Udda saga på gränsen till tramsig soppa
FILMENIbland kan det vara intressant att läsa på om filmer efter man har sett dem. Oavsett om det gäller ren fakta eller kommentarer från andra tittare. Man kan lämna en film med en speciell bild av den, antingen klar eller oklar, och ta in det man läser och eventuellt förändra sin bild.
I "Winter's Tales" fall blir jag lite lätt chockad när jag läser på. Jag upplevde filmen som både originell och givande, men ser att kritikerna sågade den och att framgången på bio var ytterst knapp. Kritiken handlade mest om att filmen misslyckas med att återskapa den skrivna förlagans storhet, och det är ju en åsikt som självklart för stå för dem som har läst boken. Det har inte jag, och bedömer filmen helt och hållet som en egen, fristående produkt.
Filmen kan beskrivas som en romantisk saga, en kamp mellan gott och ont, där mirakel och ljus har speciell betydelse. Flygande hästar, demoner och självaste Lucifer (oväntat spelad av Will Smith) finns även med, samt en huvudperson som lever i över 100 år utan att åldras. Denna huvudperson är Peter Lake (Colin Farrell) som kommer till New York som spädbarn 1895. När hans föräldrar nekas inträde till landet skickar de tillbaka Peter i en liten modellbåt bara för att han åtminstone ska få chansen till ett bättre liv.
21 år senare (att 38-årige Farrell spelar ungefär hälften så gammal som han är får man bara köpa) är Peter något av en mästertjuv som råkat i trubbel med sin arbetsgivare Pearly Soames (Russell Crowe), och mitt i stridens hetta räddas Peter av en flygande vit häst. Planen är att försvinna från New York under en period men hästen leder honom till ett stort hus och Peter beslutar sig för att göra ett sista inbrott. I huset träffar han den lungsotssjuka Beverly Penn (Jessica Brown Findlay) och blir blixtförälskad.
Demonen Soames får en vision där han inser att Beverly är Peters "mirakel" och gör därför allt för att förhindra Peter att rädda henne från sjukdomen. Semiparallellt med detta ser vi hur Peter går omkring i nutida New York, utseendemässigt oförändrad, men utan några minnen om vem han är och vad han varit med om. Här får han hjälp av en kvinna (Jennifer Connelly) med en sjuk dotter att lirka i de få ledtrådar om sitt förflutna som han har och slutligen knyta ihop sitt över 100-åriga liv.
En del av mig ogillar filmens fantasifyllda inslag och fladdriga lull-lull kring en simpel kärlekshistoria. En del av mig anser att Russell Crowe spelar över som irländsk gangster med en demon inombords. Men en annan del av mig blir engagerad och underhållen av det pompösa anslaget och filmens sagokänsla och anser att Crowe är perfekt som galning. Det gäller helt enkelt att vara på rätt humör när man ser filmen och vara mottaglig för det udda.
Som sagt: jag blev chockad av kritiken filmen fått, men kan samtidigt förstå den. Den balanserar verkligen på gränsen till att vara en tramsig soppa, men i mitt fall hamnar den på den rätta sidan och blir en annorlunda saga i stället.
I "Winter's Tales" fall blir jag lite lätt chockad när jag läser på. Jag upplevde filmen som både originell och givande, men ser att kritikerna sågade den och att framgången på bio var ytterst knapp. Kritiken handlade mest om att filmen misslyckas med att återskapa den skrivna förlagans storhet, och det är ju en åsikt som självklart för stå för dem som har läst boken. Det har inte jag, och bedömer filmen helt och hållet som en egen, fristående produkt.
Filmen kan beskrivas som en romantisk saga, en kamp mellan gott och ont, där mirakel och ljus har speciell betydelse. Flygande hästar, demoner och självaste Lucifer (oväntat spelad av Will Smith) finns även med, samt en huvudperson som lever i över 100 år utan att åldras. Denna huvudperson är Peter Lake (Colin Farrell) som kommer till New York som spädbarn 1895. När hans föräldrar nekas inträde till landet skickar de tillbaka Peter i en liten modellbåt bara för att han åtminstone ska få chansen till ett bättre liv.
