Bäst när den bryter mot mallen
FILMENBaserad på en storsäljare kan man ju tro att filmen ska vara en succé. Utan att ha läst boken går det givetvis inte att göra en jämförelse. Men nog hade jag förväntat mig mer än mest trams av "En shopahlics bekännelser".
Rebecca "Becky" Bloomwood (Isla Fisher) jobbar som trädgårdsjournalist i New York. Högsta drömmen är dock att få arbete på en trendig modetidning. När hon blir av med jobbet samtidigt som kreditkortsräkningen dimper ner i brevlådan ser hon ingen annan utväg än att tacka ja till en tjänst som ekonomiskribent. Ekonomitidningen tillhör samma förlag som modetidningen hon drömmer om och hon ser sin chans att få in en fot i branschen. Becky är shopaholic och kan alltså inte styra sitt shoppande. Hon bränner pengar hej vilt på alla typer av dyra märkesvaror och går hon in i en modebutik är hon rökt.
Filmen ger oss tittare ett rent frosseri i designers, dyra märken och heta accessoarer. En stor lycka för den modeintresserade, oss andra säger frosseriet inte mycket mer än "dyrt". Det är lite Barbie över Becky och hade hon varit blond istället för rödhårig hade det varit på pricken likt. Hon är en ganska blåst brud men som ändå någonstans har en hjärna som hon använder ibland. Alla hennes undanflykter från kronofogden är dock bara en enda stor orgie i blåsta bortförklaringar. Det går inte att tycka synd om henne. Hon har satt sig i sitsen själv och det här med att växa upp och ta ansvar för sina egna handlingar verkar inte vara något hon lärt sig. Redan från början skapar filmen och Becky en stor irration hos mig som jag inte kan släppa.
Visst har filmen en del roliga scener, även om de är få. Ett smart drag som blir lite roligt är när Becky går in i en butik och skyltdockorna plötsligt rör sig och pratar med henne om hur viktigt det är att hon köper just den scarfen. Just den handväskan. Just de skorna. Då letar sig faktiskt ett leende fram, men annars känns allt mest fjantigt. Allt är lite extra överdrivet vilket gör att det upplevs som sagolikt. Parallellerna dras direkt till filmen "Förtrollad". Både den filmens huvudkaraktär och Becky har något romantiskt, icke verkligt och korkat över sig. Skillnaden är bara att i den här filmen ska det vara verkligt, därför blir det irriterande. Ska man dock se något positivt av den lite annorlunda filmningen och allt det överdrivna så är det för att det någonstans ändå blir lite roligare och lättsammare. Becky är ganska galen och följer inte den typen som man tror att hon ska vara, där bryter hon mot mallen genom att vara mer crazy.
Konceptet känns så väl igen. Tjej är olycklig. Tjej blir lycklig. Tjej blir olycklig igen. Tjej fixar så att hon åter igen blir lycklig. Den typen av film är inget nytt men ganska ofta kan det gå hem i alla fall. Men den här gången gör det tyvärr inte det. Det känns mest krystat och alldeles för lamt för att det ska fungera. Det är ihåligt och det krävs mer än såhär för att behaga.
Rebecca "Becky" Bloomwood (Isla Fisher) jobbar som trädgårdsjournalist i New York. Högsta drömmen är dock att få arbete på en trendig modetidning. När hon blir av med jobbet samtidigt som kreditkortsräkningen dimper ner i brevlådan ser hon ingen annan utväg än att tacka ja till en tjänst som ekonomiskribent. Ekonomitidningen tillhör samma förlag som modetidningen hon drömmer om och hon ser sin chans att få in en fot i branschen. Becky är shopaholic och kan alltså inte styra sitt shoppande. Hon bränner pengar hej vilt på alla typer av dyra märkesvaror och går hon in i en modebutik är hon rökt.
