nostalgitrippen för mig, även om jag inte smyger runt i lägenheten på helspänn…
Uppföljaren "Gremlins 2: The New Batch" kom 1990 och verkar efter principen "större och värre" och tappar i och med det lite av första filmens charm. Nu har Billy och Kate flyttat till New York och jobbar i mogulen Daniel Clamps (John Glover) gigantiska och hypermoderna skyskrapa. Där hamnar även Gizmo efter ett tag och det går som vanligt: han får vatten på sig, föder ett gäng mogwais som strax förvandlas till gremlins, multiplicerar sig i massor och sprider skräck i skyskrapan. Även den här gången finns det en ledare med tuppkam som är sannerligen sadistisk mot stackars Gizmo.
Filmen har en betydligt mer komplicerad struktur som speglar av sig i historien. I och med att skyskrapan rymmer allt från en tv-studio till tveksamt laboratorium lett av Christopher Lee så får gremlinskaoset större spelrum. I laboratoriet finns det mängder av elixir som förvandlar monstren till allt från grönsaks-gremlin och fladdermus-gremlin till tjej-gremlin och en talande smart-gremlin (givetvis med glasögon). Här spårar filmen ut lite och en del bristande specialeffekter i form av hackig stop-motion-animation och dålig bluescreen gör sig påminda. Sedan spårar det ut ännu mer i två metaskämt – ett där ett tv-program med legendariska filmskribenten Leonard Maltin recenserar första "Gremlins" och lite senare bryts filmen så som om negativet brinner upp och när gremlinarna tar över "biografen" kommer ingen annan än Hulk Hogan in och styr upp det hela.
Spårar ur var ordet.
Nja, "Gremlins 2" har så klart sina poänger men mycket av första filmens charm är som bortblåst och det blir lite för mycket av konstiga karaktärer och framför allt överdrivna gremlins. För att inte tala om Gizmo själv som förvandlas till… Rambo (!) för att hjälpa Billy att klara upp biffen.
Zach Galligan och Phoebe Cates i huvudrollerna försvann lite från rampljuset efter de här filmerna. Galligan gör fortfarande roller regelbundet men jag har inte sett han, och Cates – som jag var så där filmförälskad i som tonåring – försvann helt 2001. Lite synd kan man tycka.
Rent krasst så är "Gremlins" den stora klassikern i den här duon. Uppföljaren är möjligen sevärd men det är ettan jag minns med ett skön nostalgisk känsla i hjärtat.
"Gremlins" kom 1984 och regisserades av Joe Dante med Steven Spielberg som producent. För manuset stod Chris Columbus som nästan 20 år senare skulle regissera de två första "Harry Potter"-filmerna. Det är med stor glädje jag kan konstatera att filmen, 24 år senare, fortfarande håller oväntat väl. Storyn är bra, tempot har ett bra flyt och specialeffekterna är det faktiskt inga fel på.
Ni kommer väl ihåg storyn? Den misslyckade uppfinnaren Randall Peltzer (Hoyt Axton) lyckas i Chinatown köpa ett mystiskt litet djur av en gammal kinesisk gubbe. Djuret, en mogwai som Randall döper till Gizmo, måste skötas efter tre enkla regler: 1) Håll det borta från skarpt ljus, solljus dödar den, 2) Håll det borta från vatten och 3) Mata det inte, hur mycket det än ber om det, efter midnatt. Randall tror sig ha köpt den perfekta julklappen till sonen Billy (Zach Galligan).
I den lilla småstaden Kingston Falls sliter Billy på den lokala banken och slåss både mot dryga kollegor (Judge Reinhold) och elaka tanter (Polly Holliday) som vill göra krösamos av hans hund. Hans enda riktiga vänner är pojken Pete (Corey Feldman) och jämngamla Kate (Phoebe Cates). Gizmo blir snabbt en riktig favorit då det visar sig att djuret har både karaktär och stor intelligens, för att inte tala om musikalitet.
Men det dröjer så klart inte länge tills Billy stjälper lite vatten på Gizmo varpå fem nya mogwais poppar ur hans rygg som håriga pingisbollar. Gizmo är tydligt förtvivlad över detta för hans "barn" är elaka retstickor, speciellt en som har en vit tuppkam. Och det dröjer ännu kortare tid innan de lyckas lura Billy att ge dem mat efter midnatt vilket gör att de plötsligt förpuppas och sedermera förvandlas till blixtrande elaka gremlins som snabbt tar över staden och gör den till ett veritabelt helvete. Billy får tillsammans med Kate och Gizmo ränna runt och försöka lösa problemet innan det går överstyr.
Genidraget är såklart att combon Dante, Spielberg och Columbus gjort riktiga karaktärer av mogwaierna och gremlinarna, vilket gör att man totalt köper dem. Lika gullig och bedårande som Gizmo är, lika jävliga och vedervärdiga är gremlinarna. Man skulle i och för sig tycka att det går lite överstyr när gremlinarna tar över en bar och super och röjer så det står härliga till och förvandlas på rena smurfmanéret till blottar-gremlin, transvestit-gremlin och benvärmar-gremlin… Fast jag garvar fortfarande åt när de sitter och super. Så jävla surrealistiskt!
Filmen fick 15-årsgräns lite här och där och den är ju egentligen en skräckfilm, med en synnerligen brutal sekvens där Billys mamma (Frances Lee McCain) gör processen kort med några gremlins genom att köra dem i en mixer och spränga dem i en mikrovågsugn (fortfarande en av de bästa splattereffekter jag sett).