21 år senare (att 38-årige Farrell spelar ungefär hälften så gammal som han är får man bara köpa) är Peter något av en mästertjuv som råkat i trubbel med sin arbetsgivare Pearly Soames (Russell Crowe), och mitt i stridens hetta räddas Peter av en flygande vit häst. Planen är att försvinna från New York under en period men hästen leder honom till ett stort hus och Peter beslutar sig för att göra ett sista inbrott. I huset träffar han den lungsotssjuka Beverly Penn (Jessica Brown Findlay) och blir blixtförälskad.
Demonen Soames får en vision där han inser att Beverly är Peters "mirakel" och gör därför allt för att förhindra Peter att rädda henne från sjukdomen. Semiparallellt med detta ser vi hur Peter går omkring i nutida New York, utseendemässigt oförändrad, men utan några minnen om vem han är och vad han varit med om. Här får han hjälp av en kvinna (Jennifer Connelly) med en sjuk dotter att lirka i de få ledtrådar om sitt förflutna som han har och slutligen knyta ihop sitt över 100-åriga liv.
En del av mig ogillar filmens fantasifyllda inslag och fladdriga lull-lull kring en simpel kärlekshistoria. En del av mig anser att Russell Crowe spelar över som irländsk gangster med en demon inombords. Men en annan del av mig blir engagerad och underhållen av det pompösa anslaget och filmens sagokänsla och anser att Crowe är perfekt som galning. Det gäller helt enkelt att vara på rätt humör när man ser filmen och vara mottaglig för det udda.
Som sagt: jag blev chockad av kritiken filmen fått, men kan samtidigt förstå den. Den balanserar verkligen på gränsen till att vara en tramsig soppa, men i mitt fall hamnar den på den rätta sidan och blir en annorlunda saga i stället.
EXTRAMATERIALET
Två bakomfilmer på ungefär en kvarts speltid tillsammans betar av det nödvändiga i form av varför och hur filmen gjordes. En hel del om storyn och problemen med att ta sig an en komplicerad och lång roman, en del om karaktärerna och skådespelarna (inklusive det traditionella ryggdunkandet kollegor emellan), en del om gott och ont och ljusets betydelse i filmen och så vidare. Inte överdrivet minnesvärt, men fullt tillräckligt för att det ska kännas som lite mervärde.
Dessutom ingår runt tolv minuter utökade och bortklippta scener.
Dessutom ingår runt tolv minuter utökade och bortklippta scener.
TRE SAKER
1. Boken "Winter's Tale" skrevs av Mark Helprin och kom 1983. Den översattes till svenska som "Vintersaga" och publicerades av Wahlström & Widstrand, 1985. Boken verkar vara utgången i dagsläget.
2. För manus och regi står Akiva Goldsman, något av en veteran som manusförfattare ("Da Vinci-koden", "I am Legend", "Änglar och demoner" med flera), men novis i registolen. "Winter's Tale" är nämligen hans långfilmsdebut, men det har varit ett "drömprojekt" för Goldsman att ta sig an romanen.
3. Martin Scorsese var 2002 aktuell som regissör av en adaption men bedömde romanen som "ofilmbar".
2. För manus och regi står Akiva Goldsman, något av en veteran som manusförfattare ("Da Vinci-koden", "I am Legend", "Änglar och demoner" med flera), men novis i registolen. "Winter's Tale" är nämligen hans långfilmsdebut, men det har varit ett "drömprojekt" för Goldsman att ta sig an romanen.
3. Martin Scorsese var 2002 aktuell som regissör av en adaption men bedömde romanen som "ofilmbar".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Colin Farrell (21)
Colin Farrell (21)
