Larry David i Woody Allens paradroll
FILMENAtt Woody Allen skulle skänka sin typiska "Woody Allen"-roll till Larry David känns på något sätt totalt självklart, men "Whatever Works" är ett gammalt manus där huvudrollen Boris Yellnikoff ursprungligen skrevs för skådespelaren Zero Mostel, men när denne dog 1977 lades manuset åt sidan för att plockas fram drygt 30 år senare.
Därför är det kanske inte så konstigt att "Whatever Works" känns som en klassisk Allen-film. Vi har den neurotiske huvudpersonen som pratar och pratar och pratar och gnäller och sprider sarkasmer runt sig och intellektuellt svävar ovanför alla andra, som träffar en yngre kvinna under lite annorlunda förutsättningar.
Boris Yellnikoff är ett geni med ett perfekt äktenskap bakom sig, ett som var så perfekt att det blev dåligt och fel. Han har även ett misslyckat självmordsförsök bakom sig, där han kastade sig ut från ett fönster och landade på en markis, och sedan dess haltar han omkring.
När han en dag kommer hem står Melodie (Evan Rachel Wood) utanför hans dörr, hungrig och hemlös - en naiv (och ja, lite dum) flicka från Mississippi som tagit sig till New York. Motvilligt förbarmar sig Boris över Melodie och låter henne bo hos honom. Man kan dock inte säga att Boris är speciellt positiv till gästen, men trots intellektuell uppläxning och Boris alla teorier om livet så stannar Melodie kvar, och dagar blir till veckor som blir till månader och en osannolik relation mellan två kompletta motsatser inleds.
Dock kompliceras läget när Melodies föräldrar dyker upp en efter en och nästlar sig in i Boris vardag, och allting utvecklar sig till en snårig kärlekshistoria där "whatever works".
"Whatever Works" är kul. Jag är ingen slavisk Woody Allen-fantast, men emellanåt är det roligt att sjunka ned i den värld han så skickligt skapat med sina filmer. Med lite kritiska glasögon på sig kan man tycka att "alla" hans filmer har samma karaktär, men å andra sidan är det det man vill se i hans filmer, och Larry David - som tillsammans med Jerry Seinfeld på sätt och vis bidragit till att föra vidare åtminstone den neurotiske New York-bon - passar så klart perfekt in i rollen.
Jag vet inte om jag kan säga att det finns någon "normal" karaktär i filmen - Melodies föräldrar som spelas av Patricia Clarkson och Ed Begley Jr har sina speciella egenskaper de också, speciellt Clarkson vars karaktär genomgår en ordentligt transformation när hon möter New York.
Allt som allt en kul film. Inte märkvärdig, och inte heller någon av Allens bästa, men helt klart i hans klassiska anda.
Därför är det kanske inte så konstigt att "Whatever Works" känns som en klassisk Allen-film. Vi har den neurotiske huvudpersonen som pratar och pratar och pratar och gnäller och sprider sarkasmer runt sig och intellektuellt svävar ovanför alla andra, som träffar en yngre kvinna under lite annorlunda förutsättningar.
Boris Yellnikoff är ett geni med ett perfekt äktenskap bakom sig, ett som var så perfekt att det blev dåligt och fel. Han har även ett misslyckat självmordsförsök bakom sig, där han kastade sig ut från ett fönster och landade på en markis, och sedan dess haltar han omkring.
När han en dag kommer hem står Melodie (Evan Rachel Wood) utanför hans dörr, hungrig och hemlös - en naiv (och ja, lite dum) flicka från Mississippi som tagit sig till New York. Motvilligt förbarmar sig Boris över Melodie och låter henne bo hos honom. Man kan dock inte säga att Boris är speciellt positiv till gästen, men trots intellektuell uppläxning och Boris alla teorier om livet så stannar Melodie kvar, och dagar blir till veckor som blir till månader och en osannolik relation mellan två kompletta motsatser inleds.
Dock kompliceras läget när Melodies föräldrar dyker upp en efter en och nästlar sig in i Boris vardag, och allting utvecklar sig till en snårig kärlekshistoria där "whatever works".
"Whatever Works" är kul. Jag är ingen slavisk Woody Allen-fantast, men emellanåt är det roligt att sjunka ned i den värld han så skickligt skapat med sina filmer. Med lite kritiska glasögon på sig kan man tycka att "alla" hans filmer har samma karaktär, men å andra sidan är det det man vill se i hans filmer, och Larry David - som tillsammans med Jerry Seinfeld på sätt och vis bidragit till att föra vidare åtminstone den neurotiske New York-bon - passar så klart perfekt in i rollen.
Jag vet inte om jag kan säga att det finns någon "normal" karaktär i filmen - Melodies föräldrar som spelas av Patricia Clarkson och Ed Begley Jr har sina speciella egenskaper de också, speciellt Clarkson vars karaktär genomgår en ordentligt transformation när hon möter New York.
Allt som allt en kul film. Inte märkvärdig, och inte heller någon av Allens bästa, men helt klart i hans klassiska anda.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Larry David har inte så många filmroller på meritlistan, men två av de tidigare rollerna har gjorts i Woody Allen-filmer - "Radio Days" (1987) och "New York Stories" (1989).
2. Larry Davids pose på omslaget är ganska talande för hans skådespeleri. Det är mycket stelt agerande med armarna som indikerar att det inte är en tränad skådespelare vi har att göra med. Jerry Seinfeld lider av samma sak, men samtidigt är det kanske på något sätt mer "äkta" än vad tränade skådespelare presterar.
3. The fourth wall bryts omgående i filmen när Larry David talar med åskådarna, fast ingen annan karaktär i filmen fattar vem han pratar med. En lite lustig kombination av olika stilgrepp.
2. Larry Davids pose på omslaget är ganska talande för hans skådespeleri. Det är mycket stelt agerande med armarna som indikerar att det inte är en tränad skådespelare vi har att göra med. Jerry Seinfeld lider av samma sak, men samtidigt är det kanske på något sätt mer "äkta" än vad tränade skådespelare presterar.
3. The fourth wall bryts omgående i filmen när Larry David talar med åskådarna, fast ingen annan karaktär i filmen fattar vem han pratar med. En lite lustig kombination av olika stilgrepp.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Larry David (5)
Larry David (5)
