Trevligt men otillfredsställande nedslag
FILMENOm man ska vara lite fördomsfull så ska en Woody Allen-film uppfylla tre kriterier:
1. Den ska utspela sig i New York.
2. Den ska ha en neurotisk person i huvudrollen.
3. Woody Allen ska själv göra den neurotiska rollen eller någon annan roll.
Utifrån den checklistan så blir det bara en halv bock, för filmen utspelar sig i London, Allen är inte med alls och den neurotiska huvudpersonen är kanske mer osäker än neurotisk. Bakom den långa titeln döljer sig en dramakomedi som utgår från Helena (Gemma Jones), en pensionär som vänder sig till en spågumma efter hennes liv rasat samman när hennes man Alfie (Anthony Hopkins) lämnat henne efter ett långt äktenskap. Sessionerna hos spågumman är lyckade för Helena tror på varenda ord hon säger, medan alla andra i hennes omgivning är tveksamma.
Det jag gillar med filmen är att den liksom verkar svepa över London för att plötsligt dyka ned och säga "Den här Helena vill vi veta mer om". Det gör att vi ganska snabbt blir introducerade till de personer som finns i Helenas närhet. Förutom ex-mannen Alfie finns det en dotter, Sally (Naomi Watts) som enligt Helena "gift ned sig" med Roy (Josh Brolin) - en utbildad doktor som fokuserat på en författarkarriär som hittills endast genererat en succéroman. Sally har å sin sida fått jobb som assistent till galleriägaren Greg (Antonio Banderas) när hon egentligen har andra kvaliteter inom branschen.
Äktenskapet, som mot Sallys vilja är barnlöst, börjar knaka i fogarna i samband med att Roy spanar in den nyinflyttande grannen Dia (Freida Pinto) som fascinerar honom något enormt, och det blir inte bättre av att Alfie annonserar att han ska gifta sig med Charmaine (Lucy Punch) som Sally anser vara ett pengasuktande våp men som i själva verket är en lyxprostituerad Alfie kärat ned sig i, och att Helena kommer med nya "sanningar" från sin spågumma stup i kvarten.
I vanlig Allen-ordning samlar han ihop en riktig ensemble av bra skådespelare som alla gör bra insatser. Det är helt klart trevligt att stifta bekantskap med de här karaktärerna under ungefär 100 minuter, men vad Allen misslyckas med är att knyta ihop storyn när filmen är över. Det finns egentligen ingen direkt upplösning utan det blir en del lösa trådar som hänger och dinglar, och det gör att jag känner mig lite blåst på konfekten.
Precis som med Allens senaste film "Whatever Works" så är det inte hans högsta nivå vi har att göra med utan något som hör hemma på den undre halvan av hans kvalitetsskala. Nu är visserligen Allen en duktig filmskapare så att jag kategoriserar en film på det här viset betyder så klart inte att det är en dålig film. Den är trevlig som sagt. Varken mer eller mindre.
1. Den ska utspela sig i New York.
2. Den ska ha en neurotisk person i huvudrollen.
3. Woody Allen ska själv göra den neurotiska rollen eller någon annan roll.
Utifrån den checklistan så blir det bara en halv bock, för filmen utspelar sig i London, Allen är inte med alls och den neurotiska huvudpersonen är kanske mer osäker än neurotisk. Bakom den långa titeln döljer sig en dramakomedi som utgår från Helena (Gemma Jones), en pensionär som vänder sig till en spågumma efter hennes liv rasat samman när hennes man Alfie (Anthony Hopkins) lämnat henne efter ett långt äktenskap. Sessionerna hos spågumman är lyckade för Helena tror på varenda ord hon säger, medan alla andra i hennes omgivning är tveksamma.
Det jag gillar med filmen är att den liksom verkar svepa över London för att plötsligt dyka ned och säga "Den här Helena vill vi veta mer om". Det gör att vi ganska snabbt blir introducerade till de personer som finns i Helenas närhet. Förutom ex-mannen Alfie finns det en dotter, Sally (Naomi Watts) som enligt Helena "gift ned sig" med Roy (Josh Brolin) - en utbildad doktor som fokuserat på en författarkarriär som hittills endast genererat en succéroman. Sally har å sin sida fått jobb som assistent till galleriägaren Greg (Antonio Banderas) när hon egentligen har andra kvaliteter inom branschen.
Äktenskapet, som mot Sallys vilja är barnlöst, börjar knaka i fogarna i samband med att Roy spanar in den nyinflyttande grannen Dia (Freida Pinto) som fascinerar honom något enormt, och det blir inte bättre av att Alfie annonserar att han ska gifta sig med Charmaine (Lucy Punch) som Sally anser vara ett pengasuktande våp men som i själva verket är en lyxprostituerad Alfie kärat ned sig i, och att Helena kommer med nya "sanningar" från sin spågumma stup i kvarten.
I vanlig Allen-ordning samlar han ihop en riktig ensemble av bra skådespelare som alla gör bra insatser. Det är helt klart trevligt att stifta bekantskap med de här karaktärerna under ungefär 100 minuter, men vad Allen misslyckas med är att knyta ihop storyn när filmen är över. Det finns egentligen ingen direkt upplösning utan det blir en del lösa trådar som hänger och dinglar, och det gör att jag känner mig lite blåst på konfekten.
Precis som med Allens senaste film "Whatever Works" så är det inte hans högsta nivå vi har att göra med utan något som hör hemma på den undre halvan av hans kvalitetsskala. Nu är visserligen Allen en duktig filmskapare så att jag kategoriserar en film på det här viset betyder så klart inte att det är en dålig film. Den är trevlig som sagt. Varken mer eller mindre.
EXTRAMATERIALET
Enbart trailers till fyra andra Woody Allen-filmer.
TRE SAKER
1. Woody Allen har tidigare gjort tre filmer som utspelar sig i London: "Match Point" (2005), "Scoop" (2006) och "Cassandra's Dream" (2007).
2. Lucy Punch är väldigt duktig på - och har de fysiska förutsättningarna för - att spela våp av det här slaget, men som ändå får karaktär och något att jobba med. Hon gjorde en liknande insats i "Dinner for Schmucks".
3. Filmen är kategoriserad som en komedi, men jag tycker egentligen att den är mer dramatisk än rolig och kallar den därför för en dramakomedi.
2. Lucy Punch är väldigt duktig på - och har de fysiska förutsättningarna för - att spela våp av det här slaget, men som ändå får karaktär och något att jobba med. Hon gjorde en liknande insats i "Dinner for Schmucks".
3. Filmen är kategoriserad som en komedi, men jag tycker egentligen att den är mer dramatisk än rolig och kallar den därför för en dramakomedi.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Gemma Jones (3)
Gemma Jones (3)