Filmen ger oss tittare ett rent frosseri i designers, dyra märken och heta accessoarer. En stor lycka för den modeintresserade, oss andra säger frosseriet inte mycket mer än "dyrt". Det är lite Barbie över Becky och hade hon varit blond istället för rödhårig hade det varit på pricken likt. Hon är en ganska blåst brud men som ändå någonstans har en hjärna som hon använder ibland. Alla hennes undanflykter från kronofogden är dock bara en enda stor orgie i blåsta bortförklaringar. Det går inte att tycka synd om henne. Hon har satt sig i sitsen själv och det här med att växa upp och ta ansvar för sina egna handlingar verkar inte vara något hon lärt sig. Redan från början skapar filmen och Becky en stor irration hos mig som jag inte kan släppa.
Visst har filmen en del roliga scener, även om de är få. Ett smart drag som blir lite roligt är när Becky går in i en butik och skyltdockorna plötsligt rör sig och pratar med henne om hur viktigt det är att hon köper just den scarfen. Just den handväskan. Just de skorna. Då letar sig faktiskt ett leende fram, men annars känns allt mest fjantigt. Allt är lite extra överdrivet vilket gör att det upplevs som sagolikt. Parallellerna dras direkt till filmen "Förtrollad". Både den filmens huvudkaraktär och Becky har något romantiskt, icke verkligt och korkat över sig. Skillnaden är bara att i den här filmen ska det vara verkligt, därför blir det irriterande. Ska man dock se något positivt av den lite annorlunda filmningen och allt det överdrivna så är det för att det någonstans ändå blir lite roligare och lättsammare. Becky är ganska galen och följer inte den typen som man tror att hon ska vara, där bryter hon mot mallen genom att vara mer crazy.
Konceptet känns så väl igen. Tjej är olycklig. Tjej blir lycklig. Tjej blir olycklig igen. Tjej fixar så att hon åter igen blir lycklig. Den typen av film är inget nytt men ganska ofta kan det gå hem i alla fall. Men den här gången gör det tyvärr inte det. Det känns mest krystat och alldeles för lamt för att det ska fungera. Det är ihåligt och det krävs mer än såhär för att behaga.
EXTRAMATERIALET
I extramaterialet bjuds vi på fyra borttagna scener. En del är helt förståliga att de klippts bort medan några kunde ha varit kvar. Så är det väl alltid men i den här filmen hade det inte spelat någon roll om de haft med fler halvdana scener, det hade varken gjort från eller till. Men någonstans är det ändå tur att dessa scener är bortklippta.
I "Bloopers Of A Shopaholic" får vi tabbarna. Inte ens tabbarna är speciellt roliga. Stor besvikelse.
Musikvideon med Shontelle feat. Akon får filmen att verka jättebra. Helt fel alltså.
I "Bloopers Of A Shopaholic" får vi tabbarna. Inte ens tabbarna är speciellt roliga. Stor besvikelse.
Musikvideon med Shontelle feat. Akon får filmen att verka jättebra. Helt fel alltså.
TRE SAKER
1. "The girl with the green scarf" är ett uttryck i filmen. Ändå envisas den svenska översättaren med att minst två gånger skriva "Flickan med den röda scarfen".
2. I en dansscen mellan Becky och hennes chef blir det lite roligt när hon riktigt fuldansar och släpper allt vad typiskt kvinnligt är.
3. Beckys mamma och pappa spelas av Joan Cusack och John Goodman. Två sköna skådisar som kanske inte direkt kommer till sin rätt här men som ändå sätter lite klass på de scener de medverkar i.
2. I en dansscen mellan Becky och hennes chef blir det lite roligt när hon riktigt fuldansar och släpper allt vad typiskt kvinnligt är.
3. Beckys mamma och pappa spelas av Joan Cusack och John Goodman. Två sköna skådisar som kanske inte direkt kommer till sin rätt här men som ändå sätter lite klass på de scener de medverkar i.
MARIA EREMO (2009-08-25)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Isla Fisher (11)
Isla Fisher (11)
