Ford är en frisk fläkt i en övertydlig film
FILMENPompe är en ms-liknande sjukdom som binder glycogen vilket leder till att muskler och andra vitala organ bryts ned. Enligt filmen är det högst osannolikt att barn som diagnostiserats med sjukdomen blir äldre än nio år.
Advokaten John Crowley (Brendan Fraser) har tre barn tillsammans med frun Aileen (Keri Russell) varav två lider av sjukdomen. Sjukdomen är obotlig, men John och Aileen gör allt de kan för att deras barn ska ha det så bra som möjligt. Megan fyller precis åtta år och är aningens starkare än sin yngre bror, men de lever båda på lånad tid. När Megan insjuknar och bara precis överlever inser John att något drastiskt måste hända. Som väl inläst på sjukdomen och alla studier kring den har namnet Dr Robert Stonehill dykt upp gång på gång, en teoretiker som kan vara ett enzym på spåren som kan bromsa upp sjukdomen. Problemet är att Stonehill är en väldigt excentrisk person och svår att få tag på, men John lyckas till slut.
Han lyckas skramla ihop pengar så att Stonehill kan börja forska i praktiken, men det innebär också att han måste ge upp sitt trygga jobb och riskera allt som partner och sköta affärssidan av det hela, men med två barn som riskerar att dö när som helst har han inte så mycket val. Forskningen framskrider och företaget växer och köps upp av en gigant. Fortfarande är kampen mot tiden ett problem för John, men ett annat är att han drivs av egna intressen vilket även det kan sätta käppar i hjulen.
Filmen är "inspirerad av verkliga händelser", inte "baserad på", och det blir snabbt ganska tydligt att filmen är betydligt mer dramatisk än verkligheten. Det är ju i och för sig inget konstigt i sig eftersom verkligheten i regel inte är mycket att bygga en film kring, men i det här fallet blir det för övertydligt. Det är ömsom sentimentalt och dramatiskt, ömsom lite humoristiskt och familjekäckt. Musiken som inleder filmen känns lite så där trevligt glad och nästan som den vore plockad ur en renodlad familjefilm av lite komiskt slag. Helt fel. Hela känslan i filmen doftar "drama med lyckligt slut i en eftermiddagsfilm på tv, fast i lite dyrare förpackning". Vi har ett ord för detta: amerikanskt.
Jag köper det inte, och jag köper verkligen inte att den drabbade Megan är en lillgammal tjej som kör som en galning i sin eldrivna rullstol och är lite smånäbbig i truten efter att ha sett hennes verkliga förlaga i extramaterialet.
På den positiva sidan måste jag säga att man format en väldigt speciell karaktär i Harrison Fords Dr Stonehill. Han är en vresig enstöring som dundrar på klassisk rockmusik i laboratoriet så att kollegorna blir vansinniga. Han får ständiga raseriutbrott och går knappt att ha i möblerade rum. En liten frisk fläkt i en film som i övrigt inte borde producerats som något annat än en sådan där tv-tablåutfyllande eftermiddagsfilm.
Advokaten John Crowley (Brendan Fraser) har tre barn tillsammans med frun Aileen (Keri Russell) varav två lider av sjukdomen. Sjukdomen är obotlig, men John och Aileen gör allt de kan för att deras barn ska ha det så bra som möjligt. Megan fyller precis åtta år och är aningens starkare än sin yngre bror, men de lever båda på lånad tid. När Megan insjuknar och bara precis överlever inser John att något drastiskt måste hända. Som väl inläst på sjukdomen och alla studier kring den har namnet Dr Robert Stonehill dykt upp gång på gång, en teoretiker som kan vara ett enzym på spåren som kan bromsa upp sjukdomen. Problemet är att Stonehill är en väldigt excentrisk person och svår att få tag på, men John lyckas till slut.
Han lyckas skramla ihop pengar så att Stonehill kan börja forska i praktiken, men det innebär också att han måste ge upp sitt trygga jobb och riskera allt som partner och sköta affärssidan av det hela, men med två barn som riskerar att dö när som helst har han inte så mycket val. Forskningen framskrider och företaget växer och köps upp av en gigant. Fortfarande är kampen mot tiden ett problem för John, men ett annat är att han drivs av egna intressen vilket även det kan sätta käppar i hjulen.
