Miniserie att gäspa sig igenon
FILMENDramatiseringar av kungahusen i England är brittisk filmhistorias egen Vilda västern. Det finns alltid anledning att göra en ny film. Vem ska gestalta drottning Elisabeth den här gången? Cate Blanchett? Hur gör vi med Skottland; ska det vara inbördeskrig där, eller ska vi lämnade dem därhän den här gången? Källmaterial finns det gott om, så det är bara att ösa på – och finns det luckor är det bara att hitta på. Det viktiga är att publiken får vad publiken vill ha: lite pudrade peruker, kända ansikten i hovsalen, lite svärdsfäktning och tornerspel, och lite intriger med korrupta företrädare för katolska kyrkan.
I PBS-miniserien "Henry VIII" följer vi den ökände och maktfullkomlige engelske konungen Henry VIII (eller Henrik den åttonde, som vi säger i Sverige): från faderns dödsbädd, genom ungdomlig virilitet, till hans egen dödsbädd – allt stiligt porträtterat av en inspirerad Ray Winstone, i skinande rustning, i de tidiga scenerna, och fat suite, i de senare. Vi är väl bekanta med historien. Den här kungen har porträtterats många gånger tidigare, till och med av Shakespeare. Han var gift sex gånger, och högg huvudet av ett par av sina fruar – för att kunna gifta sig med en ny. Allt på grund av hans besatthet att få en manlig tronarvinge.
Och kring detta kretsar serien. De stora och omvälvande politiska följderna av Henry VIII:s regim pågår egentligen i kulissen; man har valt att göra kungen mänsklig i sin relation till sina kvinnor. Det är ett bra val, och ger skådespelarna möjlighet att verkligen jobba emot varandra, och spela ut känsloregistret, i stället för att rabbla politiska följder av ett hotande inbördeskrig här, och en knorrande katolsk kyrka där. Starkast är samspelet mellan Ray Winstone och Helena Bonham Carter, som spelar hans andra fru, Anne Boelyn. Sean Bean gör också ett kort inhopp som överraskar i sin intensitet.
Men jag gäspar mig ändå igenom de tre timmarna. I bästa fall är den konsekvent i sitt långsamma tempo, och att varje fru avhandlas för sig. I sämsta fall är den en trög kostymhistoria, med ett segt manus som hade mått bra av lite mer action – för det gick fan vilt till på den här tiden.
I PBS-miniserien "Henry VIII" följer vi den ökände och maktfullkomlige engelske konungen Henry VIII (eller Henrik den åttonde, som vi säger i Sverige): från faderns dödsbädd, genom ungdomlig virilitet, till hans egen dödsbädd – allt stiligt porträtterat av en inspirerad Ray Winstone, i skinande rustning, i de tidiga scenerna, och fat suite, i de senare. Vi är väl bekanta med historien. Den här kungen har porträtterats många gånger tidigare, till och med av Shakespeare. Han var gift sex gånger, och högg huvudet av ett par av sina fruar – för att kunna gifta sig med en ny. Allt på grund av hans besatthet att få en manlig tronarvinge.
Och kring detta kretsar serien. De stora och omvälvande politiska följderna av Henry VIII:s regim pågår egentligen i kulissen; man har valt att göra kungen mänsklig i sin relation till sina kvinnor. Det är ett bra val, och ger skådespelarna möjlighet att verkligen jobba emot varandra, och spela ut känsloregistret, i stället för att rabbla politiska följder av ett hotande inbördeskrig här, och en knorrande katolsk kyrka där. Starkast är samspelet mellan Ray Winstone och Helena Bonham Carter, som spelar hans andra fru, Anne Boelyn. Sean Bean gör också ett kort inhopp som överraskar i sin intensitet.
Men jag gäspar mig ändå igenom de tre timmarna. I bästa fall är den konsekvent i sitt långsamma tempo, och att varje fru avhandlas för sig. I sämsta fall är den en trög kostymhistoria, med ett segt manus som hade mått bra av lite mer action – för det gick fan vilt till på den här tiden.
EXTRAMATERIALET
Inget extramaterial på denna utgåva.
TRE SAKER
1. När serien gick på tv i England var den nästan fyra timmar lång. Nu är den nedklippt till två avsnitt på sammanlagt 192 minuter. Det är jag tacksam för.
2. Serien blev Emmybelönad för bästa miniserie 2004.
3. Efter Henry VIII:s död var det turbulent ett tag, innan dottern Elisabeth I till slut tog över kronan. Den människan är lika bekant för filmhistorien som hennes far.
2. Serien blev Emmybelönad för bästa miniserie 2004.
3. Efter Henry VIII:s död var det turbulent ett tag, innan dottern Elisabeth I till slut tog över kronan. Den människan är lika bekant för filmhistorien som hennes far.
TOBIAS JOHANSSON (2009-01-21)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Ray Winstone (16)
Ray Winstone (16)
