Fyra skruvade nedslag från Rom
FILMENWoody Allen har under de senaste åren lämnat sitt New York för att göra filmer i Europeiska huvudstäder, och den här gången hamnar vi i Italien. Ja, titeln avslöjar ju ganska tydligt vilken stad det handlar om.
Precis som London-filmen, "Du kommer att möta en lång mörk främling", känns "Förälskad i Rom" som bara ett nedslag där till synes slumpmässigt utvalda människor blir karaktärerna i historien. I det här fallet är det fyra separata historier utan någon koppling till varandra och med bara Rom som gemensam nämnare.
Och utifrån de nyare Allenfilmer jag sett den senaste tiden är detta den absolut mest skruvade. Vi tar historierna i stigande knäpphetsskala.
Antonio (Alessandro Tiberi) och Milly (Alessandra Mastronardi) är ett nygift par från "landet" som kommer till Rom på sin bröllopsresa. Det finns även en förhoppning om att Rom ska bli deras hem då Antonio har fått en chans till ett bra jobb tack vare några släktingar som nu ska träffa hans fru för första gången. Ingenting får gå fel, men det gör det så klart. Medan Milly irrar ut på stan för att hitta en hårfrisörska, går vilse och tappar mobiltelefonen i en gatubrunn, dyker en prostituerad (Penélope Cruz) upp till hotellrummet och överraskar Antonio. Hon har uppenbarligen gått fel, men vips står hans släktingar i rummet. Lösningen blir att den prostituerade Anna får spela hans fru, allt medan hans riktiga fru blir riktigt intim med en känd italiensk filmstjärna. Gott om farsscener.
Sen har vi historien om den kända amerikanska arkitekten John (Alec Baldwin) som semestrar lite i staden där han tillbringade ett år som ung. När han försöker hitta sina gamla kvarter stöter han på arkitektstudenten Jack (Jesse Eisenberg) som visar sig bo på exakt samma gata som John bodde på. Jack bjuder med John hem till flickvännen Sally (Greta Gerwig) som berättar att hennes väninna Monica (Ellen Page) är på väg att besöka dem. En mycket speciell tjej som "alla" blir kära i. John stannar kvar och varnar Jack för konsekvenserna, på ett sätt som bara kan förklaras med att John och Jack är samma person. Eller?
En helt vanlig och tråkig medelklassitalienare är huvudperson i den näst knäppaste historien. Roberto Benigni spelar kontorsråttan Leopoldo Pisanello som en dag får finna sig i att han plötsligt blivit Italiens mest kände person, utan att veta varför och vad han gjort. Alla vill veta precis allt om honom. Han blir överfallen av media som vill veta vad han ätit till frukost, vad han har för kalsonger och vad han tycker om precis vad som helst. Den överrumplade medelklassmannen finner sig i situationen och blir beroende av sitt kändisskap.
Allra knäppast är historien där Allen själv gör en roll. Den startar med att turisten Hayley (Alison Pill) blir filmiskt blixtförälskad i Michelangelo (Flavio Parenti) och hennes föräldrar flygs över från New York. Den numera pensionerade pappan Jerry (Woody Allen) är måttligt förtjust i allting, tills han hör Michelangelos pappa Giancarlo (Fabio Armiliato) sjunga och inser att det finns en operastjärna gömd i begravningsentreprenören. Problemet är bara att Giancarlo enbart kan sjunga under vissa väldigt specifika omständigheter, men Jerry är totalt besatt av att världen måste få ta del av den magnifika rösten - även om de specifika omständigheterna måste följa med upp på scenen.
Nu låter det kanske inte så skruvat när jag beskriver dessa fyra historier, men de är riktigt skruvade. Jag kan faktiskt inte förstå hur Allen fick till dem, åtminstone inte den som han själv är med i. Det är en sådan enormt konstig idé.
För min del är detta en riktig comebackfilm för Allen. Jag har inte varit sådär överdrivet förtjust i "Whatever Works" och "Du kommer att..." men "Förälskad i Rom" gillar jag väldigt mycket. En riktigt bra film.
Precis som London-filmen, "Du kommer att möta en lång mörk främling", känns "Förälskad i Rom" som bara ett nedslag där till synes slumpmässigt utvalda människor blir karaktärerna i historien. I det här fallet är det fyra separata historier utan någon koppling till varandra och med bara Rom som gemensam nämnare.