Filmen är "inspirerad av verkliga händelser", inte "baserad på", och det blir snabbt ganska tydligt att filmen är betydligt mer dramatisk än verkligheten. Det är ju i och för sig inget konstigt i sig eftersom verkligheten i regel inte är mycket att bygga en film kring, men i det här fallet blir det för övertydligt. Det är ömsom sentimentalt och dramatiskt, ömsom lite humoristiskt och familjekäckt. Musiken som inleder filmen känns lite så där trevligt glad och nästan som den vore plockad ur en renodlad familjefilm av lite komiskt slag. Helt fel. Hela känslan i filmen doftar "drama med lyckligt slut i en eftermiddagsfilm på tv, fast i lite dyrare förpackning". Vi har ett ord för detta: amerikanskt.
Jag köper det inte, och jag köper verkligen inte att den drabbade Megan är en lillgammal tjej som kör som en galning i sin eldrivna rullstol och är lite smånäbbig i truten efter att ha sett hennes verkliga förlaga i extramaterialet.
På den positiva sidan måste jag säga att man format en väldigt speciell karaktär i Harrison Fords Dr Stonehill. Han är en vresig enstöring som dundrar på klassisk rockmusik i laboratoriet så att kollegorna blir vansinniga. Han får ständiga raseriutbrott och går knappt att ha i möblerade rum. En liten frisk fläkt i en film som i övrigt inte borde producerats som något annat än en sådan där tv-tablåutfyllande eftermiddagsfilm.
EXTRAMATERIALET
Tio minuter borttagna scener finns att se av lite blandat slag. Det är väl ingen scen som jag tycker hade gjort filmen bättre då det mesta ändå handlar om information som kommer fram på annat sätt. Undantaget skulle vara de sista två scenerna som skildrar lite av frustrationen inom familjen och då främst herr och fru Crowley. De kunde ha varit med.
Den verkliga John Crowley presenteras sedan i ett kortare klipp och när han återger sin historia här så känns det som jag misstänkte mycket enklare och mindre dramatiskt än i filmen. Dr Stonehill nämns inte alls, av förklarliga skäl (se Tre saker).
En något längre bakomfilm ger inte direkt så mycket mervärde utan varvar mest information om vad filmen går ut på, vilket man förstått om man sett filmen, med lite "åh, det är så fantastiskt att jobba med X"-snack. En bakomfilm som känns mer gjord för att man måste ha med en än för att berätta något speciellt.
Den verkliga John Crowley presenteras sedan i ett kortare klipp och när han återger sin historia här så känns det som jag misstänkte mycket enklare och mindre dramatiskt än i filmen. Dr Stonehill nämns inte alls, av förklarliga skäl (se Tre saker).
En något längre bakomfilm ger inte direkt så mycket mervärde utan varvar mest information om vad filmen går ut på, vilket man förstått om man sett filmen, med lite "åh, det är så fantastiskt att jobba med X"-snack. En bakomfilm som känns mer gjord för att man måste ha med en än för att berätta något speciellt.
TRE SAKER
1. Den verkliga John Crowley har en cameo i filmen som "Renzler Venture Capitalist #2" när Crowley och Stonehill har sitt första möte med potentiella investerare. Crowley får faktiskt säga en halv replik.
2. Harrison Fords karaktär är helt påhittad, men baserad på Dr William Canfield som var den forskare John Crowley jobbade tillsammans med.
3. Den alltid lika exemplariska Jared Harris ("Fringe", "Mad Men") gör en bra insats som en kollega John Crowley får stånga sig blodig mot. Harris kan spela osympatiska personer på ett väldigt sympatiskt sätt.
2. Harrison Fords karaktär är helt påhittad, men baserad på Dr William Canfield som var den forskare John Crowley jobbade tillsammans med.
3. Den alltid lika exemplariska Jared Harris ("Fringe", "Mad Men") gör en bra insats som en kollega John Crowley får stånga sig blodig mot. Harris kan spela osympatiska personer på ett väldigt sympatiskt sätt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Brendan Fraser (6)
Brendan Fraser (6)
