Feel good med Freeman
FILMENFeel good-kungen Rob Reiner gör det igen. "The Magic of Belle Isle" är en utmärkt må-bra-film som lär bryta sig igenom det hårdaste stenhjärta. Jag är faktiskt lite förvånad över att filmen tilltalade mig så mycket som den faktiskt gjorde, fast då vill jag poängtera att jag inte alls har något stenhjärta!
Morgan Freeman spelar den rullstolsbunda, försupna och cyniskt bittra författaren Monte Wildhorn. Efter en framgångsrik karriär som westernförfattare har han slutat skriva till följd av hans frus bortgång i cancer några år tidigare. Hon tog med sig hans cowboykaraktär ned i graven och nu finns det inte mycket kvar att leva för, förutom att tömma flaska efter flaska och bittert gnälla över tillvaron.
Över en sommar flyttar han till den idylliska småstaden Belle Isle för att vakta ett möblerat hus med en tillhörande hund. Det är inte med någon överdriven entusiasm han flyttar dit, men boendet är gratis. Hans betydligt mer livsglada systerson (Kenan Thompson) ser till att skrivmaskinen följer med, men Monte bara fnyser åt den och ber om en drink.
Sinnesstämningen vänder en smula när han träffar sina grannar. I huset bredvid bor Charlotte (Virginia Madsen) med sina tre döttrar Finnegan (Emma Fuhrmann), Willow (Madeline Carroll) och Flora (Nicolette Pierini). Livet börjar förändras när han börjar lära känna dem, speciellt den nyfikna mellandottern Finnegan som fascineras av Montes fantasi och ber honom lära henne allt om hur man hittar på berättelser. I slutändan ska det visa sig att även läraren lär sig något under denna sommar.
"Freeman är så klart fantastisk" står det i ett citat på baksidan av omslaget. Innan jag såg filmen blev jag lite irriterad på citatet. Ryckt ur sitt sammanhang kändes det nästan som något blaséartat som "måste" uttryckas. Men jag håller så klart med. Han är fantastisk, speciellt som han fått oerhört bra repliker att jobba med. Monte är så skönt cynisk och snabb i käften, och som den författare han innerst inne är formulerar han sina meningar på ett elegant sätt. Freeman ger karaktären ett liv trots att han enbart har en fungerade arm att använda i det fysiska skådespelet.
Kemin mellan Freeman och Madsen, och mellan Freeman och Fuhrmann och mellan Madsen och hennes filmbarn är mycket bra. Rob Reiner har alltid haft en fingertoppskänsla för den här typen av relationer och gör allt helt rätt. Det blir måhända lite väl smetigt stundtals, men aldrig så det når en obehaglig nivå.
En fin och trevlig film som jag är väldigt glad över att jag fick se.
Morgan Freeman spelar den rullstolsbunda, försupna och cyniskt bittra författaren Monte Wildhorn. Efter en framgångsrik karriär som westernförfattare har han slutat skriva till följd av hans frus bortgång i cancer några år tidigare. Hon tog med sig hans cowboykaraktär ned i graven och nu finns det inte mycket kvar att leva för, förutom att tömma flaska efter flaska och bittert gnälla över tillvaron.
Över en sommar flyttar han till den idylliska småstaden Belle Isle för att vakta ett möblerat hus med en tillhörande hund. Det är inte med någon överdriven entusiasm han flyttar dit, men boendet är gratis. Hans betydligt mer livsglada systerson (Kenan Thompson) ser till att skrivmaskinen följer med, men Monte bara fnyser åt den och ber om en drink.
Sinnesstämningen vänder en smula när han träffar sina grannar. I huset bredvid bor Charlotte (Virginia Madsen) med sina tre döttrar Finnegan (Emma Fuhrmann), Willow (Madeline Carroll) och Flora (Nicolette Pierini). Livet börjar förändras när han börjar lära känna dem, speciellt den nyfikna mellandottern Finnegan som fascineras av Montes fantasi och ber honom lära henne allt om hur man hittar på berättelser. I slutändan ska det visa sig att även läraren lär sig något under denna sommar.
"Freeman är så klart fantastisk" står det i ett citat på baksidan av omslaget. Innan jag såg filmen blev jag lite irriterad på citatet. Ryckt ur sitt sammanhang kändes det nästan som något blaséartat som "måste" uttryckas. Men jag håller så klart med. Han är fantastisk, speciellt som han fått oerhört bra repliker att jobba med. Monte är så skönt cynisk och snabb i käften, och som den författare han innerst inne är formulerar han sina meningar på ett elegant sätt. Freeman ger karaktären ett liv trots att han enbart har en fungerade arm att använda i det fysiska skådespelet.
Kemin mellan Freeman och Madsen, och mellan Freeman och Fuhrmann och mellan Madsen och hennes filmbarn är mycket bra. Rob Reiner har alltid haft en fingertoppskänsla för den här typen av relationer och gör allt helt rätt. Det blir måhända lite väl smetigt stundtals, men aldrig så det når en obehaglig nivå.
En fin och trevlig film som jag är väldigt glad över att jag fick se.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Jag har tidigare öst beröm över Madeline Carroll, senast i Rob Reiners "Flipped", och nu vill jag ösa lite beröm över Emma Fuhrmann som också har den där sällsynta talangen av att vara en riktigt bra och trovärdig barnskådespelare. Hon är oerhört lik Culkin-klanen till utseendet, men tillhör den inte på något vis.
2. Intressant trivia: trots att Morgan Freeman har en nästan 50-årig karriär är detta första gången han har en romans på film.
3. Med en gammal klassisk skrivmaskin som rekvisita är det omöjligt att inte tänka på en annan Rob Reiner-film, nämligen "Lida". Lyckligtvis är den här historien betydligt trevligare!
2. Intressant trivia: trots att Morgan Freeman har en nästan 50-årig karriär är detta första gången han har en romans på film.
3. Med en gammal klassisk skrivmaskin som rekvisita är det omöjligt att inte tänka på en annan Rob Reiner-film, nämligen "Lida". Lyckligtvis är den här historien betydligt trevligare!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Morgan Freeman (25)
Morgan Freeman (25)