Och utifrån de nyare Allenfilmer jag sett den senaste tiden är detta den absolut mest skruvade. Vi tar historierna i stigande knäpphetsskala.
Antonio (Alessandro Tiberi) och Milly (Alessandra Mastronardi) är ett nygift par från "landet" som kommer till Rom på sin bröllopsresa. Det finns även en förhoppning om att Rom ska bli deras hem då Antonio har fått en chans till ett bra jobb tack vare några släktingar som nu ska träffa hans fru för första gången. Ingenting får gå fel, men det gör det så klart. Medan Milly irrar ut på stan för att hitta en hårfrisörska, går vilse och tappar mobiltelefonen i en gatubrunn, dyker en prostituerad (Penélope Cruz) upp till hotellrummet och överraskar Antonio. Hon har uppenbarligen gått fel, men vips står hans släktingar i rummet. Lösningen blir att den prostituerade Anna får spela hans fru, allt medan hans riktiga fru blir riktigt intim med en känd italiensk filmstjärna. Gott om farsscener.
Sen har vi historien om den kända amerikanska arkitekten John (Alec Baldwin) som semestrar lite i staden där han tillbringade ett år som ung. När han försöker hitta sina gamla kvarter stöter han på arkitektstudenten Jack (Jesse Eisenberg) som visar sig bo på exakt samma gata som John bodde på. Jack bjuder med John hem till flickvännen Sally (Greta Gerwig) som berättar att hennes väninna Monica (Ellen Page) är på väg att besöka dem. En mycket speciell tjej som "alla" blir kära i. John stannar kvar och varnar Jack för konsekvenserna, på ett sätt som bara kan förklaras med att John och Jack är samma person. Eller?
En helt vanlig och tråkig medelklassitalienare är huvudperson i den näst knäppaste historien. Roberto Benigni spelar kontorsråttan Leopoldo Pisanello som en dag får finna sig i att han plötsligt blivit Italiens mest kände person, utan att veta varför och vad han gjort. Alla vill veta precis allt om honom. Han blir överfallen av media som vill veta vad han ätit till frukost, vad han har för kalsonger och vad han tycker om precis vad som helst. Den överrumplade medelklassmannen finner sig i situationen och blir beroende av sitt kändisskap.
Allra knäppast är historien där Allen själv gör en roll. Den startar med att turisten Hayley (Alison Pill) blir filmiskt blixtförälskad i Michelangelo (Flavio Parenti) och hennes föräldrar flygs över från New York. Den numera pensionerade pappan Jerry (Woody Allen) är måttligt förtjust i allting, tills han hör Michelangelos pappa Giancarlo (Fabio Armiliato) sjunga och inser att det finns en operastjärna gömd i begravningsentreprenören. Problemet är bara att Giancarlo enbart kan sjunga under vissa väldigt specifika omständigheter, men Jerry är totalt besatt av att världen måste få ta del av den magnifika rösten - även om de specifika omständigheterna måste följa med upp på scenen.
Nu låter det kanske inte så skruvat när jag beskriver dessa fyra historier, men de är riktigt skruvade. Jag kan faktiskt inte förstå hur Allen fick till dem, åtminstone inte den som han själv är med i. Det är en sådan enormt konstig idé.
För min del är detta en riktig comebackfilm för Allen. Jag har inte varit sådär överdrivet förtjust i "Whatever Works" och "Du kommer att..." men "Förälskad i Rom" gillar jag väldigt mycket. En riktigt bra film.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Woody Allen har inte agerat i någon av sina egna filmer sedan "Scoop" (2006).
2. Om Allen själv inte hade varit med hade jag påstått att Jesse Eisenberg gör den typiska Allenrollen.
3. Madridfödda Penélope Cruz spelar alltså en italiensk prostituerad, men rollen kunde ha blivit gjord av Hudiksvallfödda Noomi Rapace. Hon var påtänkt till rollen.
2. Om Allen själv inte hade varit med hade jag påstått att Jesse Eisenberg gör den typiska Allenrollen.
3. Madridfödda Penélope Cruz spelar alltså en italiensk prostituerad, men rollen kunde ha blivit gjord av Hudiksvallfödda Noomi Rapace. Hon var påtänkt till rollen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Judy Davis (2)
Judy Davis (2)