En riktig klassiker, helt klart, och värsta nostalgitrippen för mig, även om jag inte smyger runt i lägenheten på helspänn…
Uppföljaren "Gremlins 2: The New Batch" kom 1990 och verkar efter principen "större och värre" och tappar i och med det lite av första filmens charm. Nu har Billy och Kate flyttat till New York och jobbar i mogulen Daniel Clamps (John Glover) gigantiska och hypermoderna skyskrapa. Där hamnar även Gizmo efter ett tag och det går som vanligt: han får vatten på sig, föder ett gäng mogwais som strax förvandlas till gremlins, multiplicerar sig i massor och sprider skräck i skyskrapan. Även den här gången finns det en ledare med tuppkam som är sannerligen sadistisk mot stackars Gizmo.
Filmen har en betydligt mer komplicerad struktur som speglar av sig i historien. I och med att skyskrapan rymmer allt från en tv-studio till tveksamt laboratorium lett av Christopher Lee så får gremlinskaoset större spelrum. I laboratoriet finns det mängder av elixir som förvandlar monstren till allt från grönsaks-gremlin och fladdermus-gremlin till tjej-gremlin och en talande smart-gremlin (givetvis med glasögon). Här spårar filmen ut lite och en del bristande specialeffekter i form av hackig stop-motion-animation och dålig bluescreen gör sig påminda. Sedan spårar det ut ännu mer i två metaskämt – ett där ett tv-program med legendariska filmskribenten Leonard Maltin recenserar första "Gremlins" och lite senare bryts filmen så som om negativet brinner upp och när gremlinarna tar över "biografen" kommer ingen annan än Hulk Hogan in och styr upp det hela.
Spårar ur var ordet.
Nja, "Gremlins 2" har så klart sina poänger men mycket av första filmens charm är som bortblåst och det blir lite för mycket av konstiga karaktärer och framför allt överdrivna gremlins. För att inte tala om Gizmo själv som förvandlas till… Rambo (!) för att hjälpa Billy att klara upp biffen.
Zach Galligan och Phoebe Cates i huvudrollerna försvann lite från rampljuset efter de här filmerna. Galligan gör fortfarande roller regelbundet men jag har inte sett han, och Cates – som jag var så där filmförälskad i som tonåring – försvann helt 2001. Lite synd kan man tycka.
Rent krasst så är "Gremlins" den stora klassikern i den här duon. Uppföljaren är möjligen sevärd men det är ettan jag minns med ett skön nostalgisk känsla i hjärtat.
EXTRAMATERIALET
Till "Gremlins 2: The New Batch" finns det lite extramaterial. Till att börja med ett kommentarspår med Joe Dante och Mike Finnell, producent till filmen. Man kan även slå på kommentarerna till ett ca 20 minuter långt block med bortklippta scener. Det är väl egentligen ingen av dessa scener som hade gjort filmen bättre.
En kort making of, som egentligen är mer ett nedslag på inspelningsplatsen, anspelar på att Gizmo och alla gremlins är "riktiga" figurer som var hur dryga som helst under inspelningen. Lite småkul, men jag hade gärna sett en riktig making of som visade hur de hanterar alla dessa dockor.
Lite sköna bloopers och biotrailern finns också att titta på innan det är slut på extramaterialet.
En kort making of, som egentligen är mer ett nedslag på inspelningsplatsen, anspelar på att Gizmo och alla gremlins är "riktiga" figurer som var hur dryga som helst under inspelningen. Lite småkul, men jag hade gärna sett en riktig making of som visade hur de hanterar alla dessa dockor.
Lite sköna bloopers och biotrailern finns också att titta på innan det är slut på extramaterialet.
TRE SAKER
1. Frank Welker, som för mig är känd som mannen som gör Nibbler och "alla tänkbara djur" i "Futurama" gör rösterna till de onda ledarna Stripe och Mohawk plus andra gremlins. Han måste vara en av Hollywoods mest anlitade skådespelare med i skrivandets stund 564 uppdrag på sin IMDB-resumé.
2. Omslaget till "Gremlins" visar en gremlin som kommer ut ur filmaffischen och texten "We’re here!". På den svenska videoreleasen från 80-talet stod det "We’re back!" vilket förbryllade mig mycket då det kändes som ett "Gremlins 2"-omslag. Det är först nu jag fattar att "We’re back!" betydde " Nu finns vi på video".
3. I "Gremlins 2" finns det en rolig diskussion om den orimliga regeln om mat efter midnatt, med frågeställningar som "Om de äter innan 12 men får något som fastnar mellan tänderna…?" och "Om de äter på ett flygplan och passar en tidszon… det är ju alltid midnatt någonstans?".
2. Omslaget till "Gremlins" visar en gremlin som kommer ut ur filmaffischen och texten "We’re here!". På den svenska videoreleasen från 80-talet stod det "We’re back!" vilket förbryllade mig mycket då det kändes som ett "Gremlins 2"-omslag. Det är först nu jag fattar att "We’re back!" betydde " Nu finns vi på video".
3. I "Gremlins 2" finns det en rolig diskussion om den orimliga regeln om mat efter midnatt, med frågeställningar som "Om de äter innan 12 men får något som fastnar mellan tänderna…?" och "Om de äter på ett flygplan och passar en tidszon… det är ju alltid midnatt någonstans?".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Corey Feldman (5)
Corey Feldman (5)
